…om Halloween

Hela dagen har min facebookfeed översvämmats av Halloweenkostymer. Barn i pumpakostym på väg till förskolan, vuxna och i vanliga fall fullkomligt normala människor på väg till jobbet… i pumpakostym, de med. Ja, och så häxor, enhörningar, dinosaurier, superhjältar och jag vet inte allt.

Det är Halloween.

Och vi firar inte alls.

Fabian har tjatat om pumpkin patch i två månader. A och jag har pratat om traditioner och bestämt att en sådan där pumpafest som vi hade förra året, det borde vi faktiskt ha varje år.

Fast bara inte i år.

Vi sörjer det där med Halloween, lite grann.

Förra året var jag en vampyr, och såg ut så här:

I år är jag en akademiker. Så istället för att posta bilder på mig själv, skrivandes på min avhandling (det kanske inte skrämmer er, men det skrämmer definitivt mig) så recyclar jag därför ett inlägg från förra året, om det där med maskeradutstyrslarna i Halloweenbutikerna (jodå, det finns speciella Halloweenbutiker i Amerikatt):

— — —

Det är ingen överdrift. För varje utklädnadstema finns det två varianter. En för män och en för kvinnor, tydligt sorterade och märkta så att ingen ska råka ta fel.

De som är gjorda för män försöker så långt det är möjligt efterlikna det som dräkten föreställer. En tiger ska se ut som en tiger, en bebis som en bebis, en polis som en polis.

De som är gjorde med kvinnor i åtanke visar så mycket hud som bara är möjligt för att fortfarande kunna kallas dräkter, och det är strumpeband och höga stövlar och andra klassiska horattribut. Alldeles oavsett vad temat är. Fler bilder härhär och här.

Och det är med nästan parodisk likhet en illustration av uppdelningen mellan män och kvinnor i dess mest klassiska form. Där mannen är originalet, saken-i-sig-själv, medan kvinnan är en sexig kopia, den Andra.

Inget fel med att vilja ha på sig kort kjol och nätstrumpor. Problemet ligger inte hos individen. Problemet ligger i de strukturer som skapar viljan, förväntningarna och begränsningarna. För det finns inte mycket att välja på. Alternativen i Halloweenbutikerna är tydliga, och något mittemellan existerar knappast. Med tanke på hur kostymerna är märkta och indelade efter kön så är kvinnors alternativ till vampkostymerna i praktiken att crossdressa.

…om ett sjukt system

Så länge man har jobb och en bra försäkring så är det lätt att glömma hur segregerat sjukvårdssystemet är i det här landet. Hur kostnadsdrivande det är, hur orättvist, och hur ojämlikt. Varje gång vi får en specifikation på vad sjukhuset debiterat vårt försäkringsbolag för läkarbesök som vi gjort så blir vi först förskräckta och sedan väldigt nöjda över att vi har en så bra försäkring.

Varje gång så påminns vi om hur sjukt det här systemet är.

Som när Harry föddes till exempel. Typ gratis. Eller sisådär 80 000. Beroende på hur man ser det, och från vems perspektiv.

Och igår fick vi papperna för när vi åkte in med Harry på akuten när A ramlat med honom så att han blivit rödlila över halva huvudet. En enkel undersökning, in och ut på någon timme. Några tusen kostade det försäkringsbolaget. Vi betalade drygt två hundra. Ändå var det inte det som var det mest uppseendeväckande. För de skickade också ett brev där de frågade om någon annan möjligtvis hade varit inblandad i olyckan. Någon utanför familjen. Någon att skylla på.

Någon som de skulle kunna stämma på kostnaderna för akutbesöket.

Och vi påmindes igen.

…om att resa bort, och hem

Harry fick precis sitt första pass. Det kändes lite besvärligt att köra flera timmar för att ansöka om ett pass på svenska konsulatet, så det fick bli ett amerikanskt. Hem i brevlådan kom det, tillsammans med en färgglad broschyr om att resa bort.

Fast han ska ju hem, han. Han vet bara inte om det än.

…om kulturskillnader

Ikväll har jag varit på bokklubb. Jag ska skriva om boken senare (när jag läst ut den, ehm…), men först två noteringar om kulturen här som jag inte riktigt kan vänja mig vid.

1. Vi pratade om fundraisers som de andra gjort med deras barns förskolor. En av skolorna hade haft auktion och samlat ihop en dryg miljon kronor den kvällen. Vissa familjer hade donerat 160 000 kronor bara sådär (till instrument eller vad det nu var), och andra hade betalat 50 000 för barnens ‘konstverk’ som de gjort. Och nog för att jag älskar Fabians små pyssel som han kommer hem med. Vi sätter stolt upp dem på väggen och så vidare, men inte vet jag om jag skulle vilja betala pengar för dem? Och då kostar ändå förskolan upp till hundra tusen per år, så det är liksom inte så att det är gratis till att börja med. Alltså, jag fattar att systemet är annorlunda och detta är inte på något sätt familjer som har dåligt med pengar eller så, men ändå. Ändå. Jag får lite svårt att andas.

2. De andra försäkrade sig om att jag inte skulle gå hem. Och det skulle jag ju inte för jag tog bilen (eftersom jag är lite rädd för spökena som bor i skogen som jag annars hade behövt passera) men liksom – jag bor fem minuters promenad från där vi var. Och jag hade druckit lite vin. Inte så att jag var över gränsen förstås, men i Sverige hade jag nog fått lämna bilen. Så i min värld skulle kommentaren snarast ha varit ‘du ska väl inte köra?’ och inte ‘du ska väl inte gå?’.

…om aktiviteter för barn och för vuxna

I helgen hade Fabian sin första fotbollsträning.

Vi stod emot den amerikanska barnaktivitetshetsen ganska länge tycker jag. När vi flyttade hit gick de flesta av hans ettåriga kompisar på music class, babysim och gymnastik varje vecka, men de där klasserna var ju mest en ursäkt för mammorna att ses och fylla vardagarna med något som rättfärdigade att de inte jobbade. Vi skippade helt den biten och var nöjda med det.

Men nu är han ju drygt två och ett halvt, och även om jag knappast inbillar mig att han behöver de där aktiviteterna så får han ju i alla fall ut något av dem. Så nu har han börjat med fotboll och simning på lördagsmorgnarna.

Och i luckan mellan hans två sporter så ägnar vi oss åt den aktivitet som vi föräldrar föredrar.

Eggs Benedicts på Jeannine’s.

…om att vara förberedd

Jag sitter i arbetsrummet med dörren stängd, hörlurarna på. I fönstret mittemot ser jag dörren speglas. Då och då tycker jag mig se en rörelse och vänder mig om för att se om någon öppnat dörren. Men den är lika stängd som förut. Sedan tycker jag att jag hör ett konstigt ljud. Var det någon som kom? Jag tar av hörlurarna och lyssnar, men hör bara barnen som leker med lego i lekrummet.

Ingen där. Ingen fara.

Jag har aldrig tidigare tänkt tanken att någon ska bryta sig in i vårt hus, i vår verklighet. Jag är uppvuxen mitt i ingenstans, där sådant inte händer. Vi låste i och för sig oftast dörren på natten, men satt nyckeln kvar i låset på utsidan så var det knappast något vi brydde oss om.

Men sedan jag flyttade till USA så förväntar jag mig nästan att något sådant ska hända.

Jag lägger undan datorn i sovrummet på kvällen. Det var länge sedan jag gjorde en backup och jag vill inte att en inbrottstjuv som tittar in genom vardagsrumsfönstret ska få syn på den på soffbordet och se sin chans.

Jag tar med mobilen när jag ska sova. Inte för att jag använder alarmet – det behövs liksom inte längre, med två små i sängen. Det är för att jag ska kunna ringa 911, om det skulle behövas.

Jag sover i t-shirt. Ifall det skulle bli jordbävning, för då ska man springa ut så man inte blir fast under husspillrorna, och då kan det vara bra att ha något på sig. Eller om det skulle börja brinna, om den där öppna gaslågan i värmeelementet får fäste i en kudde som glömts lite för nära. Då kan man inte börja leta i garderoben, inte.

Jag är inte rädd. Bara förberedd.

Jag har sett CSI och Criminal Minds och hundra andra kriminalserier och filmer, och alla utspelar de sig på platser som den här. Det är i de amerikanska husen som de där hemska sakerna händer.

Husen som liknar mitt.

…om en annan vår

Det är kallt den våren. Människorna går omkring på gatorna som små slutna musslor, hårda, kalla och lite hala. Man tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? De med stjärnor på jackan vet man redan vilka de är, de är märkta. Det gör sorteringsprocessen lite enklare.

Sjuttio år senare, och det är varmt igen. Det är vägdamm och agave och på väg över gränsen så är det deras kroppar som offras i öknen. Det sägs att kriget står mot drogerna men knarket fortsätter skördas, och människorna med. Väl på andra sidan tänker de att det ska sluta, men det är där det börjar för i askan blir hotet om eld så mycket mer skrämmande. På väg till arbetet där de packar varor åt människor med papper i plånböckerna så möter de en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några, och de vänder om men det är för sent. Elden, åter.

Ytterligare en vår, i ett land som slår sig för bröstet för att kriget aldrig släpptes in. Det är kallt igen. Det är kallt och människor tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? Mot snön syns pigment i hud och hår så mycket tydligare. Och de möter en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några. Och det glöder.

…om att säga hej

Hej.

När jag var liten sa man alltid det till varann när man möttes på gatan.

Åtminstone trodde jag det.

Sedan blev jag lite större och de jag mötte slutade svara. De bara gick förbi. Nu växte jag upp på ett litet ställe, så de flesta som man mötte kände man, eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej förstås.

Men till folk man aldrig träffat, bara sådär?

Nej.

Nu har jag börjat vänja mig vid det igen, det där att alltid säga hej, kanske till och med prata en stund. För det gör man där jag bor nu. På vandringsstigarna, när man sätter sig vid bordet bredvid någon annans på kaféet, när man promenerar på gatan, när man handlar på mataffären.

En del säger att det är falskt. Att amerikaner inte är så trevliga egentligen. Att det bara är yta.

Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om den som sitter i kassan inte egentligen bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ganska trevligt i alla fall. Och när jag ställer de där frågorna som fungerar som socialt smörjmedel så bryr jag mig kanske inte egentligen så mycket om ifall hen har jobbat hela dagen eller just gått på kvällsskiftet.

Men vi hjälps åt att göra mötet till en trevlig stund för oss båda.

Att säga jag ser dig.

Och jag tror att det är något som alla vinner på, att se varann. Inte vika undan blicken när man går förbi på trottoaren utan göra precis tvärtom.

Det handlar inte om falsk trevlighet. Det handlar om helt vanligt hyfs.

…om en dyr vägning på BVC

Nästan tusen kronor fick vi betala idag, för att väga och mäta Harry. Och då var inte hans vaccinationer inräknade, de kostar några tusen kronor. Styck. Och han fick tre sprutor.

Normalt betalar vi inte hela den summan, för försäkringen täcker det. Men nu hade försäkringsbolaget strulat. Vi kommer ju att få tillbaka dem, men blotta tanken på att betala så mycket varje gång skrämmer.

För några veckor sedan kom en kvinna som bor några hus bort förbi. Hon ville sälja almanackor, till förmån för sin svärsons sjukhusräkningar. Han hade fått cancer, och ett litet barn, ungefär samtidigt.

Och så finns det människor som röstar på Mitt Romney.

…om att börja jobba efter föräldraledighet

Harry är sju veckor. Och ungefär så gamla är också de flesta andra barn i föräldragruppen som vi är med i. Så det börjar bli dags för många att börja jobba igen efter föräldraledigheten.

Jo, på riktigt.

På föräldraträffen igår kom några mammor dit och berättade om sina erfarenheter av att börja jobba igen.

Om hur man löser barnpassning (nanny är bättre än dagis för hen kan passa även när barnet är sjukt, och ta med barnet till jobbet för att amma).

Om hur man pumpar mjölk på jobbet (en kyl under skrivbordet är praktiskt för förvaringen, och våtservetter kan funka att rengöra med).

Om hur man löser allt annat som ska göras hemma när man både jobbar och har en bebis (man skaffar någon som städar åt en en gång i veckan).

Det är ju inte jättekonstigt att så många kvinnor säger upp sig och blir hemmafruar istället.