…om sånt som folk skriver på nätet

Det känns inte som att det var så himla länge sen som vi pratade om ‘näthat’ (nej, jag gillar fortfarande inte det begreppet), och om hur många, många upplevde ‘hat’ och hot online, så till den grad att de upplevde att det påverkade deras rörelsefrihet.

Men det tycks fortfarande finnas många som inte har fattat, eller som inte vill se att saker som de gör online faktiskt får konsekvenser – för andra, och också för dem själva. (Det var rätt talande att f.d. finansministern i Norge nyligen uttalade sig om att många i det Fremskrittspartiet, likt Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra tweets och facebookuppdateringar som de tidigare gjort.)

Kanske kan man beskriva det som att det råder någon slags kamp kring internets status i relation till muntlig interaktion eller skriftlig interaktion i mer traditionella kanaler. Kanske är det mest ett gripande efter halmstrån när folk som beter sig illa får svårt att hitta andra ursäkter.

Ni kommer säkert ihåg sverigedemokraten Dagerlinds fascinerande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på twitter har liksom ingen relevans” är rätt intressanta de med (och visst skulle man önska att det var sant, just i Dagerlinds fall).

Häromdagen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet inne hos Charlotte. Inte kring rasism tack och lov, men resonemanget kring just internet var välbekant.

“Om jag kallar dig för en ‘jävla idiot som kan dra åt helvete’ här på nätet så uppfattar du inte det som speciellt hotfullt eller skrämmande och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Sen hävdade personen också att det var helt okej att skriva illa och nedsättande till någon på dennes blogg, men att man faktiskt måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. Ja, och när jag inte höll med om onlineinteraktionens obetydlighet (hey, jag forskar liksom om sånt här) så skrev hen “du är ju fan dum som ett jävla spån”.

Jamen typ så.

Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss varje dag spenderar åtskilliga timmar med att interagera med andra online, antingen under våra juridiska namn eller andra namn som vi hittat på till oss själva. För en del är det säkert så att de lägger mer tid på det än på att prata med folk face to face (jag gissar att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… jamen normal).

Vi träffar kärleken på nätet, vi gör nya bekantskaper på nätet, vi pratar politik och mode och barnuppfostran på nätet. Vi köper mat, bokar resor, ställer frågor till Försäkringskassan om sjukpenningreglerna, söker studiemedel, bokar in möten och grattar vänner på födelsedagen – på nätet.  I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar inom tio sekunder. Sedan var kortet förnyat och jag kunde reservera boken som jag ville ha – på nätet så klart.

Att hävda att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen inne hos Charlotte gjorde när det gäller kommentarer på bloggar – det är faktiskt rätt dumt (det finns liksom en anledning att folk skrattar åt det där Dagerlindcitatet). Det är också världsfrånvänt – kan jag köpa matsalsstolar, förnya bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum som ett jävla spån” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – dessutom med förtexten ‘tycker du att detta är skrämmande så är det du som har personliga problem’), då torde det stå tämligen klart att den interaktion som vi sysslar med räknas. Tittar man på forskningen om internetinteraktion så finns det också empiriskt stöd för att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det så klart finns skillnader på mer detaljerad nivå - hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så himla olikt).

Och om den sortens interaktion räknas, då borde det också vara ganska självklart att man kan och bör ställas till svars för dumheter som man hasplar ur sig på olika ställen på nätet. Visst kan man köra med den sortens ursäkter som vi brukar använda i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig sedan dess, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt, det håller faktiskt inte.

…om learning by doing

Jag tror på learning by doing. Och det gäller inte bara den sortens kunskapsinhämtning som vi oftast menar när vi säger så. Jag tror på att testa sig fram i livet. Pröva och se.

Och det är väl egentligen det som jag har gjort med den här bloggen. Testat. Skrivit om olika saker hejvilt, utan särskilt mycket tanke eller riktning. Och det har varit trevligt. Jag har lärt mig saker, både om mig själv och om hur man egentligen gör när man bloggar.

Jag utvärderar det mesta i livet just nu (är det en trettioårskris, kanske?), så det är mycket möjligt att bloggen kommer att ta delvis nya former, nya riktningar. Jag vill pröva mig fram, se vad som känns bra i magen och vad som fungerar. Så – kanske kommer bloggen att bli lite, lite annorlunda framöver. Lite mer, lite mindre, på samma gång.

Jag tänker också försöka testa lite nya plattformar och se om det kan vara något för mig. Hädanefter kan ni därför följa mig på Twitter också, där jag heter @MFlinkfeldt. Dessutom tror jag att jag lyckats sätta upp en Facebooksida för bloggen (<– länk).

Möjligtvis.

Allt fungerade inte helt smärtfritt nämligen. När man A måste öppna källkoden till sin min blogg vet man jag att det kommer att bli en lång kväll… Men. Som sagt. Jag tror det ska fungera nu.

Om inte så har jag i alla fall något att göra medan resten av landet tittar på Superbowl.

…om att berätta vad man gör

Någonstans i de där flödena så finns vi, allihop.

Instagram, Twitter, Facebook, blogg – jag vet vilka som är på semester, vilka som vabbar och vilka som tycker saker som jag också tycker. Jag ser till och med vad mina vänner lyssnar på för musik på Spotify, just nu. Och kanske är det för att vi har så många kanaler nu – att vi blir liksom utspridda (like butter spread over too much bread, som Bilbo sa) – kanske är det det som gör att vi nu mera tydligt begränsar sättet som vi syns på.

Mina vänner Jag statusuppdaterar alltmer sällan på Facebook, och jag har funderat över vad det beror på. De Jag finns fortfarande där, kommenterar på andras inlägg, gillar, länkar, konsumerar information. Men statusuppdateringarna har blivit färre, tycker jag. Och om det inte beror på att man inte längre använder Facebook – för det gör man ju – vad beror det då på? Och vad är det som det signalerar? Att man lever ett så ointressant liv att det knappast är lönt att dela med sig av, eller tvärtom – att man har så mycket kul för sig att de där vardagsuppdateringarna är ‘för futtiga/tidsödande för mig’?

Jag tror att det oftare är det senare. Det behöver så klart inte vara medvetet, utstuderat, men det betyder inte att det inte finns där. Katta Kvack skriver om hur andras kommentarer riskerar att begränsa oss, hur det suckas högt över bilder på barn (det är såååå himla tråkigt nu när alla kompisar fått barn, det är ju allt man ser), träningsuppdateringar (ta det lugnt nån gång!), festbilder, semestrar, semlor eller vad som helst. Är det inte tråkigt så är det skrytigt och budskapet blir att det som är vardag inte duger. Vem är du att pracka på mig ditt liv? Tror du att du är något, va?

Det är ‘fint’ att hålla saker för sig själv. Om kungafamiljen hade Facebookkonton, vad skulle stå i de uppdateringarna? Knappast att de druckit kaffe på morgonen, att de är sjuka, eller att det snart är dags att lägga sig, gääääsp. Sannolikt skulle det stå mycket, mycket lite. Och kanske är det så att det är ett sådant informationsminimerande ideal som vi, generellt, håller på att anpassa oss efter i de sociala medierna.

Att inte berätta vad vi gör har blivit ett sätt att berätta om oss själva, hur paradoxalt det än kan låta.