…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om trender, snobbighet och medelklassångesten

Om drygt två månader flyttar vi in i vårt hus. Som vi längtar!

Det bästa – eller jobbigaste, beroende på hur man ser det – det är att vi inte har några möbler. Ingen soffa, inget matbord, ingen säng, inga stolar. Allt som vi inte sålde av hamnade uppe i sommarhuset när vi flyttade till USA. Att inreda det där huset helt från scratch är ungefär det roligaste jag kan tänka mig just nu (faktiskt så roligt att jag stundtals får svårt att tänka på annat överhuvudtaget).

Men att köpa möbler till ett hus baserat på de bilder som man har av det, det är faktiskt inte så lätt. Eftersom det är leveranstid på det mesta så måste vi ju också se till att fixa det viktigaste nu så att det är på plats när vi får tillträde.

Turen har nu kommit till matplatsstolarna.

Och efter att vi äntligen nästan nästan bestämt oss för smutsturkosa Eamesstolar så klickade jag idag upp det här inlägget på underbara inredningsbloggen Mokkasin. Det handlade om smutsturkost.

Årets jävla trendfärg. (Från Nordsjö.)

Man försöker ju så gott det går inbilla sig själv att man liksom bara väljer sånt man gillar, att man inte alls bryr sig så mycket om trender. Det som är trendigt blir otrendigt sen och jag har ingen lust att byta stolar vart tionde år bara för att de är ‘ute’ (inte för att vi skulle göra det, men om jag omedvetet uppfattat att den där smutsturkosa färgen minsann är vad man borde ha i höst, ja då finns ju faktiskt också risken att jag om några år kommer att känna att smutsturkost är såååå 2014, det förstår ju jag också, och då kommer jag kanske inte att vilja dras med de där stolarna).

För övrigt:

Ja, så nu blir jag tveksam. Jag vill ju inte vara så där omedvetet trendstyrd. Men jag vill ju verkligen inte vara så snobbig att jag väljer bort något för att det är trendigt och ‘alla andra’ därmed har det. Det är faktiskt värre.

Ja, och så känner jag mig lite äcklig för att jag ens tänker på sådana här saker. Att jag ens får känslan av att ‘alla’ har en viss sorts svindyra stolar är ju – även om jag förkastar den för hallå, hur världsfrånvänd får man lov att vara – faktiskt ganska osympatiskt.

Jag är som Mickan i Solsidan.

Fast ännu värre, för jag förvandlar dessutom hela spektaklet till en slags reflexiv diskussion i en akademiskt fåfäng förhoppning att det liksom skulle legitimera det hela.

Och sen problematiserar jag det.

Och sen problematiserar jag att jag problematiserar det.

Aaargh.

…om saker som man lär sig av att läsa inredningstidningar

 

Jag bläddrade lite i en Plaza Interiör som mamma hade skickat från Sverige till jul (jag SAKNAR svenska inredningstidningar!). Och jag ska väl erkänna att jag mest tittar på bilderna. Men några tänkvärda citat fastnade jag ändå för:

- Det största som hände 2012 var väl att mässingen fick konkurrens av koppar. Tänk, det missade Rapport i sin årskrönika.

- Den goda nyheten är alltså att ni, kära läsare, inte behöver byta ut hela möblemanget. Ja, det var sannerligen en nyhet. Vilket scoop!

- Maten behöver inte längre vara vetenskaplig. Nej usch. Vetenskaplig mat är sååå 2011.

- Alla bör skaffa en tropisk fågel i vår. Hey – vad är det för fel på ugglor?!

- Unna dig snittblommor. Det räddar vilken dag som helst. Kan de vabba också? För det är nog det enda som skulle rädda min dag…

- Vi har tagit över hela ansvaret för ditt köp. Med det syftar ni på betalningsansvaret, hoppas jag? (Snälla, snälla…!)

Det är kvalitetslitteratur, det där.

…om frukosttrenden

Det är trendigt med frukost. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Svenskar är generellt ett frukostätande folk och gillar att bo på hotell – just för frukostens skull.

Vi träffar ganska ofta vänner för att äta frukost ute, både här och när vi är i Sverige. Det är ett så himla bra sätt att hinna umgås när många har fullspäckade scheman.

Det bara skriker urban medelklass om det hela, förstås. Trettio-nånting-par med bostadsrätt och acnejeans och alla appleprodukter som finns, som tror sig leva så hektiska liv att de inte har tid att träffa sina vänner på mer… normala tider, över bryggkaffe och delicatoboll som vanligt folk.

Jo.

Och det blir värre.

För nu har vi hittat ett nytt favoritställe. En frukostrestaurang som serverar en amuse bouche före maten, med laxcarpaccio och bacon-och-ägg-pizza och de mest fantastiska ricottapannkakorna med citron på menyn. Ingen omelett, ingen eggs benedict, och ingen breakfast burrito. Då vet man. De vill vara lite Annorlunda. Lite Förmer.

Och det var de ju också.

Dessutom tog en av servitriserna hand om Harry medan vi åt, hon vyssjade och bar och vips hade han somnat i hennes armar. Ni kommer att komma tillbaka, konstaterade en annan medan hon hällde upp kaffe.

Det har hon nog rätt i.

…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.

…om inredningstidningar

Jag skulle i och för sig vara ganska exalterad över den här högen även om jag bodde i Sverige. Men nu när jag inte bor i Sverige, och får besök från Sverige, och det besöket har med sig en sån här hög, då är jag fullt kapabel att prestera glädjetjut som kan väcka barn.

Men det var det värt.

Jag är väldigt förtjust i inredningstidningar. Så där oekonomiskt förtjust.

Och det kanske inte kan klassas som litteratur precis. Och det kanske uppmuntrar till konsumtion och ytlighet och slit-och-släng. Och det går säkert åt en massa träd för att producera och transportera.

Men jag blir ändå så där lugn i själen. Ju mer jag bläddrar, desto lugnare blir jag. De som inte blir lugna i själen av vackra hem i blanka tidningar brukar säga saker som att det är alldeles för perfekt och så där välstädat har väl ingen hemma och ingen har ju ändå råd med stolar för två och fem styck.

Och jag inser att man kan bli stressad av allt det där idealiserade som ganska få kan uppnå. För i det beskrivande så finns det också något föreskrivande, där man inte bara bjuds in att ta del av ett vackrare liv utan också uppmuntras att försöka efterlikna det. Och om man då inte kan, eller inte vill, så kan det kännas jobbigt. Förstås.

Och det är möjligtvis jag som är konstig, men jag känner det inte alls så. Jag blir bara glad.

Kanske är det för att jag ser att det finns ett vackrare liv. Kanske är det för att det är skönt att vilja ha, eftersom det ändå ger en någonstans att sträva när man inte vet vart man är på väg i livet. Kanske är det för att det ligger en trygghet i att faktiskt tilltalas av de fastställda idealen.

Eller kanske är det bara så rasande snyggt att man blir stum tillräckligt länge för att känna efter och inse att man ändå har det himla bra.

…om drinkvagnar

Visst ser man dem lite överallt nu – drinkvagnarna? De balanserar skickligt på gränsen mellan god och dålig smak, mellan stilfullt och vulgärt. För medan spritflaskor i bokhyllan framför allt hör hemma på tjugoåringens studentrum (om ens där) så surfar drinkvagnarna på Mad Men-vågen där drinkfrenesin tycks gå hand i hand med klänningarna, frisyrerna och soffhånglet.

Och jag vill ha en. Förstås. En med vackra, höga glas som står på rad och en kristallkaraff med portvin och en silverhink med isbitar i. (Ja alltså, isen är inte till portvinet. Herregud.)

Och jag ser framför mig hur den står i matsalen och jag har röda läppar och höga klackar som klapprar så där lagom mot trägolvet när jag går dit för att fixa en dry martini före maten.

Och jag ser framför mig hur Det Vilda Barnet har hunnit före och redan byggt koja i den och haft sönder alla glasen och hällt ut vinet på mattan och ätit upp isbitarna.

Jag tror nog att den får vänta lite, drinkvagnen. Tio år? Femton? Tjugo, för säkerhets skull? Med den cykel som såna här prylar följer så kanske den är trendig igen lagom till dess.

Men alltså, den här är ju i plast, det är väl ändå rätt barnvänligt? (Från Kartell.)

…om ugglor

Jag är nog lite ugglig, tänkte jag när jag valde namn på min nya blogg. Sitter på min gren och observerar, funderar, hoar lite ibland. Tror att jag vet saker, uppe i mitt rede, där inne i skogen.

Och jag trodde att jag utgick från mig själv i mitt namnval, att ugglan var jag, och att den kopplingen bara dök upp som från ingenstans.

Och nu. Nu ser jag ugglor överallt.

På bebiskläderna som vi precis packat upp. På kuddar i hippa inredningsaffärer. På kakfat och gjutjärnskrokar och örhängen och blusar.

Och jag förstår att den inte dök upp från ingenstans, den där kopplingen. Ugglan kanske är jag, men ugglan är också en trend. Och jag förstår att jag nog snappat upp det någonstans utan att märka det, och sen inbillat mig att det kommer inifrån mig själv. Men i själva verket är det nog ganska sällan som det är så. Idéer kommer inte bara. Vi får hela tiden nya intryck, och nya associationer föds. Bilder och ord nästlar sig in i våra huvuden utan att vi tänker på det. Och vi vill gärna tro att de bara är våra, eftersom de finns inuti oss.