…om reflektioner över några glas

Jag diskar och pillar bort etiketter och sorterar in julklappsglasen i skåpen. Alltså, fatta hur smarta Riedel är. Istället för att sälja 24 vinglas (8 för rött, 8 för vitt, 8 för mousserande) så får de sälja 64 stycken (lite beroende på hur många druvtyper man tycker att man behöver skilja på – vi börjar med glas för pinot noir, merlot/cab sav, och chardonnay, men jag ser stora behov av port och syrah och sauvignon blanc och riesling och…).

Produktdifferentiering är en av de viktigaste strategierna för ett företag som vill sälja mer.

Som med rengöringsmedlen för kök respektive badrum – same same, varför köpa två flaskor av samma sak? Men det gör vi. Och träningsskor! Det ska vara löparskor och walkingskor och cykelskor och barfotaskor och hikingskor och aerobicsskor och innebandyskor och ett till par löparskor att varva med. Och då har vi inte ens börjat prata om de riktigt specialiserade skorna (spikskor, anyone?). De är alla lite olika, visst. Men det går att använda sneakers rakt av också.

Poängen är att man inte vill.

Och det är i viljan – vad vi önskar, åtrår – som normerna bor som tryggast. Det är när marknadsförarna lyckas nå in dit som de verkligen lyckats. När de klarar av att ändra vårt synsätt på behov och prioriteringar, och får oss att tänka att vi egentligen behöver speciella walkingskor.

Eller chardonnayglas.

Det enda som förtar glädjen i att sortera in nya glas i skåpen är känslan av att man är så himla lurad.

Och att man inte ens har något emot det.

…om en sorts strapats

Det har regnat i två dagar, så när det sprack upp så tänkte jag att lite D-vitaminer vore på sin plats. Barnet på magen, skorna på, och så begav jag mig mot de där dammiga stigarna där jag tycker bäst om att promenera.

Förutom att de inte var så dammiga den här gången.

Jag hade bokstavligen talat svårt att hålla mig upprätt i leran. Dessutom förvandlades skorna snabbt till klumpar av lera, torrt gräs och små kvistar, och de blev så stora och tunga att det blev jobbigt att lyfta på fötterna. Kommer prärievargarna nu så har jag ingen chans, tänkte jag på fullt allvar.

Som om jag skulle ha det annars.

Underligt nog känner jag mig liksom upplyft. En strapats en helt vanlig fredagsförmiddag, vem hade kunnat ana?

Och så fick jag en anledning att köpa nya skor, också. Nu är det fredag!