…om minuterna

Jag tänkte jag skulle rapportera om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.

Det går bra.

Det går bra för att jag vunnit två veckor av tre, och jag gillar att vinna. Det går bra för att jag gått från noll gånger i veckan på gymmet till cirka tre, och det är ju ett ypperligt resultat. Det går bra för när jag gjort en halvtimme bland vikterna så suckar A och tar en halvtimmes löprunda på kvällen för att komma ikapp, och således har även han ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.

Men. Som vanligt är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker tätt sammanlänkade med barnen, hur de mår, vad de gör och så vidare. Detta är problemet:

Harry har börjat sova längre på morgonen.

Det låter kanske inte som ett jättestort problem, men det gör ju att sovmorgonen helt tappar effekten den hade som pris i tävlingen. Han brukade vakna vid halv fem, och tanken på att sova längre än så en extra dag i veckan var oerhört motiverande, kan jag säga. Men så förra veckan när jag skulle få den sovmorgon jag jobbat så hårt för så vaknade han halv sju, vilket var samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Jag fick visserligen sovmorgon, men det fick ju alla andra också. Och idag skulle A få sin sovmorgon som han vann förra veckan – vad hände? Ungen sover till tio i åtta. Tio i åtta. Följaktligen sov vi allihop till tio i åtta. Sovmorgon i allra högsta grad, men jag fick ju också en.

Nu kan man ju tycka att det är missunnsamt att tycka att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.

Och så kan man ju tycka att det är lite osmakligt att använda sin ettåring som straff för att man förlorar en tävling.

Men det funkade ju!

Så vad gör man egentligen åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det möjligtvis något som tas upp i föräldraskapslitteraturen?

…om (vilje)styrkan

Jag behöver träna. Jag behöver det för axlarna, för ryggen, för huvudet, för själen.

För några år sedan var jag deprimerad. Ett år som jag mest minns som ett slags svart hål. Och det som jag tror hjälpte mig allra mest (förutom terapi och medicin och A som lyfte mig ur sängen varje morgon), det var att träna. De dåliga dagarna satt gråten liksom i kroppen när H och jag åkte till gymmet, men för varje vikt som jag lade på så blev det paradoxalt nog lättare att andas. Efter en halvtimme log jag mellan seten.

Endorfiner, säkert. Men också den där känslan som kommer av att man känner sig stark, att man orkar bära upp sin egen kropp och tyngden på axlarna.

Jag känner mig inte stark längre.

Inte fysiskt, i alla fall.

Det var ganska länge sen jag tränade regelbundet på det sättet. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket motvikt jag skulle behöva lägga på i chinsmaskinen.

Och så kan vi ju inte ha det.

Men vet ni hur tungt det är att komma igång och träna igen efter ett långt uppehåll? Jag måste ha en plan (alltid en plan), och jag vet av erfarenhet att det finns några olika alternativ som funkar på mig:

1. Tvång.
2. Mutor.
3. En kombination av punkt 1 och 2.

En variant som jag hoppas inkluderar tillräckligt mycket av ovanstående punkter för att lyckas är Tävlingen.

Så nu har jag konstruerat en minutbaserad träningstidstävling med min vördade make. Flest träningsminuter per vecka vinner en extra sovmorgon veckan efter. (I vanliga fall stiger vi upp med barnen varannan dag, vilket sedan gårdagens klockomställningssabotage mot Sveriges alla barnfamiljer hemma hos oss alltså innebär klockan FYRA – sovmorgon torde alltså fungera utmärkt som incitament.)

Men för att det hela inte ska urarta till oschysstheter så har vi dessutom byggt in ett gemensamt mål: kommer vi tillsammans upp i ett visst antal minuter må-fre så får vi dricka vin till middagen under helgen, annars inte. (Det låter ju lite alkovarning där, men det kan jag försäkra att det inte är, vi råkar bara gilla att matcha god mat med gott vin – just nu försöker vi lära oss lite mer om franska viner).

Vad tror ni, kan det funka?

PS. Saknar vårt lilla kaliforniska utegym, inklämt mellan rosmarinbusken och paradisträden. Det var strategiskt placerat precis utanför altandörrarna, med några snygga ljusslingor över, så när man satt i soffan och tittade på film och åt chips så kunde man titta ut och se hur mysigt det såg ut i gymmet. Det var trevligt.

…om armhävningar

Jag har hakat på en armhävningsutmaning. Och det är ju ungefär den bästa styrkeövning som finns. Idag ska jag göra femtio stycken.

Inte alla på en gång, inte än. Men ändå.

Jag ser ju fortfarande på träningen lite som rehab. Men snart har väl magmusklerna satt sig där de ska, så att bålstabiliteten börjar likna något. Jag längtar efter att köra lite tung styrketräning i vårt utegym! Och tänk, om några månader kommer jag att kunna börja springa igen.

Och då kommer jag nog inte att vara lika sugen på det som jag är nu, gissar jag.

…om inspiration

Att göra saker jag aldrig gjort förut, att se saker jag aldrig sett förut, och att tänka tankar jag aldrig tänkt förut. Det är sånt som inspirerar mig.

I morse gick vi på hajk till Inspiration Point.

Och namnet förpliktar.

Vi andades bergsluft och räknade ödlor och pratade om hjärnans samspel med fötterna, hur man ser att stenar är lösa, och vad som skulle hända om man ramlade ner i ravinen. Och så pratade vi om inspiration. Om att resa, om att omge sig med människor som ger mer än de tar, om miljöer och om aktiviteter.

Det är viktigt för mig att känna mig inspirerad. Både i jobbet och på fritiden. När jag inte är inspirerad så blir det mindre gjort, allt går lite långsammare, och sker med mindre glädje. Så det gäller att hitta sånt som triggar igång en. Sånt som får en att vilja så mycket att man inte kan låta bli, oavsett vad det handlar om.

Och den där bergsluften, den gör precis det.

…om vandring med barn

Det där med att vandra är ju rätt schysst. Fjäll, skogar, berg, ängar. Natur och frisk luft. Och träning. Samtidigt. Och jag är alldeles för dålig på det, det blir inte av och jag hittar på de mest kreativa ursäkter. Det är för soligt, för varmt, för blåsigt, för kallt, och jag har kanske lite, lite ont i en fotled om jag känner efter ordentligt, och så hinns det ändå inte med. Och de bästa byxorna är i tvätten och kanske, kanske borde jag köpa en keps först.

Att det inte funkar med småbarn brukar jag också köra på.

Men det är ju faktiskt inte sant. Jag tror att det handlar om träning. Både för oss, och för den Otålige som inte vill sitta stilla i en sele. Så vi kör korta turer i parken bredvid vårt hus, som idag, så att vi alla kan vänja oss lite innan det är dags att ge sig ut på riktiga leder.

Dessutom är det så nära och enkelt att nästan alla ursäkter faller. Förutom kanske den om kepsen. En sån behöver jag fortfarande.

…om fredagsplanerna

Efter två dagar med båda barnen hemma så är det lite skönt med dagisdag. Jag har redan hunnit dricka två muggar kaffe medan jag beställde Halloweenkostymer på Amazon. När Fabian får se sin Curious George-kostym så är risken stor att han aldrig vill ta av sig den. När Andreas ser sin Mannen i den gula hatten-kostym är nog risken snarare att han aldrig vill ta på sig den. Frågan är vad jag ska klä ut mig till?

Planen för dagen är kombucha och lunch på den hemliga restaurangen, och sen sitta på något kafé och skriva lite. Planen är även att den lille ska sova under tiden jag gör detta.

Men först blir det lite vikter i vårt utomhusgym!

…om boxning och ‘the terrible twos’

Nu har jag köpt handskar och mittsar, så nu blir det äntligen lite boxning. Känns som utmärkt efter-graviditet-och-förlossning-träning. Och framför allt som utmärkt sluta-säga-nej-framför-varenda-mening-och-soooov-nån-gång-avreagerande. The terrible twos är inte den engelska översättningen för trotsåldern, det är namnet på mina nya handskar!

..om att få börja träna

Kanske du ska börja träna med mig snart, sa jag till Syster Yster för några dagar sen. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn. Kanske du ska börja träna med MIG snart, menar du.

Jo. Det var så jag menade.

I morse (det vill säga klockan nio) gick vi på promenad i parken bredvid vårt hus. Eller promenad förresten – hajk! Jag hade som synes viktbälte i form av en liten fågelunge, det får man väl extrapoäng för?

…om att promenera

Jag försöker komma igång med det där barnvagnspromenerandet som man som nybliven mamma uppmanas ägna sig åt.

Det går väl så där.

Första gången fick jag träningsvärk i rumpan i tre dagar.

Andra gången fick jag blodsmak i munnen.

Ikväll gick det lite bättre. Tills barnet i vagnen mitt i alltihop tvingade mig att sjunga nu ska vi ut på rövarstråt. Då blev det aningens svårt att andas.

Till mitt försvar kan tilläggas att det är väldigt backigt där vi bor.

Så här.

Kändes det som.

Minst.