…om när andra gör jobbet

Idag åkte våra ‘gäster’, som paradoxalt nog är de som äger huset som vi bor i.

Låter det märkligt? Alltså, vi hyr huset av dem (de bor i Colorado) men de har varit här i veckan och bott i studion som sitter ihop med själva huset. Förutom att det har varit roligt för barnen att ha lekkompisar i samma ålder vägg i vägg så har det varit trevligt att se dem fixa med huset.

Jag älskar att se andra jobba. Särskilt när det är jag som kommer att dra nytta av det.

Det har planterats nya växter, satts in nya lås på trädgårdsgrinden och dragits utomhusbelysning. Ett avocadoträd med frukter som snart är mogna, ett lilablommande träd som skuggar sovrumsfönstret och så en hel massa paradisträd överallt.

Det där med att hyra snarare än äga är nog inte så dumt ändå.

Inte sådana här dagar, åtminstone.

…om gröna fingrar

De började se lite ledsna ut, örterna. Och jag tänkte att det kanske varit lite för kallt för dem, eller att de liksom jag fortfarande var trötta efter att vi ställt om klockan till vintertid förra veckan.

Sen testade jag att vattna dem.

Brilliant.

Det var visst första gången sen jag planterade dem. För… en månad sen kanske.

Kanske jag borde testa det på orkidén också?

…om att odla nya intressen

Mina fingrar kan knappast klassificeras som gröna. Jag äger inte ens ett grönt nagellack.

Om något så tar jag död på växter som kommer i min närhet. Antingen vattnar jag dem för mycket, eller för lite. Eller inte alls.

Men nu. Nu ska det bli växa av.

Dagens besök på Farmer’s market resulterade inte bara i en hel barnvagn full av grönsaker och ägg, utan också en kartong med örter för utplantering. Jo, det är lite fusk, jag vet, men man måste väl börja nånstans?

Vi använder ju mycket örter i matlagningen. Och nog kan man köpa det på marknaden eller på affären, det kan man visst. Men jag tilltalas av idén om en köksträdgård. Det kan liksom inte bli mer närodlat än så.

Och så luktar det så gott när man drar med händerna över plantorna.

Min längtan efter jord under naglarna kommer knappast från ingenstans. Det är en trend, jag vet. Till och med i Nicke Nyfiken har restaurangen på hörnet en egen grönsaksodling på taket.

Men det är en bra trend. Åtminstone så länge de lever, plantorna.

…om färgglada industrikvarter, hemliga restauranger och kombucha

Vilken härlig dag vi har haft! Först tog vi en promenad bland industribyggnaderna. Jag tycker om gamla, slitna industrikvarter. Tycker om tycker om tycker om. Och jag gillar hur man hittar så mycket mer färg och form än vad man tänker sig ska finnas där.

Sen blev vi hungriga och hittade en hemlig restaurang som varken hade namn, meny eller gäster. Förutom vi och två personer till, som vi bjöd in till vårt bord. Vi drack kombucha (som är ett fermenterat te), åt gazpacho och panini, och tittade på cyklar och annat fint som trädgården var utsmyckad med. Sen fick vi komma in i köket och prata lite med kocken och få en snabblektion i kombuchabryggeri. Det måste nog provas på, det där.

Efter det provade vi lite vin på Santa Barbara Winery, och sen åkte vi och köpte varsin bit wagyu till middag. Och så drack vi upp den sista flaskan Alma Rosa pinot noir clone 667 från 2009. Jag sörjer den redan lite grann. Men det var en perfekt avslutning på en härlig dag och fina viner hör inte hemma i lådor i en lite för varm garderob. De hör hemma med wagyun. Och med mig.