…om små, varma tomater för frusna själar

Vi grillar ofta med kompisar, och nästan alltid hjälps vi åt med maten. Alla bidrar med något, så blir det inte så mycket jobb för någon. Dessutom får man smaka nya rätter, lära känna nya smaker, utöka sin egen repertoar lite grann.

Och äta mer.

I lördags tog vi med oss de här ugnsbakade körsbärstomaterna. Vi ville ha ett varmt (eller ljummet) grönsakstillbehör till det grillade och de här tomaterna kan man göra helt färdiga hemma och sen bara värma lite i ugnen eller på grillen. Eller ja, man kan ju servera dem kalla om man vill.

Men det ville vi inte.

De värmer själen, de här små godingarna.

Ugnsbakade körsbärstomater

750 g körsbärstomater (3 lådor) – det är extra snyggt om de är lite olika färger
1 dl olivolja
2 dl balsamvinäger
2-3 hackade vitlöksklyftor
1 msk muscovadosocker. Eller 2 om man använder en balsamico som är väldigt syrlig.
1 kruka färsk timjan
Flingsalt och svartpeppar ur kvarn

Okej. Så först häller man upp alla tomater i en snygg ugnsfast form. Sen blandar man ihop resten (utom salt och peppar) och häller det över tomaterna. På med lite färskmalen svartpeppar och flingsalt och sen in i ugnen på 200 grader i en halvtimme ungefär. Sen kan man antingen äta dem direkt eller låta dem stå och marinera ytterligare – de blir bara godare om de får stå lite!

…om att vilja spara smaker

Ät efter säsong, läser jag. Då är grönsakerna goda, näringsrika, billiga och mer miljövänliga.

Och då tänker jag att beroende på var man bor så kan det innebära att man under sex månader mest äter… typ snö.

Och jag måste nästan nypa mig i armen ibland – inte för att kolla så att jag inte drömmer, utan tvärtom. Jag glömmer nästan bort hur det var att inte kunna köpa aubergine som skördades i morse. Att som idag kunna gå på farmer’s market och smaka små bitar av nyplockade äpplen och persikor och nektariner för att kunna välja dem som är godast – det är så lätt att vänja sig vid. Och tänka att det är så det är, och ska vara, alltid.

Sen åker jag hem hem, där det bara finns en liten liten hylla med ekologiska grönsaker på mataffären (men elva sorters halloumi – det gäller att prioritera, antar jag). Och då ryggar jag tillbaka inför själlösheten i tomater som besprutats och konstgödslats och skördats alldeles för tidigt och transporterats över hela världen. Och som inte smakar någonting nästan. Är det någon idé med tomater då?

Och så tänker jag att jag måste njuta mer. Passa på.

Som om man kan spara smaker. Som om man – om man äter tillräckligt många persikor direkt från trädet – kan klara sig utan sen.

Det vet jag inte om jag kan.