…om att sätta ner foten

En Stor Man, en sådan som i vanliga fall talade om Viktiga Saker som politik, beslöt sig en dag för att säga sin mening till Kvinnorna som han observerat under en längre tid.

Kära kvinnor, ni har missförstått alltihop. Ni har tänkt och tänkt men inte tänkt ända fram, kan man säga. Men misströsta inte. Jag ska hjälpa er, för jag är en Schysst Kille. Jag har dessutom flickvän, bara så ni vet. (Hon jobbar i modebranschen. Alltså, jag säger inte att hon är modell eller så, men jag säger inte heller att hon inte är det. Klura på den karamellen ni.)

Kvinnor, lyssna!

Ni har sjuka värderingar. Ni har sjuka drömmar. Ni är extremt lättpåverkade.

Att inte killar oftare säger åt er vad ni ska tycka och känna, det är ett problem. Fler män borde göra som jag och säga till på skarpen.

Här kommer lite information till er:

Inga unga tjejer drömmer om att vara normalviktiga. Inte någon faktiskt. None.

Alla unga tjejer drömmer om att vara trådsmala med kilometerlånga ben.

Den Stora Mannen använde gärna ett överdrivet bildspråk för att folk verkligen skulle förstå. Om man säger ’långa ben’ kan det ju finnas folk tjejer som inte fattar vad det betyder. Men om man anger ett absolut mått – en kilometer till exempel – så kan till och med småflickorna förstå att riktigt så långa ben inte är normalt. Det är viktigt med tydlighet i sådana här sammanhang.

Kvinnor, lyssna!

Ni ska behaga män, det kan vi väl alla vara överens om. Men ni gör ju inte det när ni blir så där smala! Ni gör fel!

Fel.

Män gillar smala midjor med breda höfter. Alltså, det är inte bara jag. Mina kompisar tycker också så. (För vi pratar ju så klart om hur ni ser ut och hur vi vill att ni ska se ut, bara så ni förstår det.) Vad män tycker är sexigt är till och med så viktigt att veta att det har gjorts forskning på det. Forskning. Vad sa ni nu då? Lite mer trovärdighet än era glossiga bilder, va?

Försök se ut så istället, så blir ni vi kanske lite nöjdare. Om du är för tjock – banta. Om du är för smal – ät mer. Om du har en kroppstyp som inte inkluderar kombinationen smal midja och breda höfter – synd för dig. Vi tänder inte på dig.

VI TÄNDER INTE PÅ DIG.

Den Stora Mannen stod vid sidan av catwalken och skakade på huvudet. Så gick han med bestämda steg upp på scenen.

Män, det är dags att sätta ner foten! Kvinnorna förstår inte vad vi vill att de ska göra. Vi måste berätta för dem hur de ska se ut. Vi måste höja våra röster!

Vi måste höja våra röster.

 

*Based on a true story.

…om det lokala, det tillfälligt permanenta, och framtiden

Lokaltidning. Det känns nästan lite gammaldags, och vuxet i det som den står för.

Om man börjar prenumerera på lokaltidningen är man bofast. Den dagen man finner nöje i att läsa om det senaste kommunfullmäktigesammanträdet, om broar som eventuellt kommer att byggas om tio år, eller om vad förskolebarnen i grannkommunen får för lunch, då har man alldeles tydligt passerat en gräns.

Jag är där nu.

Jag har bott i Uppsala ganska länge, men jag har aldrig tidigare känt en längtan efter att läsa UNT. Det första året kunde jag inte riktigt släppa Piteå-Tidningen (över det nu), och sedan var det bara DN som gällde (jag läste statskunskap och hade man inte läst DN Debatt på morgonen var man lite lost, kan man säga).

Men något har hänt.

Jag tror att det är för att det är första gången som jag känner att nu ska vi stanna här. Inte för alltid kanske, det vet man ju aldrig, men tillräckligt länge.

Och så tror jag att det är barnen. Min enda kontakt med kommunen har tidigare varit några lånade böcker om trädgårdsdesign på stadsbiblioteket och en grön buss som tutade åt mig när jag cyklade på vägen istället för på trottoaren (det är visserligen åtta år sedan men jag är fortfarande arg över det, man får ju för guds skull inte cykla på trottoaren!). Men nu är det förskola och skola, och det är skolmat och skolskjuts och framtid.

I lokaltidningen kan man läsa om vad som har hänt. Men jag tror att det som lockar snarare är att läsa om vad som kommer att hända.

Det, och så sudokun på sidan 15.

…om e-magasin


Jag saknar svenska inrednings- och mattidningar. Jättemycket. De flesta amerikanska är så… amerikanska. Jag har provat, men de funkar inte för mig. Så nu har jag övergått till att förutom bloggar bara läsa e-magasin. Charmigare, billigare, enklare.

Här är några av mina favoriter. Lustigt nog är inga svenska, men det gör inget. De är himla härliga ändå.

What Liberty Ate

Llamas Valley

Est Magazine

By Fryd

Sweet Paul

Adore