…om zombielivet

Ikväll har vi funderat, planerat och lagt upp livspusselstrategier. Inte för hela livet, och inte för bara imorgon, men någonstans mittemellan. Jag är trött på att försöka överleva en dag i taget. Jag tror att jag behöver lite bättre rutiner, att vi alla behöver det.

Steg ett är automatiskt synkade kalendrar (check!).

Steg två är att skriva in saker i de där kalendrarna (check!).

Steg tre är att se Walking Dead (check!!!!!).

Detta föranleder två angelägna frågor så här på kvällskvisten:
1. Har ni några smarta organisera-upp-vardagen-tips till oss?
2. Finns det någon som helst möjlighet att zombies kan finnas på riktigt? Vad säger forskningen, liksom? Hur orolig borde man vara?

…om zombiehe-roes

Vi ser ju Walking Dead, ni vet. Varje kväll.

Och jag gillar det, det gör jag. Fast jag inte kan sova sen.

Men de skulle ha behövt någon slags genuskonsult kan jag konstatera. Det här att alla hjältarna som räddar de andra är män, att männen är typ superhjältar som inte missat ett enda headshot, och att de alltid tar besluten, det stör mig.

Kvinnorna har gjort typ två saker hittills som gagnat gruppen. Tvättat kläder och fiskat i solen. Efter att ha dragit upp ett gäng fiskar till middag (de metade alltså, det var inte så att de dök under vattnet och harpunerade fiskarna eller nåt annat avancerat – att meta är ändå sånt som småbarn klarar av) – så är de andra förvånade: kan ni sånt! Vem har lärt er det? Och vem tror ni har lärt dem? Min pappa.

De skulle ha behövt en läkare i gruppen, konstaterade vi för några avsnitt sen. Där har de ju en bra chans att få in en kvinna på en viktig, central position, funderade vi vidare.

I avsnittet vi såg igår träffade de så en läkare (eh, okej, en veterinär).

En äldre man.

…om zombies

Vi har börjat se The Walking Dead.

Och jag klarar egentligen inte skräck och sånt. Zombies, not my cup of tea. De senaste två nätterna har jag drömt om zombies. Och igår natt klockan tre när det febriga barnet satt rakt upp i sängen så tänkte jag på riktigt tanken han kanske har blivit en zombie, innan jag insåg det absurda i det (mitt i natten, som sagt…).

Och ändå – ändå – längtar jag till nästa avsnitt. Fast jag måste hålla handen och titta ner i tidningar på strategiska ställen och sen inte kan sova i alla fall. Ändå längtar jag.

Det tänker jag är ett rätt bra betyg på en serie?