…om positivt tänkande och sociala medier

Idag kollade jag på den här TED-föreläsningen om positivt tänkande, av Shawn Achor:

Den var bra. Faktiskt. Det är lätt att avfärda självhjälpsprat som kommersiellt dravel, men jag gillade den här föreläsningen eftersom den fick mig att tänka vidare.

Hjärnor som tänker positiva tankar jobbar avsevärt effektivare, sa han. Och man kan lära sig att ’bli mer positiv’ på tre veckor.

(Sa han.)

En grej som man ska göra är att lista tre saker som man är glad och tacksam över, varje dag. Tre bra saker om dagen. Och så ska man skriva dagbok om en positiv erfarenhet, varje dag. Sen efter tre veckor så har man liksom ställt in sig på att fokusera på det positiva, och lärt sig att uppskatta livet lite mer.

(Sa han.)

Det fick mig i alla fall att spinna vidare och fundera på hur sociala medier fungerar idag. Facebook, till exempel, är ju uppbyggt för att i huvudsak vara positivt. Man kan inte ’ogilla’, och vill man få respons på statusuppdateringar är det därför ett säkrare kort att skriva något positivt än något negativt. Något som ens vänner kan ’gilla’. Förhärligande vardagsbeskrivningar har så klart diskuterats och kritiserats en del och det har pratats om hur vi tycks ha blivit besatta av att visa upp en perfekt yta. Men det är sällan som det nämns hur själva tekniken styr oss mot att göra just det.

Och jag tänker att det finns en kommersiell logik i det. Om Facebook kan styra oss mot att göra gladare statusuppdateringar så kan de kanske också få oss att känna oss mer positiva när det gäller vår vardag. Som Shawn Achor pratade om i klippet som jag såg.

Fredagsmys yaaaay!

Ni vet.

Och då kanske vi i förlängningen vill logga in lite oftare, vilket gör Facebookcheferna nöjda.

Och det här är förstås också något som gäller bloggande. Bloggar kan i många fall tyckas vara en enda lång lista av bra saker. Det visas upp hem som ser ut som i inredningsreportage, det äts ’bloggfrukostar’, barnen är söta och ordningssamma och en tv-kväll i soffan kan låta som något alldeles extra.

Ett problem?

Ja, ur en del perspektiv kan det nog vara problematiskt. Säkert skapar det ideal som är svåra att uppnå, vilket ger en del ångest. Varför kan hen men inte jag?

Men jag tror att det också kan fylla en viktig funktion för den som skriver. Åtminstone kunde jag själv känna det så när jag började blogga för ett halvår sedan och då tänkte mig mer av en lifestyleblogg. Det lät så himla härligt när man beskrev sina dagar. Hade vi verkligen sådär kul? Var det sådär fint? Och så känner man att ja, det lär det väl ha varit då. Och kanske är livet rätt bra ändå, fastän jag har bebiskräk på tröjan och fortfarande inte har någon Mulberryväska.

På livsstilsbloggar och i sociala medier som Facebook och Instagram så skapar vi en berättelse om oss själva – ett eget narrativ – och oftast har den berättelsen en positiv ton. Visst formulerar vi något inför andra, men på samma gång så formulerar vi kanske också något inför oss själva.

Och jag tror att skapandet av den berättelsen för många gör precis det som Shawn Achor pratade om. Den positiva berättelsen om vardagen styr in våra tankar på det som just då är bra i livet och fokuserar på det. Den ena dagen är det kanske en trevlig middag med vänner, nästa dag ett par nya skor, ett träningspass som gick bra eller ett barn som precis lärt sig att gå.

Det kan – om man får tro Achor – alltså göra oss både gladare och få våra hjärnor att jobba mer effektivt. Och det kan i sin tur ge ytterligare positiva effekter i livet.

De senaste åren har vi sett ganska många exempel på personer som startat bloggar och sedan blivit framgångsrika, inte bara med bloggen, utan också på andra områden. Tänk om det inte bara har att göra med att de är kompetenta och driftiga personer från början? Kanske är det till och med så att bloggandet i sig har bidragit till att forma och utveckla ett positivt tänkande, på ett sätt som varit produktivt och utvecklande även för andra saker som de tar sig för?

Jag tycker att det är en ganska häftig tanke.