…om minuterna

Jag tänkte jag skulle rapportera om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.

Det går bra.

Det går bra för att jag vunnit två veckor av tre, och jag gillar att vinna. Det går bra för att jag gått från noll gånger i veckan på gymmet till cirka tre, och det är ju ett ypperligt resultat. Det går bra för när jag gjort en halvtimme bland vikterna så suckar A och tar en halvtimmes löprunda på kvällen för att komma ikapp, och således har även han ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.

Men. Som vanligt är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker tätt sammanlänkade med barnen, hur de mår, vad de gör och så vidare. Detta är problemet:

Harry har börjat sova längre på morgonen.

Det låter kanske inte som ett jättestort problem, men det gör ju att sovmorgonen helt tappar effekten den hade som pris i tävlingen. Han brukade vakna vid halv fem, och tanken på att sova längre än så en extra dag i veckan var oerhört motiverande, kan jag säga. Men så förra veckan när jag skulle få den sovmorgon jag jobbat så hårt för så vaknade han halv sju, vilket var samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Jag fick visserligen sovmorgon, men det fick ju alla andra också. Och idag skulle A få sin sovmorgon som han vann förra veckan – vad hände? Ungen sover till tio i åtta. Tio i åtta. Följaktligen sov vi allihop till tio i åtta. Sovmorgon i allra högsta grad, men jag fick ju också en.

Nu kan man ju tycka att det är missunnsamt att tycka att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.

Och så kan man ju tycka att det är lite osmakligt att använda sin ettåring som straff för att man förlorar en tävling.

Men det funkade ju!

Så vad gör man egentligen åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det möjligtvis något som tas upp i föräldraskapslitteraturen?

…om (vilje)styrkan

Jag behöver träna. Jag behöver det för axlarna, för ryggen, för huvudet, för själen.

För några år sedan var jag deprimerad. Ett år som jag mest minns som ett slags svart hål. Och det som jag tror hjälpte mig allra mest (förutom terapi och medicin och A som lyfte mig ur sängen varje morgon), det var att träna. De dåliga dagarna satt gråten liksom i kroppen när H och jag åkte till gymmet, men för varje vikt som jag lade på så blev det paradoxalt nog lättare att andas. Efter en halvtimme log jag mellan seten.

Endorfiner, säkert. Men också den där känslan som kommer av att man känner sig stark, att man orkar bära upp sin egen kropp och tyngden på axlarna.

Jag känner mig inte stark längre.

Inte fysiskt, i alla fall.

Det var ganska länge sen jag tränade regelbundet på det sättet. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket motvikt jag skulle behöva lägga på i chinsmaskinen.

Och så kan vi ju inte ha det.

Men vet ni hur tungt det är att komma igång och träna igen efter ett långt uppehåll? Jag måste ha en plan (alltid en plan), och jag vet av erfarenhet att det finns några olika alternativ som funkar på mig:

1. Tvång.
2. Mutor.
3. En kombination av punkt 1 och 2.

En variant som jag hoppas inkluderar tillräckligt mycket av ovanstående punkter för att lyckas är Tävlingen.

Så nu har jag konstruerat en minutbaserad träningstidstävling med min vördade make. Flest träningsminuter per vecka vinner en extra sovmorgon veckan efter. (I vanliga fall stiger vi upp med barnen varannan dag, vilket sedan gårdagens klockomställningssabotage mot Sveriges alla barnfamiljer hemma hos oss alltså innebär klockan FYRA – sovmorgon torde alltså fungera utmärkt som incitament.)

Men för att det hela inte ska urarta till oschysstheter så har vi dessutom byggt in ett gemensamt mål: kommer vi tillsammans upp i ett visst antal minuter må-fre så får vi dricka vin till middagen under helgen, annars inte. (Det låter ju lite alkovarning där, men det kan jag försäkra att det inte är, vi råkar bara gilla att matcha god mat med gott vin – just nu försöker vi lära oss lite mer om franska viner).

Vad tror ni, kan det funka?

PS. Saknar vårt lilla kaliforniska utegym, inklämt mellan rosmarinbusken och paradisträden. Det var strategiskt placerat precis utanför altandörrarna, med några snygga ljusslingor över, så när man satt i soffan och tittade på film och åt chips så kunde man titta ut och se hur mysigt det såg ut i gymmet. Det var trevligt.