…om svenskar i världen

Jag saknar inte Sverige jättemycket.

Men jag saknar svenskar. Jag saknar de gemensamma kulturella referensramarna, att alla ser samma tv-program och läser samma tidningar och det är helt självklart att man bjuder på kaffe när någon kommer och hälsar på.

Det är en sådan där sak som det brukar skojas om. Att vi svenskar reser ut i världen, och sedan umgås vi mest med varandra. Kanske är det så. Jag vet inte.

Vi har inte umgåtts med andra svenskar här alls. Utom med varann, förstås. Men nu vill jag det allt mer, känner jag. Förra veckan hade vi svenskplaydate och ikväll drack jag vin med Swea (som är en svensk damförening), och det var så skönt – hemtamt, välbekant, fastän vi egentligen inte kände varandra alls.

Det handlar om språk, men inte om huruvida vi pratar svenska eller engelska utan snarare om att vi pratar på samma sätt. Vi ställer samma sorts frågor, ger samma sorts svar. Vi gillar Ikea och lösviktsgodis och Polarn o Pyret. Vi köper Astrid Lindgren-filmer till våra barn när vi åker till Sverige, och vi bakar semlor och lussekatter och så har vi smala jeans och diskreta, svarta jackor.

Det finns en trygghet i det.

…om att bli kvar

Ikväll har jag varit på svenskmiddag och förlustat mig. Ätit teriyakikyckling och druckit chardonnay och pratat om interkulturella relationer och hur det är att flytta till ett annat land med bara två resväskor. Och de andra sa saker som man kan ju inte flytta till Sverige igen och folk säger att de bara ska stanna ett år och sen blir de kvar.

Och vi skulle ju bara stanna ett år.

Nu ska vi stanna ett till.

Det är egentligen bara en sak jag vet alldeles säkert. När vi väl flyttar hem till Sverige igen kommer det inte att räcka med två resväskor.