…om bruna fingrar

DN Bostad – hem
Varning för brunröta
Publicerad 2009-03-12 17:10
http://www.dn.se/bostad/varning-for-brunrota/ 

Bladmögel leder till att frukterna drabbas av brunröta.

Allt fler drabbas av bladmögel på tomaterna. Ofta kommer smittan från potatislandet. Tomater tillhör potatissläktet och är mottagliga för samma slags svampsporer.

Bladmögel leder till att frukterna får brunröta, hårda bruna fläckar. Främst drabbas tomater på friland och i kallväxthus. Så fort du upptäcker mörka fläckar på bladen plockar du bort dem. Har du tur stannar angreppet upp. Men ibland är det kört – tomaterna går inte att rädda.

Viktigast är att förebygga. Främst genom att inte odla potatis, särskilt inte sena sorter, i närheten. Tänk också på att gödsla måttligt. Ta bort de nedre bladen så fort de börjar gulna. Och inspektera regelbundet plantan på jakt efter angripna blad.

I växthus gäller det att vara extremt noggrann med vårrengöringen. Sätt gärna in någon form av värme på nätterna vid låga temperaturer. Temperaturväxlingar gynnar svampen. I uppvärmda växthus är bladmögel sällan ett problem. Behandla blasten som riskavfall – alltså lägg den i soporna och aldrig i komposten.

Andra problem med tomater:

Bladen rullar ihop sig och blir styva. Det beror på för låg nattemperaturen eller för hård beskärning av plantan. Skörden påverkas inte negativt.

Gråbruna fläckar i pistilländen? Det kallas pistillröta och beror ofta på för mycket vatten, men också på ojämn tillförsel av näring.

Mosaikmönster på bladen beror på tomatmosaik, en ovanlig, men allvarlig sjukdom i växthus som minskar skörden betydligt. Bränn angripna plantor, byt jord till hösten, rengör därefter växthuset minutiöst. Odla resistenta sorter nästa år.

Spruckna frukter beror på kraftiga växlingar i temperatur och luftfuktighet.

 

…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

…om Sverigeklag

Jag anstränger mig, hela tiden, för att inte bli sådär jobbigt ex-expat-fördömande kring hur saker funkar i Sverige. Ni vet – någon har bott utomlands ett tag och kommer hem och hittar bara fel. Myndigheterna är sega och lagarna är dumma och ölen är för dyr och svenskarna är trista och allt det där. Ibland räcker det med att någon åker på chartersemester för att man ska överösas med klagande ‘sanningar’ om Sverige, och ofta verkar det där klagandet gå ut på att visa hur världsvan och klarsynt den klagande är. Att hen minsann sett något annat, något bättre – att hen minsann är något annat, något bättre.

Jag vill inte bli sån.

Jag vill inte.

Men det är inte lätt, alltså.

Ett litet klag, så lämnar vi det sen, okej?

Igår var vi på mataffären, barnen och jag. Och efter fem minuter behövde Fabian så klart gå på toaletten. Så jag frågade var deras kundtoalett var. Och inte fanns det ju någon (hur hade jag kunnat inbilla mig det?), så vi var tvungna att lämna maten och gå en bra bit i köpcentret. Och väl där kom vi inte in för det kostade fem kronor, och vem går omkring med småpengar nuförtiden? (Jag får balansera två varukorgar på barnvagnen varenda gång jag handlar, eftersom mataffärerna här envisas med att man måste ha en tia för att låna en kundvagn… their loss, säger jag, för jag handlar definitivt mindre än vad jag skulle gjort annars). Nå, det löste sig, eftersom två trevliga alkoholister kom förbi och skulle in och tvätta upp sig lite. (De var på riktigt väldigt trevliga, de trevligaste vi träffade på hela eftermiddagen, hon i kassan sa faktiskt inte ens hej). Ja, och sen gick vi tillbaka till affären och handlade, och pratade inte med någon för det gör man inte i Sverige (om man inte är onykter, vilket kanske är förklaringen till trevligheten hos de båda herrarna på toaletten), och barnen blev ledsna för det fanns ingen bjudfrukt, och jag letade efter sambal oelek i tio minuter och det fanns ingen personal att fråga, och i kassan så packade jag alla kassarna själv för i Sverige packar man minsann sina egna kassar och alla runtomkring bara suckade för att det gick för långsamt så att hela kön fick vänta, och sedan gick vi över parkeringen och blev nästan påkörda för det finns faktiskt ingen lag som säger att man ska stanna för mammor med vagnar och matkassar och två vilda barn som försöker fly, är det inte ett övergångsställe så gasar man bara.

Slut på klag.

Ja, jag har sett andra saker. Jag har vant mig vid mataffärer där personalen cirkulerar och vänligt frågar om de kan hjälpa till med något och där hen i charken frågar om barnen vill ha något att äta medan man handlar. Jag har vant mig vid mataffärer där någon packar mina varor, där jag alltid tillfrågas om jag vill ha hjälp ut till bilen, och där folk säger hej till varandra, ler och busar med barnen. Affärer med kundtoaletter, som gärna vill att jag ska använda deras kundvagnar. Det betyder inte att jag vet bättre, att det borde vara så här i Sverige också. Det är så på en del andra ställen bland annat för att de där har låga löner och värdelösa arbetsvillkor. Och det är inget att sträva efter, alls.

Men en kundtoalett? Det kunde man i alla fall kosta på sig, kan jag tycka.

Och ett leende.

Okej, nu, nu är det slut på klag.

…om att köpa med sig det bästa från Sverige

Imorgon åker A till Sverige en sväng. Eftersom han bara ska vara borta några dagar och därmed reser med lätt bagage så är möjligheterna att ta med saker tillbaka ganska goda. Med andra ord håller jag på att fila på en liten inköpslista.

Jag äter inte saltlakrits, renfilé är lite svårt att få med sig och det ligger faktiskt redan en kaviartub i kylen.

Det enda jag brukar be om när det kommer besökare från Sverige är typ inredningstidningar och disktrasor.

(Apropå diskussionen om ansvar i hemmet.)

Nej, jag kommer faktiskt bara på böcker den här gången. Det är så många spännande böcker som kommit ut i Sverige det senaste året och som jag velat läsa men som inte finns i digital form eller på amerikanska Amazon. De här tänkte jag bland annat be honom ta med tillbaka.

Och så cirka alla inredningstidningar som finns att köpa i kiosken på Arlanda. Det räknas nästan som böcker i mina ögon.

Nämligen.

…om att säga hej

Hej.

När jag var liten sa man alltid det till varann när man möttes på gatan.

Åtminstone trodde jag det.

Sedan blev jag lite större och de jag mötte slutade svara. De bara gick förbi. Nu växte jag upp på ett litet ställe, så de flesta som man mötte kände man, eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej förstås.

Men till folk man aldrig träffat, bara sådär?

Nej.

Nu har jag börjat vänja mig vid det igen, det där att alltid säga hej, kanske till och med prata en stund. För det gör man där jag bor nu. På vandringsstigarna, när man sätter sig vid bordet bredvid någon annans på kaféet, när man promenerar på gatan, när man handlar på mataffären.

En del säger att det är falskt. Att amerikaner inte är så trevliga egentligen. Att det bara är yta.

Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om den som sitter i kassan inte egentligen bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ganska trevligt i alla fall. Och när jag ställer de där frågorna som fungerar som socialt smörjmedel så bryr jag mig kanske inte egentligen så mycket om ifall hen har jobbat hela dagen eller just gått på kvällsskiftet.

Men vi hjälps åt att göra mötet till en trevlig stund för oss båda.

Att säga jag ser dig.

Och jag tror att det är något som alla vinner på, att se varann. Inte vika undan blicken när man går förbi på trottoaren utan göra precis tvärtom.

Det handlar inte om falsk trevlighet. Det handlar om helt vanligt hyfs.

…om svenska smaker

Kanske är det höstluften, den som får oss att stänga altandörren och koka te och tända ljus om kvällarna. Kanske är det den som får mig att längta efter svenska smaker. Mat som jag åt när jag var liten.

Idag blev det köttbullar med gräddsås, potatismos och inlagd gurka. Och lingonsylt. Sån där söt färdigköpt, förvisso, men ändå. Lingonsylt. Och i måndags åt vi tacos. Inte mexikanska tacos som man äter på tacquerior, utan tvättäkta fredagsmystacos med grönsaker i små skålar och köttfärs med färdigköpt kryddmix (jodå). Och på söndag är planen palt.

Och paltkoma.

…om att bli kvar

Ikväll har jag varit på svenskmiddag och förlustat mig. Ätit teriyakikyckling och druckit chardonnay och pratat om interkulturella relationer och hur det är att flytta till ett annat land med bara två resväskor. Och de andra sa saker som man kan ju inte flytta till Sverige igen och folk säger att de bara ska stanna ett år och sen blir de kvar.

Och vi skulle ju bara stanna ett år.

Nu ska vi stanna ett till.

Det är egentligen bara en sak jag vet alldeles säkert. När vi väl flyttar hem till Sverige igen kommer det inte att räcka med två resväskor.

…om dofter

Dofter för med sig minnen, associationer, sinnesstämningar.

En trimmad moppe som åker förbi på gångvägen får mig att tänka på skoterturer i fjällen. Solkräm med kokosolja tar mig tillbaka till resan till Saudiarabien som vi gjorde när jag gick i åttan. Och när jag känner doften av riktiga stearinljus – inte moderna av paraffin – då ser jag framför mig hur jag sitter på min farmors kökssoffa, den soffa som jag har nu, och det är jul och jag äter saffranslängd som inte är riktigt genomgräddad, och hon lägger patiens och berättar om när hon var liten.

Det är höst i Sverige, och jag saknar den. Jag saknar dofterna. Blöt yllehalsduk, förmultnande löv, och regn.

Så idag inne på stan kunde jag inte motstå voluspaljusen som stod på en hylla och viskade att de ville bli mina. Nya dofter. Lite djupare, lite mörkare. Lite mera höst. Inte en blöt, förmultnande höst, men ändå en höst.

Och kanske är det dofter som jag bär med mig, och som lite längre fram i livet kommer att komma tillbaka till mig med minnen från just den här hösten.

Jag undrar vad det kommer att vara för minnen.