…om att tvätta av sig stressen

Två timmar i badet med portvin och pocketbok med skrynkliga sidor, det hjälper mot det mesta. Man får fylla på både varmvatten och dryck med jämna mellanrum, förstås, och för varje minut som går blir kroppen lite mjukare, sinnet lite lugnare. Stressen löses liksom upp i vattnet.

A kom in i badrummet två gånger för att se så att jag inte hade somnat.

Nu är jag så där pigg-trött som man bara är efter ett långt bad, en skidtur, eller en eftermiddag i bästa läsfåtöljen framför öppna spisen. Mjuk, mör, men ändå alert på något vis.

Lite julgransdoft och karamelliserade popcorn på det här så.

…om saker man ångrar

(Bildtext: Här hade det varit fint med en bild på den förrymda telefonen. Men det går ju inte.)

Ni vet att det ibland brukar sägas att man sällan ångrar sådant man gjort, utan sådant man inte gjort?

Ja jag ångrar verkligen, verkligen, verkligen att jag inte installerade den där hitta-åt-appen på min iphone.

Jag känner mig helt handikappad utan telefon. Och då brukar jag ändå inte använda den särskilt mycket. Men dels hittar jag ju ingenstans utan Google maps, och sen så är det det där med att inte kunna nås. Schysst ibland. Så icke nu.

Jag drar alltså med mig min laptop och parkerar utanför Starbucks för att kunna använda Skype eller mejlen som kommunikation.

Det är skönt att man kan effektivisera momenten såhär i julstressen.

…om julstressen

Jag har nog aldrig tidigare förstått det där med julstress.

Mycket som ska fixas, folk överallt, resande, flängande, visst. Allt det där känner jag väl till. Been there, done that, liksom. Men jag har aldrig varit så stressad som idag. Jag insåg vid tvåtiden att jag glömt både att äta frukost och lunch, och att min mobil var borta. Det är den fortfarande, för övrigt.

Men sedan lyckades den andra halvan av familjen lokalisera mig och Harry vid julskinkan på mataffären. Hur nu det gick till. Jag hade några timmar tidigare skrivit ett mejl och sagt vilka ärenden jag skulle göra, och nämnt ‘mataffären’, men inte angivit några tidpunkter eller skrivit vilken mataffär jag menade. Och just denna var det faktiskt flera månader sedan vi handlade på, så det var inte direkt det mest logiska valet.

Så jag gissar på någon slags telepati.

Efter det vände det i alla fall, för vem kan stressa när man får köra barnkundvagn med en tvååring som glatt hojtar no running! och oops, sorry! varje gång han stöter i någon? Omöjligt. Skratt tar liksom udden av stressen.

Så åkte vi hem, tände ljus, rostade nötter och värmde glögg och lussekatter. Hela huset doftade jul och så kom vännerna och den lilla av stressen som fanns kvar fick lov att ge med sig, till sist. Och så lugnade sig pulsen tillräckligt för att, när de gått, lyckas slå in nästan alla julklappar, koka lite mer glögg och steka köttbullar med kryddpeppar.

Det ska nog ordna sig ändå, det här med julen.