…om hur vi piskar våldtäktsoffer

Det känns som att vi har pratat om våldtäkter i flera månader nu. Gruppvåldtäkterna i Delhi och Steubenville har engagerat särskilt många, förstås, men även i Sverige har flera våldtäkter uppmärksammats i vinter.

I veckan passerade också en länk i min facebookfeed, där den gjorde en andra vända. Det var en protestlista till de styrande på Maldiverna, med en uppmaning att ändra den dom om hundra piskrapp som en femtonårig flicka tidigare i år fått för att ha haft sex utan att ha varit gift. Till saken hör också att hon under flera år utnyttjats sexuellt av sin pappa, och även fött hans barn.

Det är förstås ett fall som är viktigt att uppmärksamma. Att piska brottsoffer får aldrig vara okej. Men när jag sökte för att se vad som skrivits om det i svenska medier så hamnade jag i en diskussionstråd där de som diskuterade frågan visserligen fördömde det som hänt, men kopplade det till islam, med kommentarer om ‘primitiva kulturer’, ‘intelligensnivå’ och ‘grottmänniskor’. (Jag skulle kunna länka till diskussionen, men väljer att inte göra det för jag vill inte bidra till att driva trafik till rasistiska sajter.)

De som tänker så har uppenbarligen helt missat hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige och andra länder i ‘väst’. Våra piskor ser lite annorlunda ut, men de gör likafullt ont och ger ärr för livet.

Bjästa och Steubenville är illustrativa exempel på hur de här strukturerna ser ut – hur våldtäktsoffer skuldbeläggs, mobbas, hånas, fysiskt skadas och hotas till livet.

För några dagar sedan häktades två flickor i Steubenville, Ohio, efter att ha mordhotat – offret. I sociala medier har det ifrågasatts varför inte ‘horan’ fick något straff, sagts att hon är den som är ansvarig för att förstöra pojkarnas familjers liv (fler exempel här och här). Så här har det bland annat sett ut på Twitter:

Jamen hallå, ett fall?! Dessutom hände det där i USA! I Sverige är det inte så där.

Really?

Fallet Steubenville står inte ut för det som hände där. Fallet Steubenville står ut för att skuldbeläggandet och förföljelserna av offret har dokumenterats och spridits av kritiska granskare. Vi har lärt oss att göra screenshots av dumheterna som skrivs på Twitter och Facebook, helt enkelt.

Minns ni Bjästa? Där våldtogs en fjortonårig flicka på en skoltoalett, och kallades sedan för ‘äckligt fjortisluder’ som bara var ute efter uppmärksamhet, en lögnare, psykiskt störd. Till slut orkade hon inte bo kvar i sin hemby, utan flyttade därifrån.

Ett annat fall är det i Jokkmokk för två år sedan. Även där utsattes offren för förföljelser och konfrontation, både ute i samhället och i sociala medier. En Facebookgrupp bildades efter att de fällande domarna kommit. Där bedyrades förövarens oskuld och offrens trovärdighet ifrågasattes. De ljög, var ute efter pengar, och hade frivilligt följt med till stugan där våldtäkten skedde, sas det.

Det finns fler exempel. Faktum är att de är så många att misstron, skuldbeläggandet och förföljelserna tycks vara det normala i våldtäktsfall.

Det är så här våra piskor ser ut. Det här är vårt spöstraff.

När Gudrun Schyman 2002 i ett tal sade att diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige, så väckte det ilska, indignation. Hat, skulle vi nog ha sagt idag. Schymans parallell har till och med lyfts fram som en anledning till att vänstern backade i valet samma år.

Men vet ni?

Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas.

Här som där.

…om veckan

Det har varit en bra vecka. Fullt upp, men bra. Jag har bland annat:

1. Ätit kräftor. När man hittar kräftor på sin amerikanska mataffär så måste man förstås passa på. Grasshoppers! utropade det äldsta barnet och vägrade smaka.

2. Sett min kollega Roland Paulsen föreläsa om arbetskritik och hållbarhet på Arbetskritiskt forum (strömmas här). Det är häftigt att man kan bo på andra sidan jorden och ändå ta del av sådana spännande grejer där hemma.

3. Varit på akuten med Harry. A ramlade med honom i selen. Han verkade okej, men var rödlila på halva huvudet så det kändes inte som läge att chansa. Första besöket på akuten med något barn (om man inte räknar med när de låg i magen). Gick bra!

4. Sett The Hobbit, fördelat över två kvällar. Tiden när man kunde se en tretimmarsfilm i ett svep är med all tydlighet förbi. Den var sådär, för övrigt.

5. Läst om Steubenville, igen och igen och igen. Jag blir så ledsen. För den våldtagna flickan, och för hela samhället. Laurie Pennys text om parallellerna mellan Steubenville och Abu Ghraib är tänkvärd – vad säger filmerna, bilderna och kommentarerna om vår samtid? När så många ser, dokumenterar, sprider, men inte ingriper, då är det något som är fel på så många plan att man blir alldeles snurrig. Läs gärna också Ida Ali-Lindqvists text om våldtäktskulturen. Och, sist men inte minst, skriv på protestlistan mot CNN:s rapportering från rättegången, där de valde att fokusera på hur gärningsmännen fått sina liv förstörda, hur fotbollskarriärerna slagits i spillror, hur domen kommer att förfölja dem för resten av livet.

6. Fått hembakade chocolate chip biscotti av min kompis Suzie när hon var här på bebisplaydate…

7. …och sedan paketerat om dem (så får man väl göra?) för att ta med till firandet av Brian som äntligen fått sin PhD. Fabian kallar honom numera för ‘Doctor Brian’.

8. Läst Linda Thompsons artikel om moderskapsnormerna i Sverige och hmmm:at igenkännande. Hon sätter fingret på hur mammors långa föräldraledighet blivit en så stark norm att den kopplas ihop med kärlek till sitt barn, så att den som börjar jobba tidigt riskerar att ses som någon som inte älskar sitt barn lika mycket som andra. Det är en intressant diskussion, särskilt i ljuset av debatten kring hur heterosexuella par fördelar föräldraledigheten mellan sig.