…om zombiehe-roes

Vi ser ju Walking Dead, ni vet. Varje kväll.

Och jag gillar det, det gör jag. Fast jag inte kan sova sen.

Men de skulle ha behövt någon slags genuskonsult kan jag konstatera. Det här att alla hjältarna som räddar de andra är män, att männen är typ superhjältar som inte missat ett enda headshot, och att de alltid tar besluten, det stör mig.

Kvinnorna har gjort typ två saker hittills som gagnat gruppen. Tvättat kläder och fiskat i solen. Efter att ha dragit upp ett gäng fiskar till middag (de metade alltså, det var inte så att de dök under vattnet och harpunerade fiskarna eller nåt annat avancerat – att meta är ändå sånt som småbarn klarar av) – så är de andra förvånade: kan ni sånt! Vem har lärt er det? Och vem tror ni har lärt dem? Min pappa.

De skulle ha behövt en läkare i gruppen, konstaterade vi för några avsnitt sen. Där har de ju en bra chans att få in en kvinna på en viktig, central position, funderade vi vidare.

I avsnittet vi såg igår träffade de så en läkare (eh, okej, en veterinär).

En äldre man.

…om vad vi ser när vi ser på Super Bowl

I eftermiddag har i princip hela USA sett på Super Bowl.

Det är ett traditionsbundet event. Och sånt gillar ju jag. Det går mest ut på att man ska äta chili, trycka nachos och dricka öl.

Samtidigt så kollar man på ett gäng biffiga, våldsamma män som försöker slita kläderna av varann. (Om man klär sig på det viset så ber man faktiskt om det.)

Det är tur att det finns en ansenlig skara män som berättar för oss vad som händer på planen och vad man ska tycka om det.

Men det finns så klart kvinnor med också.

Många ser också på Super Bowl för reklamens skull. Där är det också en hel del kvinnor med.

Sen i halvtidsvilan kan man få se en välkoreograferad strippshow.

Årets stora familjehappening.

…om att julen är förstörd för att en del rasistiska nidbilder inte längre visas på julafton

Idag har vi gjort en massa roliga saker och helst skulle jag vilja visa bilder på tomtar och barn och fluffiga getter och sånt där snällt och ofarligt, så långt från skolskjutningar och annat hemskt som man kan komma. Men klockan är mycket och vi har julklappsshoppat oss så trötta att det inte orkas med. Så här är istället en text som jag skrev igår efter att jag upprörts över upprördheten kring Disneys redigering av Tomtens verkstad.

Jag tillhör dem som gärna läser kommentarer till blogginlägg, tidningsartiklar och annat. Ibland för att det är underhållande, ibland för att lära mig något – det beror ju på vad det hela handlar om – men ofta för att det är intressant att se hur personer argumenterar kring olika frågor. Vad man reagerar på, hur man bemöter det, och hur kommentarerna sedan i sin tur bemöts av andra. Alltför ofta blir jag förstås mest arg när jag läser men vill man studera samhället och dess uttryck så är det här en utmärkt arena. Inte för att åsikter som framförs med någon självklarhet kan ses som representativa eller allmänna. Men för att man får en inblick i vad som överhuvudtaget är möjligt att säga i samhället, och hur. Vad som bestraffas, vad som belönas, och på vilket sätt detta sker.

Och den senaste veckan har diskussioner om rasism förts lite här och där. Det har varit pepparkaksgubbar pepparkaksfigurer och lucior och den där tomteverkstaden i Kalle Ankas jul.

Och folk har varit så himla upprörda. Ungefär 95% av Aftonbladets läsare har till exempel aktivt tagit ställning emot Disneys ändringar av vad som är med i Kalle Ankas jul. Nästan 175 000 personer har hittills röstat. Och på Twitter, Facebook, bloggar och forum diskuteras det rätt vilt.

Många säger något i stil med att när de tar bort den svarta dockan så visar de bara att svarta inte får synas i tv. Den kommentaren har jag sett gång på gång idag. Och den är säkert välment, det tror jag nog. För visst är icke-representation också ett problem. Men den bortser helt från den kraft som stereotypa bilder har och det symbolvärde som finns i att den sortens bilder får stå oemotsagda. Den svarta dockan i filmen är inte vilken svart docka som helst, utan har en stark rasistisk historia. Det har också antijudiska karikatyrer. Filmen släpptes i december 1932. En dryg månad senare utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och påbörjade på allvar förföljelser av framför allt judar, delvis med hjälp av avhumaniserande karikatyrer. De som nu upprört hävdar att originalfilmen är en del av den tidens kultur har fullkomligt rätt. Det var nämligen mer allmänt accepterat att se ner på olika folkgrupper då, och det var precis det som möjliggjorde både den här sortens karikatyrer och Hitlers framfart. Det borde snarare vara ett argument för att ta bort sådana budskap i barnprogram idag, än för att behålla dem. För att vi vet bättre än så, och för att vi inte vill upprepa historien utan bryta med den.

En annan kommentar som jag stött på upprepade gånger handlar om för vem den här sortens bilder är kränkande. Min svarta kompis känner sig inte kränkt, utropar någon, medan en annan menar att hen minsann aldrig tänkt på figurerna som rasistiska. Men poängen är inte i första hand att undvika att personer ska ta illa vid sig av stereotypifieringen av olika folkgrupper (även om det förstås är bra det också). Det spelar heller ingen roll om en del inte känner till bakgrunden tillräckligt väl för att se det rasistiska i det hela. Poängen är att den här sortens stereotyper bidrar till att upprätthålla rasismen i samhället på ett mer övergripande plan, och det drabbar dem som utsätts för den alldeles oavsett om de ‘känner sig kränkta’ av bilderna eller inte.

Finns det inte viktigare saker, om det nu är rasism man är orolig för, hörde jag vidare en del fråga sig. Återigen sagt på ett välmenande sätt, i de allra flesta fall. Jag tänker att de kanske ser våld, utestängning och negativ särbehandling som viktigare exempel på vad man borde fokusera på. Men vet ni? Alla rasistiska yttringar är skadliga. Och alla rasistiska yttringar bidrar till att rasismen reproduceras. Det hänger ihop, stort som smått, och därför kan man inte bara strunta i vissa saker. Dessutom är klassiskt rasistiska stereotyper i ett tv-program som miljoner människor, både barn och vuxna, ser varje år inte en särskilt liten sak. Tvärtom.

Slutligen har förvånande många beklagat sig för att julen är förstörd. Och… ja, alltså, det är ju lite svårt att ta det här argumentet på allvar, det är det. För tycker man att de där sekunderna är så vansinnigt viktiga så är det ju synd om en på fler sätt än ett. Om man säger så.

Så vad säger den här sortens kommentarer om Sverige?

Kommentarerna är sällan utstuderat rasistiska (även om det också förekommer). Om något så speglar de en utbredd okunskap som kombineras med en ovilja att erkänna densamma. När man vänder sig mot en antirasistisk reform genom att tydligt underkänna eller bagatellisera det budskap som den innebär, så visar man upp en oförmåga eller ovilja att se rasismen där den förekommer i samhället.

Och den oförmågan eller oviljan är egentligen något väldigt intressant.

För även om medveten och uttalad rasism kanske inte visas upp särskilt ofta så tycks likgiltigheten inför rasismen, oviljan att göra något åt den, eller obehaget när något faktiskt görs, som något som ses som så normalt att det tillåts komma till uttryck gång på gång. Det tycks okej att vara emot antirasism, så länge man är det på sätt som gör att man kan komma undan att själv bli stämplad som rasist. Kanske är det till och med säkrare att agera mot antirasistiska reformer än att ställa sig bakom dem, eftersom man då kan hävda sin egen oskuld genom att förneka den rasifierande blicken helt och hållet (nej jag har aaaaldrig sett de där figurerna som rasistiska, det är ju de som vill ta bort dem som säger att de föreställer X).

På så sätt upprätthålls rasistiska strukturer samtidigt som folk arbetar hårt för att förneka sin egen roll i det. Att SD sitter i riksdagen idag är inte en orsak till allt det här. Det är ett symptom.

För övrigt så tycker jag att alla ska ta fem minuter och läsa Johannes Anuyurus text om rasismen i Sverige, om ni inte redan gjort det.

Nu på en gång.

…om de där leksakskatalogerna

Det börjar likna en marknadsföringstrend. Först Leklust i våras, och nu BR och Toys R Us, har sett över det budskap som bilderna i deras leksakskataloger sänder. Istället för att hamra in att alla tjejer leker med en viss typ av leksaker och att alla killar leker med en annan typ av leksaker så har de bestämt sig för att visa på möjligheten att både tjejer och killar kan leka med allt. Och att de kan leka med varann. (Bläddra i katalogen här.)

Ja, se där.

Man kan tycka att det inte är särskilt revolutionerande, men jämfört med hur det brukar se ut så är det ett viktigt steg (om än rätt litet). Och att döma av reaktionerna från en del håll så är det betydligt mer kontroversiellt än vad man skulle kunna tro.

Om man ser förbi meningsväxlingarna av typen det-där-är-onaturligt-och-fel-nej-det-är-det-inte-alls, så är det intressant att fråga sig om det spelar någon roll hur de där bilderna ser ut. För om det inte spelar någon roll så är det ju varken en vinst eller ett problem. Och när reklambilder kritiseras för att vara könsstereotypifierande så hör man faktiskt ofta just det – att det inte är något att hetsa upp sig över eftersom det ju ‘bara är en bild’. Slappna av lite, liksom. Talande nog hörs inga såna avfärdanden nu.

Och det spelar roll hur vi porträtteras i offentliga sammanhang. Allt hänger ihop och idealen hamras fast gång på gång, oavsett om det gäller underklädesmodeller, politikerporträtt eller barn som leker. Om vi bara ser en typ av bilder så är det svårare att tänka sig något annat. Ungefär som Poppers svarta svan – har vi bara sett vita svanar så drar vi gärna slutsatsen att alla svanar är vita, tills dess att vi faktiskt stöter på en svan som inte är det. Först då kan vi ompröva våra slutsatser. Och med samma logik så blir det svårare att handla eller se ut på sätt som inte överensstämmer med de ensidiga bilder som vi hela tiden matas med. Vi blir lite mindre öppna för olika möjligheter, lite mindre fria i våra val, så länge det bara är ett sätt att vara som illustreras.

Därför är det extra fascinerande att läsa de kommentarer som just tar friheten som argument mot den här typen av bilder. Kommentarer som handlar om att mångfald och alternativ skulle innebära en begränsning och ett tvång. Att det skulle vara fel att visa upp pojkar som leker med leksaker som är kulturellt kodade som ‘flickleksaker’ och tvärtom, eftersom det tvingar barnen att tänka utanför den starka norm som de möter nästan överallt i samhället.

Som om barns leksaksval i annat fall skulle vara ‘naturligt’ eller ‘fritt’.

…om tjejleksaker och pojkkalas

Igår var vi på Fabians första riktiga amerikanska barnkalas. Det var så klart Disneytema, med dekorationer från Bilar – dukar, muggar, tallrikar, banderoller, heliumballonger och tårta följde temat. Till och med den inhyrda hoppborgen var dekorerad med Bilar-bilder.

Det är hans favorit, fick vi höra.

Och undra på det. Av alla miljoners leksaker som fanns i hemmet så bestod en väldigt, väldigt stor del av bilar. Brandbilar, lastbilar, racerbilar, små bilar, stora bilar… Vad skulle han annars ha kunnat ha för favoritleksaker? Okej, det fanns tåg och flygplan också, men faktiskt inte en enda docka. Faktiskt inget alls av sådana leksaker som brukar klassificeras som ’tjejleksaker’. Inga alternativ till fordon och konstruktion. Ingen möjlighet att få tycka om andra saker.

Jag har sällan varit så nöjd med en födelsedagspresent. Födelsedagsbarnet och hans bröder behövde verkligen dockan och dockvagnen som vi hade med oss. Och det är inte ofta en familj med tre barn faktiskt behöver något i leksaksväg.

…om tjejpapper

Idag ska vi på tvåårskalas, barnen och jag. Så vi har köpt present, och presentpapper. Och bara för att papperet är rosa så måste det förstås stå ‘girl’ på det med stora bokstäver. Jag menar, annars kan ju någon köpa fel. Och det vore ju hemskt om någon stackars tvåårig pojke blev alldeles könsförvirrad, och på sin födelsedag till råga på allt.