…om föräldraledighet

Då och då, och senast nu inför S-kongressen, så lyfts frågan om mäns och kvinnors fördelning i nyttjandet av föräldraförsäkringen.

Don’t get me wrong, jag har absolut inget emot att man pratar om det. Det är en viktig fråga så klart, och absolut ett sätt att jobba för att skapa ett jämställt arbetsliv, och familjeliv.

Men jag tycker att det är mycket mer relevant att prata om fördelningen av föräldraledigheten.

Eh, va? Är det inte det vi gör då?

Nej.

De siffror som lyfts fram gång på gång visar hur mycket föräldrapenning som tas ut, dvs. hur många dagar som föräldrar använder – hur mycket pengar man får, kan man lite förenklat säga. Och det är inte riktigt samma sak som föräldraledighet. Inte alls, faktiskt.

Man kan nämligen vara föräldraledig utan någon ersättning.

Plockar man ut mindre än sju dagar i veckan när man är hemma på heltid så är det precis vad man är. Det är som att jobba deltid, ungefär. Det ger mindre i plånboken och det som syns i statistiken är att du har varit hemma i – säg – fem dagar, inte sju.

Och – surprise, surprise – mammor är hemma betydligt mer obetald tid än vad pappor är.

Faktum är att i den senaste mätningen så var pappors uttag starkt korrelerat med deras ledighetstid. Med andra ord tog papporna ut föräldrapenning för de flesta dagar som de var hemma.

Det gjorde inte mammorna, långt ifrån. För dem var korrelationen mellan ledighetstiden och antalet föräldradagar låg.

Visst är det bra om männen stimuleras att ta ut fler föräldradagar. Om sambandet fortfarande ser ut som det gjorde för tio år sedan, så innebär ytterligare en uttagen föräldradag förmodligen att pappan är hemma en dag till och det är bra. Men innebär det också att mamman är hemma en dag kortare, att de delar mer jämnt på tiden, för att de delar mer jämnt på dagarna? Det behöver det alltså inte alls göra. Om inte sambandet mellan föräldraledighet och föräldradagar förändrats fundamentalt så kan det till och med innebära att mamman är hemma ungefär lika länge som förut men med lite mindre betalt.

Ett sådant mönster har samma effekter på de egna karriärsmöjligheterna och på kvinnors arbetsmarknad i stort, men kvinnan får dessutom ännu mindre inkomst och pension under själva föräldraledigheten.

Och så kallar vi det ’mera jämställt’.

…om vem som gör vad

Gör kvinnor mer hushållsarbete än män egentligen, som jag påstod i förra inlägget?

Ja sett till grupperna på en generell nivå så är det så.

SCB:s tidsanvändningsundersökning rapporterar ganska utförligt kring det här. Så här säger de bland annat om skillnaderna*:

  • Sett till det totala obetalda arbetet i hemmet så lägger kvinnor ner ungefär 45 minuter mer per dag än vad män gör (3 h 44 min, mot 2 h 57 min).
  • Sett till ‘hushållsarbete’ (typ disk, städning, tvätt, matlagning) så lägger kvinnor ner ungefär 40 minuter mer per dag (1 h 43 min, mot 1 h 2 min).
  • Sett till ‘underhållsarbete’ (klippa gräs, renovera, tvätta bilen osv.) så lägger män ner 15 minuter mer per dag (30 min mot 15 min).

Slår man ihop det obetalda arbetet med det betalda (‘jobbet’) så gör kvinnor och män generellt lika många timmar. Att hävda att kvinnan förvisso gör mer hemma men att det är okej för att mannen istället jobbar mer utanför hemmet är alltså ett logiskt resonemang på många sätt. Båda pitchar in lika många timmar i matrisen, det handlar bara om vad man lägger dem på.

Förutom att det inte alls är så enkelt. För tvätt och städning hemma värderas synnerligen lågt i samhället, medan möten i konferensrum, rapporter eller inköpsavtal som skrivs under värderas högt. Man bygger ingen karriär på att vabba och baka bullar. Och det visar sig i lönespecar och befordran och pensionsbesked.

Och det är jobbigt att förändra, för vi belönas för att följa de här mönstren.

Som Charlotte skriver:

Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Vi måste börja se ojämställdheten hos oss själva. Även om det är jobbigt. Vi måste titta på vad vi gör, när, hur, och fundera över om det behöver förändras. Och sedan måste vi hjälpas åt för att skapa förändringar, om det är så att det behövs.

Och om du tror att det inte behövs, så tänk ett varv till. För säkerhets skull bara.

* Alltså både ensamboende och sammanboende, med och utan barn, mellan 20 och 64 år.