…om semester, “semester” och skattefiffel

Idag hade Aftonbladet en intressant artikel som handlade om hur Skatteverket använt en uppdatering på Facebook som bevis för att upptaxera en person med 400 000 kronor.

I korthet var historien så här: Sven-Ingvar ägde en husbil i sitt företag. Vid ett tillfälle lade han upp en bild på sig själv och husbilen och skrev statusuppdateringen “semester genom Sverige.” Detta tolkade Skatteverket som att han använde husbilen privat. Sven-Ingvar hävdade att han inte menade att han faktiskt hade semester när han skrev statusuppdateringen, utan att han åkte genom Sverige (i jobbet) och stannade till för natten och då förstås var ledig eftersom det var kväll.

Sven-Ingvar själv är upprörd för att Skatteverket ‘snokar’ i hans bilder och menar att de inte borde göra sådant. Jag tycker nog inte att det i sig är ett särskilt stort problem, snarare är det väl bra om myndigheter använder sig av information som publicerats och offentliggjorts och är enkel för dem att komma åt.

Det jag vänder mig mot är snarare hur de använt informationen – dvs. hur de (i Aftonbladets version) har tolkat statusuppdateringen.

Skatteverket tycks i det här fallet utgå från att sådant som skrivs i sociala medier beskriver hur det är – vad man gjort, när, med vem, och så vidare.

Men varken det vi säger när vi pratar med varandra eller det vi skriver i sociala medier är en direkt spegling av verkligheten. Det är en omöjlighet. Utan att gå in på när folk använder rena lögner (det förekommer säkert också) så är statusuppdateringar, blogginlägg, tweets och så vidare arenor där vi konstruerar vår identitet, precis som interaktion ‘IRL’ är det. Det finns i det närmaste oändliga möjligheter att berätta om sitt liv på. När vi väljer en formulering så väljer vi per definition bort en annan, och nyansskillnaderna i vilken vi väljer kommer att påverka hur vi uppfattas. Det betyder inte nödvändigtvis att en av dem är mer sann än den andra så att vi medvetet hittar på saker som förskönar omgivningens bild av oss och våra liv.

Exempel på saker som jag säkert skulle ha kunnat skriva i sociala medier och som svenska myndigheter skulle kunnat reagera på om de sett det som sanningar:

  • Vab idag igen!- om jag jobbade och inte vabbade i teknisk mening.

    Jag har förtroendearbetstid vilket i princip innebär att jag lägger den när jag vill. Det är alltså möjligt för mig att vara hemma med sjuka barn och sen jobba igen det på lördagen istället, så att jag egentligen inte alls ‘vabbar’. Om jag ändå säger att jag gör det (som i det här exemplet) så beror det på att ordet ‘vab’ i dagligt tal också använts allmänt för att ta hand om sjuka barn, inte bara för att använda Försäkringskassans ersättning för att göra det.

  • Härligt med barnvakt!- om jag tog ut föräldrapenning den dagen.

    Om man tar ut föräldrapenning ska man vara med sina barn, sådana är reglerna. Men vad betyder ‘barnvakt’ egentligen? För mig skulle det kunna betyda att jag fått besök av en vuxen kompis eller släkting och att denne busar med barnen på vardagsrumsgolvet medan jag några meter bort fixar lunch åt oss allihop. Eller att jag hade barnvakt igår, när jag inte tog ut någon föräldrapenning, men bara inte varit online förrän nu och därför kom det inlägget med lite fördröjning.

Kontentan är att man inte bara kan ta något som någon skrivit för vad det är, rakt av. En statusuppdatering kanske kunde räcka för att väcka misstankar och en vidare undersökning, men det är inte rimligt att den ska ses som bevis om det är så att man inte tydligt är överens om vad innebörden är.

Kan man mena olika saker med ‘semester’? Skulle Sven-Ingvar ha kunnat använda det ordet fastän det var en jobbresa?

Det har jag inga som helst tvivel om.

Jag är uppvuxen i en egenföretagarfamilj där “semester” är det man har mellan förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, där “semester” är när man jobbar utomhus en solig dag, eller där en sommar när man varit ledig tre helger av fem är en sommar då man haft mycket “semester”.

Jag jobbar dessutom själv i en bransch där det inte är ovanligt att ‘jobba ikapp’ när man egentligen, i formell mening, har semester, eller att åka på konferenser i jobbet under semestern (och ibland till och med bekosta dem själv).

Hur vi använder språket skiftar beroende på kontext. Olika ord – som ‘semester’ – kan ha olika innebörd i olika situationer och för olika personer. Precis som ‘vab’ ibland kan betyda att barnen helt enkelt är sjuka, eller ‘barnvakt’ kan betyda att man delar ansvaret med någon – trots att det inte är så myndigheterna använder orden – så kan ‘semester’ betyda något helt annat än den innebörd som Skatteverket lägger i ordet.

Kanske behövs det fler samtalsanalytiker som konsulter i skattemål av det här slaget?

…om att säga det med ett kort

Kaféet dit vi oftast går har en hel vägg fylld med kort. Jag brukar stå och titta på dem medan jag väntar på min latte. De är fina och jag tänker ofta att jag borde köpa ett och skicka till någon vän som jag inte hört av mig så mycket till som jag egentligen skulle vilja.

De här korten satt precis bredvid varandra i det där stället. Födelsedagskort till någon man är gift med. Ganska fina, men också obehagligt tydliga i hur positionen som maka och make fylls med olika innehåll.

Kortet till vänster har texten: To my wonderful husband. Wishing you a birthday that’s as special as you are.

Mannen beskrivs alltså som en underbar och speciell person. Unik.

På kortet till höger ställs först kategorin ‘fru’ upp. Sedan beskrivs hur en sådan är, och därefter konstateras det att mottagaren av kortet passar in i den mallen. Bra gjort! 

En idealisk fru är läcker och sexig. Utseendet är med andra ord viktigast. ‘Fabulous’ skulle jag översätta med ‘fantastisk’ eller liknande, och det känns ju som en rätt schysst komplimang. Men för säkerhets skull slog jag upp ordet. Tyda.se angav tre möjliga betydelser:

- extremely pleasing
- lacking factual basis or historical validity
- barely credible

Ordet ‘fabulous’ har att göra med ‘fabler’ – sagor där djur har mänskliga drag. Ordet står alltså för att något är lite ‘övernaturligt’, inte så verkligt eller trovärdigt.

Men hallå, ‘extremely pleasing’ då? Det är väl mest den betydelsen som används på kortet? 

Ja jag tror knappast att avsikten är att säga att fruar inte är trovärdiga, och det är nog få som skulle läsa det så. Men ser man till betydelsen ‘extremely pleasing’ så är den vid lite närmare granskning inte så himla trevlig heller. ‘Pleasing’ lägger nämligen fokus på motparten, betraktaren, vilket är mannen i ett heterosexuellt förhållande. ‘To please’ betyder nämligen att behaga (någon), att göra någon nöjd och vara (någon) till lags.

Är ni med på vad skillnaden i ordval är? Maken på kortet beskrivs som ‘wonderful’ – något han är i sig själv oberoende av vem betraktaren är. ‘Pleasing’ – om det nu är den betydelsen vi lägger i ‘fabulous’ – är något som frun är inför sin partner.

Med andra ord: Mannen är unik. En individ. Kvinnan är en roll. En snygg och sexig roll som är behagfull för den hon är gift med.

Sedan är det säkert så att de flesta förstår ‘fabulous’ ungefär som jag gör – ‘fantastisk’ eller något i den stilen. Och då blir ju diskussionen om att vara ‘pleasing’ lite av ett sidospår. Men även om man bortser från ordet ‘fabulous’ i beskrivningen av en idealisk fru så är skillnaden mot hur mannen beskrivs tydlig.

Vad säger ni, ska vi titta lite på texten inuti korten?

Så här står det i kortet till frun: So glad you’re mine. Happy birthday, with all my love.

Kortet till maken är lite mer kortfattat. Där står det: With all my love on your birthday.

Det finns flera skillnader, men den tydligaste (utöver alla färgglada hjärtan som förutsätts tilltala frun men inte maken) är att kortet till frun har ett ytterligare budskap utöver den kärleksfulla grattishälsningen. Glad att du är min.

Det är förstås inte så ovanligt att likna kärleksrelationer vid ägande. Självklart kan man tycka att det i sig är obehagligt och så vidare, men det är inte det som är grejen här. Grejen är att det bara är i hälsningen till frun som det görs. I hälsningen till maken görs inga sådana anspråk.

Han är sin egen, vilket är helt i linje med budskapet på kortets framsida.

Hon är sin partners. Också det helt i linje med kortets budskap i övrigt.

Men hallå, det står ju faktiskt ‘to my husband’ på kortet till maken! Det är väl precis samma sak?

Ja, så står det. Men det är inte samma sak. ‘Till min make’ handlar mer om att ställa upp förhållandet mellan den som ger kortet och den som får det. Han får kortet för att han är avsändarens make. Man kan jämföra med att skriva ’till min bästa vän’ eller ’till min mamma’. Att säga ‘du är min’ signalerar ett anspråk som ligger på en helt annan nivå.

Nåja. Hon får i alla fall ett fint födelsedagskort, frun. Det är ju alltid något.

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.

…om ord och vad de säger om samhället

Ett begrepp jag inte hört förr, konstaterar Peter Wolodarski om ordet ‘babbe’. Samtidigt frågar sig en kompis på Facebook hur länge det kommer att dröja innan vi får se det i Svenska akademins ordlista.

Att ord och politik hör ihop blir sällan så tydligt som idag.

Språk och språkanvändning är något som är tätt sammanlänkat med kunskap, normer och värderingar. Genom att titta på vad människor säger, var de gör det, när de gör det och hur de gör det, så kan man också få en ökad förståelse för samhället och hur det utvecklas. Man kan säga att det finns en sorts språklig väv som vi alla är en del av, och som vi hela tiden är med och skapar när vi använder språket. Den här väven återverkar också på vad som är möjligt att säga (och tänka) i olika sammanhang.

Det finns en anledning till att så många svenskar idag skakar på huvudet och säger det ordet har jag aldrig hört förut. Det beror på att ‘babbe’ – åtminstone fram tills nu – är ett ord som förekommer i en väldigt specifik miljö, som de allra flesta av oss inte är en del av. En tidigare SD-medlem förklarar och placerar ordet i högerextrema sammanhang. Där skakar de inte på huvudet, för där har de hört ordet förut, oavsett om de själva använder det eller inte.

Tillgång till ord är den mest grundläggande nivån i den diskursiva väven. Den som inte har något ord för snön har svårt att prata om den, medan någon som vuxit upp i exempelvis Norrbotten sannolikt vet precis vad skillnaden mellan kramsnö, skare och puder är. På liknande sätt har lanseringen av ordet hen gjort det lättare att tala om människor som man inte vet könet på.

På nästa nivå kommer mer tydligt normativa aspekter in. För bara för att vi vet vad ett ord betyder så innebär inte det att vi tar det i vår mun. Politiskt laddade eller kränkande ord är något som många undviker. För att inte uppröra, för att inte drabbas av omgivningens reaktioner, eller för att det ‘känns fel’.

När någon ändå använder ord som har en mycket stark negativ laddning så innebär det att det i det specifika sammanhanget var möjligt att prata på just det sättet. Uttrycket fanns i personens vokabulär och eventuella normativa spärrar var inte tillräckligt starka för att ordet skulle undvikas.

Det var möjligt att tänka och använda ett ord som ‘babbe’.

Detta säger förstås något om personen som gjorde det. Men det säger kanske ännu mer om samhället som vi lever i, och det gör det ännu mer obehagligt att tänka på.

Idag lärde sig många svenskar ett för dem nytt ord. Nu återstår det att se om det kommer att användas av fler, och vad det i sin tur kommer att ge för reaktioner.

…om dagis, förskola och språkets makt

När jag var liten gick jag på dagis. Man sa så då. Nu heter det förskola. Och i vissa kretsar verkar det vara lika illa att säga dagis som att kalla chokladbollar för… ja, ni vet.

Det är viktigt med språk, för språk och tänkande hör ihop. Vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang har både en normativ och en språklig dimension, och mellan dessa finns det ett samband. Genom att studera hur språket utvecklas så kan man också förstå en del om hur samhället utvecklas. Att exempelvis hen nu börjat användas allt mer kan man se som ett tecken för att jämställdhet ses som viktigt, och stridbart, i samhället. Med samma logik kan man förstås medvetet försöka introducera ord eller sätt att prata för att flytta gränser, påverka samhället i en viss riktning. Som hen, återigen.

Och det där med dagis och förskola är ett annat bra exempel. Att använda ordet förskola signalerar tydligare att det handlar om en pedagogisk verksamhet och att personalen är utbildade pedagoger. Poängen är alltså till stor del att höja statusen på verksamheten och yrket.

Och det är lätt att tänka att det nog inte spelar någon roll, att så länge man inte själv tycker att det handlar om förvaring av barn utan några pedagogiska inslag, så kan man fortsätta prata om dagis. Men vi signalerar olika saker med de ord som vi använder. Och genom att prata om förskola så signalerar vi att det pedagogiska kommer i främsta rummet. Genom att prata om dagis så gör vi inte det. Oavsett vad vi själva tänker.

Men. Grejen är att Fabian går på dagis. På riktigt. Och nu blir det lite besvärligt.

För han går på ett daycare. Medan en del av hans lekkompisar går på preschool – förskola. Och det är väl ungefär samma sak, men skillnaden är liksom i Sverige just det uttalade pedagogiska program som förskolorna har. Och så priset, förstås.

Och det är noga med terminologin. För förskolorna anses lite finare, och att kalla sitt dagis för förskola är lite som att prata om våningen när man bor i en tvåa i ett tegelhus byggt 1967. Som att man vill verka lite förmer, men inte riktigt lever upp till det. Så det gör man ju inte.

Men när jag pratar svenska vill jag bita mig i tungan varje gång jag säger dagis. Fast jag kan ju inte säga förskola, heller. Jag har funderat på att bara säga daycare. Fabian går på ett daycare. Men då blir det så utlandssvenskklyschigt att jag får ont i huvudet. Jag är ju ingen hollywoodfru, precis.

I väntan på något bättre förslag så biter jag mig i tungan, lite till.