…om sånt som folk skriver på nätet

Det känns inte som att det var så himla länge sen som vi pratade om ‘näthat’ (nej, jag gillar fortfarande inte det begreppet), och om hur många, många upplevde ‘hat’ och hot online, så till den grad att de upplevde att det påverkade deras rörelsefrihet.

Men det tycks fortfarande finnas många som inte har fattat, eller som inte vill se att saker som de gör online faktiskt får konsekvenser – för andra, och också för dem själva. (Det var rätt talande att f.d. finansministern i Norge nyligen uttalade sig om att många i det Fremskrittspartiet, likt Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra tweets och facebookuppdateringar som de tidigare gjort.)

Kanske kan man beskriva det som att det råder någon slags kamp kring internets status i relation till muntlig interaktion eller skriftlig interaktion i mer traditionella kanaler. Kanske är det mest ett gripande efter halmstrån när folk som beter sig illa får svårt att hitta andra ursäkter.

Ni kommer säkert ihåg sverigedemokraten Dagerlinds fascinerande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på twitter har liksom ingen relevans” är rätt intressanta de med (och visst skulle man önska att det var sant, just i Dagerlinds fall).

Häromdagen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet inne hos Charlotte. Inte kring rasism tack och lov, men resonemanget kring just internet var välbekant.

“Om jag kallar dig för en ‘jävla idiot som kan dra åt helvete’ här på nätet så uppfattar du inte det som speciellt hotfullt eller skrämmande och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Sen hävdade personen också att det var helt okej att skriva illa och nedsättande till någon på dennes blogg, men att man faktiskt måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. Ja, och när jag inte höll med om onlineinteraktionens obetydlighet (hey, jag forskar liksom om sånt här) så skrev hen “du är ju fan dum som ett jävla spån”.

Jamen typ så.

Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss varje dag spenderar åtskilliga timmar med att interagera med andra online, antingen under våra juridiska namn eller andra namn som vi hittat på till oss själva. För en del är det säkert så att de lägger mer tid på det än på att prata med folk face to face (jag gissar att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… jamen normal).

Vi träffar kärleken på nätet, vi gör nya bekantskaper på nätet, vi pratar politik och mode och barnuppfostran på nätet. Vi köper mat, bokar resor, ställer frågor till Försäkringskassan om sjukpenningreglerna, söker studiemedel, bokar in möten och grattar vänner på födelsedagen – på nätet.  I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar inom tio sekunder. Sedan var kortet förnyat och jag kunde reservera boken som jag ville ha – på nätet så klart.

Att hävda att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen inne hos Charlotte gjorde när det gäller kommentarer på bloggar – det är faktiskt rätt dumt (det finns liksom en anledning att folk skrattar åt det där Dagerlindcitatet). Det är också världsfrånvänt – kan jag köpa matsalsstolar, förnya bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum som ett jävla spån” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – dessutom med förtexten ‘tycker du att detta är skrämmande så är det du som har personliga problem’), då torde det stå tämligen klart att den interaktion som vi sysslar med räknas. Tittar man på forskningen om internetinteraktion så finns det också empiriskt stöd för att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det så klart finns skillnader på mer detaljerad nivå - hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så himla olikt).

Och om den sortens interaktion räknas, då borde det också vara ganska självklart att man kan och bör ställas till svars för dumheter som man hasplar ur sig på olika ställen på nätet. Visst kan man köra med den sortens ursäkter som vi brukar använda i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig sedan dess, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt, det håller faktiskt inte.

…om dumheter och att ‘bara konstatera fakta’

Man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att stöta på riktigt fascinerande resonemang.

För några dagar sen skrev Isabella Löwengrip om charter och publicerade en några år gammal bild på sig självLite yngre, kommenterade hon själv. Lite smalare, anmärkte genast en läsare. Och så började diskussionen kring om det var en okej kommentar eller inte. Förutom de rätt vanliga men-skaffa-dig-ett-liv-invändningarna så dök ett annat vanligt men märkligt argument upp: det var ju bara ett konstaterande.

Ungefär så här: det är inte taskigt att ‘bara konstatera fakta’ och det ligger ingen värdering i det. Det är inte elakt eller ‘näthat’ eftersom det handlar om att påpeka ett ‘visuellt faktum’, och att uttrycka ‘första tanken som slår en’ utan att mena något negativt med det.

Som samtalsforskare är förstås den här sortens argumentation rätt kul. Dum, men kul.

För det första: det finns inget ‘bara’ i att ‘konstatera fakta’. Vi använder ord för att göra olika saker och de är därför inte värderingsfria. ‘Fakta’ allra minst. Det finns alltid anledning att fråga sig vad folk egentligen gör när de ‘bara ställer en fråga’, ‘bara konstaterar fakta’ eller ‘bara undrar’. Och det analyserar vi hela tiden när vi pratar med varandra, så det är inte rocket science precis. Det är det som gör att när någon ‘konstaterar’ att du har snygga byxor så svarar du inte ‘ja det har jag’, utan du säger ‘tack’, eftersom det inte alls var ett konstaterande utan en komplimang.

För det andra: vad någon ‘faktiskt menar’, eller om någon ‘tänkte något negativt’ med det hen sa är inte relevant. Vi kan inte veta vad folk tänker, bara vad de säger. Och om det som sägs är problematiskt så spelar det i situationen ingen roll vad tanken var. Har du någon gång råkat säga något som gjorde en person ledsen fast du inte menade det så? Den personen blev ledsen alldeles oavsett vad du menade (att man kan försöka reparera det sedan är en annan grej). Det intressanta att ta med sig från såna situationer är vad det var i det du sa som fick den effekten, och om du kan lära dig att uttrycka dig så att det inte blir så igen.

För det tredje: det är fullkomligt absurt att hävda att något som sägs skulle vara mindre problematiskt för att det är ‘sant’ (eller ett ‘faktum’, vilket är att säga ungefär samma sak). Om man köper det argumentet så innebär det att någon som säger ‘du är dum’ bara säger något taskigt om det skulle vara så att du inte råkar vara särskilt dum, annars är det inte taskigt, utan bara ett ‘faktum’. Det innebär att till exempel mobbing skulle värderas baserat på om den är ‘berättigad’ eller inte – om den mobbade är tjock, har fula glasögon, ärvda kläder eller något annat som de mobbade barnen i filmer brukar ha, då är det inte mobbing att säga det, enligt det här sättet att resonera.

Givetvis är de här argumenten helt galna, och just därför är det intressant att de faktiskt används som försvar, och att de tillåts fungera som det utan att ens bemötas (‘skaffa dig ett liv själv’ räknar jag inte som att bemöta ett argument…).

Jag tror att om vi oftare ställde varandra till svars för argument som inte håller, så skulle vi tänka efter lite mer innan vi kastade ur oss dumheter.

Och man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att se att det finns en hel del dumheter där ute.

…om patriarkat och patriarkala strukturer

En diskussion häromdagen fick mig att fundera över det här med patriarkat.

Vad är det egentligen, liksom? Och är Sverige ett patriarkat?

Tja, som med det mesta så beror det förstås på vem man frågar. ’Patriarkat’ är ett gammalt begrepp vars innebörd har förändrats över tid. Idag brukar man som regel säga att ett patriarkat är ett samhälle där män som grupp har den övervägande ekonomiska, juridiska och politiska makten, eller för att använda andra ord – där män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Detta kan få genomslag både i familjen och genom att kvinnor i offentliga sammanhang inte har samma möjligheter att nå makt, status eller frihet att forma sina egna livsvillkor.

Okej, men vad betyder det då? Var drar man gränsen för vad som är ett patriarkat och inte?

Det är här det börjar bli knepigt.

En del har en ganska enkel och formaliserad bild av patriarkatet, och menar att eftersom kvinnor i Sverige har rösträtt, arvsrätt och så vidare, så är Sverige inte ett patriarkat. Andra utgår från en annan maktdefinition och tittar mer på informella aspekter av mäns och kvinnors villkor – hur vi fostras att vilja och välja olika och hur detta sedan får genomslag i att kvinnor exempelvis har svårare att nå en del maktpositioner och så vidare. Enligt ett sådant synsätt så ses en rad förhållanden i samhället som uttryck för patriarkatet – t.ex. löneskillnader, kvinnors låga andel i bolagsstyrelser, att vi inte hittills haft någon kvinna som statsminister, och så vidare.

Begreppet ’patriarkat’ behöver alltså inte alls handla om att män på ett medvetet sätt förtrycker kvinnor – till exempel genom att säga ’du är kvinna och därför bestämmer jag över dig’. Tvärtom skulle jag hävda att en sådan syn på ’patriarkat’ är ganska ovanlig, åtminstone bland feminister. (Hos antifeminister stöter man däremot på den med jämna mellanrum, kanske för att det gör analyser som använder sig av begreppet ’patriarkat’ till halmdockor som är enkla att angripa.)

Ett problem med begreppet ’patriarkat’ är att det är en antingen-eller-etikett. Man tvingas ta ställning – är detta ett patriarkat eller inte – och det är inte alltid så fruktbart.

En annan klassificering där man möter liknande problem är ’demokrati’. Demokratibegreppet har också en rad olika definitioner och det uppstår gränsdragningsproblem när man ska avgöra om ett land ’är en demokrati’ eller inte. I de enklaste definitionerna ses allmän rösträtt som det avgörande (även om ’allmän’ är en ytterligare dimension att strida om – hur ser man exempelvis på barns rösträtt?), medan andra lyfter fram aspekter som representativitet, valdeltagande, korruption och så vidare.

Är Ryssland en demokrati? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’demokrati’.

Är Sverige ett patriarkat? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’patriarkat’.

Av den anledningen så föredrar jag ofta att prata om patriarkala strukturer istället för patriarkat. Då är det mindre risk att diskussionen hamnar i en strid om definitioner och förutsättningarna ökar för att man istället kan diskutera de faktiska mönster som det handlar om.

Det man frågar sig då är om ett visst fenomen är ett uttryck för patriarkala strukturer eller inte – enkelt uttryckt om man kan förstå fenomenet som delvis beroende av att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Man kan också fråga sig om fenomenet man är intresserad av har effekter som förstärker skillnadsskapandet mellan könen och/eller kvinnors underordnade position. Dessa saker kan man alltså diskutera oavsett om man klassificerar Sverige som ett ’patriarkat’ eller inte.

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.

…om främmande kulturer, turism och skämtsamhet

Aj aj, beklagade han sig lite tyst efter att han trampat på de brinnande pinnarna som han jonglerat med och sedan kastat på marken. Vi skrattade.

Det var meningen att vi skulle skratta, förstås. Föreställningen var för vår skull. Det var vi som betalade, han som uppträdde.

Vi såg en polynesisk eldshow. Två män klädda i vad man får anta var traditionella kläder, eller åtminstone skulle se ut som det – barfota, höftskynken, bar överkropp med stora tatueringar, och halsband av något som såg ut som vass – pratade om kokosnötter och visade hur man gjorde upp eld med pinnar. Och sedan dansade de med den, elden, till rytmen av trummor.

Underhållande och fint. Men också lite obehagligt.

För mannen med elden skämtade under hela föreställningen om vad det var han egentligen gjorde. Han pratade om ’min hemö Samoa’, för att sedan erkänna att han var från New York. Och vi skrattade. Han frågade om vi ville se eld och när vi på hans uppmaning ropade ja, så sa han med svag röst five dollars. Och vi skrattade. Efter att han bränt sig när han släckte elden med fotsulorna frågade han om vi var nöjda. Och det var vi ju. Det var bra, sa han och lät plågad. Och vi skrattade.

Självklart var hans repliker väl inövade, och publiken svarade precis som den skulle göra. Men den där föreställningen lämnade ändå en känsla av obehag efter sig.

De där skämten handlade om kommersialiseringen av ursprungskulturer, om hur vi som besökare i vår iver att få se och uppleva något annorlunda och ’äkta’ också reproducerar mönster från kolonialismen.

För alla kulturer är inte lika i det avseendet.

Det räcker med att titta på Sverige. När utländska hotellbesökare i Sverige bjuds på luciatåg i december så är det nog få som upplever det som problematiskt eller obehagligt. Att de vill ta del av vår kultur är så självklart för oss att vi knappt ens ger dem något val. Kom och titta så fina traditioner vi har! Det är tämligen oproblematiskt eftersom Sverige och svenskarna har en stark kulturell ställning.

Däremot har jag hört flera samiska bekanta uttrycka tveksamhet kring turistverksamhet som på olika sätt visar upp den samiska kulturen. För skillnaden mellan att visa upp och att exploatera är ibland hårfin. Och vad är det besökarna vill se? Kulturen såsom den faktiskt är, eller en lite mer uppklädd, showig variant? Samerna har en historia av underordning och förtryck, och det finns verkligen inget motsägelsefullt i att stoltheten över den egna kulturen stundtals paras med en ovilja att göra business på den.

Den kommersiella logiken innebär att man anpassar sig till vad publiken vill ha. Och när publiken till stora delar består av de forna kolonisatörerna så blir det en slags repetition av historien, om än i en annan form. Då är det inte konstigt om det kan kännas obehagligt, för utövarna men ibland också för publiken.

Och jag tror att man kan förstå skämtandet i eldshowen som vi såg som ett slags försvar mot att exploateras på nytt på det här sättet. Genom att driva med genuiniteten, kommersialiseringen och maktförhållandet mellan underhållare och publik, så tillåts allt det komma fram i ljuset, samtidigt som det i sig bidrar till underhållningsvärdet och därför inte är ‘alltför’ utmanande. Det är fortfarande underhållning, och med skrattet bekräftar vi det. Samtidigt blir skrattet en slags bekräftelse på att vi har förstått åtminstone något av kritiken som bor i skämten.

…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.

…om pysslosaurier och kontext

Saker ses och bedöms alltid i en viss kontext.

Beroende på vem det är som säger något så tolkas det olika. Vem vet får en annan effekt om det sägs av statsministern i ett förhör i konstitutionsutskottet än om det sägs av en mellanstadieelev i historia.

När jag stolt visar upp den här pysslosaurien så beror er respons därför troligtvis mest på vem det är som förutsätts ha tillverkat den – en tvååring eller en trettioåring.

Och, eh.

Vem vet.

…om att lära sig språk

Att lära sig språk ska helst vara sådant där man gör av bara farten. Någon säger hi, och man förstår att det är en hälsning. Så testar man den på någon annan och får ett hi tillbaka. Så att nästa gång någon säger hi, så vet man vad man ska säga, då är man själv den som säger hi tillbaka. Det är så vi lär oss språk när vi är små. Långt från skolbänkar och grammatikböcker och Google Translate. Man hör, man ser, och sedan härmar man.

Vi pratar svenska med Fabian, förstås. Så det är ju det språk som han pratar allra mest, än så länge. Men när han leker själv på sitt rum, då leker han på engelska.

Det är klart att han leker på engelska, för det är så han har lärt sig att leka. På lekplatsen, på dagis, bland vänners barn, så ser han hur barn leker. Ser och tar efter. Och det är klart att den lek han sedan gör sker på det språket. Hans dagis är i och för sig spansktalande och visst blandar han in lite spanska också (yo Fabian, och no quiero! - alltid sagt med utropstecken). Men de flesta barn som han leker med pratar engelska.

Och det är ju bra. Han lär sig andra språk och det är fantastiskt.

Ändå tror jag att det skulle vara bra för hans svenska om han också fick leka lite med andra barn som pratar svenska. Någon gång ibland. För det blir en annan sak, en annan lärandeprocess än när han pratar med oss.

Därför blev jag så glad när jag fick kontakt med en annan svensk mamma med ett barn som var lika gammalt som Fabian. Ett annat barn som pratade svenska hemma.

Så vi träffades idag. Hade en playdate.

Och som de lekte.

De sprang runt runt runt och härmade varandras hopp och krumbukter, och så körde de med trehjulingen och lekte med sopkvasten och hällde ut alla legobitarna på golvet och provade glasögon och gungade gungstol och byggde klosstorn och körde tåg och hoppade i sängen och rymde lite, lite grann.

De hade med andra ord jättekul.

Vi pratade svenska, och de pratade svenska.

I en halvtimme ungefär. Sedan råkade någon av dem säga ett ord på engelska, en fras på engelska, och sedan var det kört. De sa that’s mine och I want that och I like it och watch out, och efter en stund så pratade de nästan bara engelska.

Och det visar hur oerhört stark omgivningens makt är. Trots att de båda pratar svenska hemma så är det naturligare för dem att prata engelska med varandra. Det är engelska som är defaultspråket, och det vet de.

Fast de bara är två år.

…om dagis, förskola och språkets makt

När jag var liten gick jag på dagis. Man sa så då. Nu heter det förskola. Och i vissa kretsar verkar det vara lika illa att säga dagis som att kalla chokladbollar för… ja, ni vet.

Det är viktigt med språk, för språk och tänkande hör ihop. Vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang har både en normativ och en språklig dimension, och mellan dessa finns det ett samband. Genom att studera hur språket utvecklas så kan man också förstå en del om hur samhället utvecklas. Att exempelvis hen nu börjat användas allt mer kan man se som ett tecken för att jämställdhet ses som viktigt, och stridbart, i samhället. Med samma logik kan man förstås medvetet försöka introducera ord eller sätt att prata för att flytta gränser, påverka samhället i en viss riktning. Som hen, återigen.

Och det där med dagis och förskola är ett annat bra exempel. Att använda ordet förskola signalerar tydligare att det handlar om en pedagogisk verksamhet och att personalen är utbildade pedagoger. Poängen är alltså till stor del att höja statusen på verksamheten och yrket.

Och det är lätt att tänka att det nog inte spelar någon roll, att så länge man inte själv tycker att det handlar om förvaring av barn utan några pedagogiska inslag, så kan man fortsätta prata om dagis. Men vi signalerar olika saker med de ord som vi använder. Och genom att prata om förskola så signalerar vi att det pedagogiska kommer i främsta rummet. Genom att prata om dagis så gör vi inte det. Oavsett vad vi själva tänker.

Men. Grejen är att Fabian går på dagis. På riktigt. Och nu blir det lite besvärligt.

För han går på ett daycare. Medan en del av hans lekkompisar går på preschool – förskola. Och det är väl ungefär samma sak, men skillnaden är liksom i Sverige just det uttalade pedagogiska program som förskolorna har. Och så priset, förstås.

Och det är noga med terminologin. För förskolorna anses lite finare, och att kalla sitt dagis för förskola är lite som att prata om våningen när man bor i en tvåa i ett tegelhus byggt 1967. Som att man vill verka lite förmer, men inte riktigt lever upp till det. Så det gör man ju inte.

Men när jag pratar svenska vill jag bita mig i tungan varje gång jag säger dagis. Fast jag kan ju inte säga förskola, heller. Jag har funderat på att bara säga daycare. Fabian går på ett daycare. Men då blir det så utlandssvenskklyschigt att jag får ont i huvudet. Jag är ju ingen hollywoodfru, precis.

I väntan på något bättre förslag så biter jag mig i tungan, lite till.

…om recept

Oj vilken god sallad, kan jag få receptet, frågade en gäst på festen igår. Och jag visste inte vad jag skulle svara riktigt. Receptet?

Jag blev provocerad, kanske nästan lite förolämpad, när gästens förhoppning nog var att jag skulle känna precis tvärtom. Ganska galet egentligen. Så idag har jag och Syster Yster suttit i soffan och ätit överblivna cupcakes och funderat kring varför jag kände det så. Varför jag inte bara blev glad när jag förväntades bli glad.

Genom vad vi säger – och hur – så sänder vi signaler om vilka vi är, och vilka mottagarna är. Om vår identitet, vår personlighet, och om samhället vi lever i. Och i frågan om receptet så läste jag in saker om både gästen som ställde frågan, och om mig själv. Saker som provocerade mig.

För vem behöver receptet på en sallad med grovt skurna, rostade grönsaker? Det syns ju vad som är vad, kan man tycka. Morot, rödlök, sötpotatis. Och vad säger det om (det amerikanska) samhället när en på många sätt genomsnittlig trettioåring inte kan eller vill se ingredienserna med blotta ögat? Vad säger det om matkulturen?

Och kanske ännu mer provocerad var jag av vad frågan tycktes säga om mig.

För hur kunde hon förutsätta att jag lagar mat efter recept? En sallad, liksom. Ingen sufflé eller så.

Och jag har funderat på hur det går ihop att det säljs kokböcker som aldrig förr medan det anses som så mycket finare att freestyla i köket. Mat ska skapas, inte kopieras, lär Tore Wretman ha sagt. Och där ligger väl lite av nyckeln. Det kreativa är fint.

Jag googlade, för att se vad andra skrev om att följa recept. Ju duktigare man blir i köket, desto mer kan man laga mat utan recept, skrev någon på ett matforum. En annan menade att matlagning är en passion, och att den inte får utlopp när man följer instruktioner. En tredje sa det är rädslan för att misslyckas som gör att man lagar efter recept.

Och vem vill inte vara kreativ, kunnig, passionerad, modig?

När min kompis frågade efter receptet så förutsatte frågan att det fanns ett. Och att jag följt det. Och det i sin tur målade upp mig som någon som inte var så kreativ eller modig, åtminstone i köket. Och så vill jag ju inte ses. Förstås.

Samtidigt blir jag provocerad av mig själv.

Allra mest blir jag provocerad av mig själv.

För det finns något elitistiskt och ganska obehagligt i att förstå en vänlig människas fråga om ett recept såsom jag gjorde. Som om det vore något fel i att laga mat efter recept, följa instruktioner, göra som det står i boken. För det är det ju inte, förstås. Och jag använder ju också recept, ibland.

Fast inte just den här gången.

För det var ju Syster Yster som gjort salladen.