…om sömn, nattamning och lägereldsljus

Jag har inte sovit en hel natt på två och ett halvt år.

Men jag har inte sovit så dåligt för det.

Inget av barnen sover hela natten utan att vakna till, men de är aldrig vakna särskilt länge. Den äldre ställer sig upp i sin spjälsäng, nästan i sömnen, och A sätter sig upp och lyfter över honom till oss. Och så somnar båda om så snart huvudena nuddar kudden, oftast utan att jag ens märker att de varit vakna.

Den yngre äter några gånger per natt förstås, men hur många har jag ingen aning om. Jag kan fortfarande förundras över mammorna i föräldragruppen som pratar om sina barns sömn – de vet precis vilken tid de var vakna och hur länge, en gång klockan ett, en halvtimme, och så igen klockan fem, i fyrtiofem minuter.

Då är man verkligen vaken, om man minns sådant.

Eftersom Harry sover nära så vaknar jag knappt, ofta har jag ingen aning om hur många gånger han har ätit under natten. En kanske? Eller två? Tre till och med? Det ser lite läskigt ut att han äter på dig när du sover, kommenterade A i morse. Men oj, så praktiskt det är.

Jag är nog mer utvilad nu än jag var innan barnen föddes. Helt ärligt.

Ändå har jag börjat fundera över det här med dygnsrytm, att sova gott på natten och vakna i gryningen. För kanske är det just när saker fungerar som de ska som det är bäst att se över sina vanor. Arbeta in nya rutiner som gör sömnen ännu effektivare, och som gör en ännu piggare på dagen. Så sitter de förhoppningsvis där sedan, när livet blir stressigt och sömnfattigt igen.

Jag har bland annat installerat ett program som gör ljuset från min dator solnedgångsgult på kvällen. Poängen är att det blå ljuset från skärmen är för likt dagsljuset och hindrar hjärnan att förstå att det är kväll. Sedan försöker jag undgå att titta på tv efter, säg, klockan nio, men det går sådär. Det finns särskilda glasögon som man kan köpa för att anpassa tv-ljuset på samma lägereldsimiterande sätt, men, ja, jag är nog inte där än. Däremot undviker jag solglasögon på förmiddagen så att kroppen verkligen ska se att det är morgon. Och så inget koffein på kvällen.

Det är en början i alla fall.

…om läsande och sovande

Jag skulle skriva ett inlägg igår kväll (i morse i Sverige, alltså), jag skulle bara läsa klart boken först. Åttio sidor var kanske lite väl mycket så här i efterhand.

För jag somnade redan efter tio sidor.

Det var inte bokens fel, så mycket ska erkännas. Jag läser Stephen Kings On writing och den är verkligen inte tråkig. Inte så spännande och fort-in-med-fötterna-under-täcket som hans böcker kan vara förstås. Det här är ju en biografi och en guide till skrivande, så det vore lite mycket att kräva spänning på den nivån. Jag är dessutom ganska nöjd med att kunna läsa Stephen King och somna. Jag minns när jag läste Stark någon gång under högstadiet. Jag drömde mardrömmar i en vecka.

Men när jag läser om hans uppväxt och skrivandefilosofi så blir jag ju väldigt sugen på att läsa fler av hans böcker, förstås. Och jag borde väl ändå ha mognat lite sedan högstadiet (fastän det var nästan nyss), tillräckligt för att kunna sova om natten trots obehagliga böcker?

Det är i och för sig inte så att jag sover så mycket om nätterna i alla fall.

…om barnet som sover och sover

Det har bara gått två veckor. Så det lär ju vända, tänker jag, så där positivt som vanligt. Men jag tror vi har råkat få den tystaste och lugnaste bebis man kan tänka sig.

Den första veckan bara sov han, både dag och natt. Jag fick verkligen fundera på morgonen för att komma på om han ätit eller inte under natten. Jag mindes inte, han väckte mig ju knappt.

Den andra veckan har han varit vaken mer på dagarna. Han har ont i magen, tror vi, men säger bara bhrrrrm lite tyst och blir liksom spänd i hela kroppen. Han skrek lite i bilen för några dagar sen, och det var ju skönt, då visste vi att han kunde.

Han bara ligger och tittar, storögt, på världen runt omkring. Och sen somnar han.

Men, ja, det lär ju vända. Eller?