…om samhällsforskning och politik

För några veckor sen var jag på en middag med människor som jag inte kände. Och någon frågade förstås vad jag jobbade med mer exakt och jag blev stum som vanligt.

På A-kursen i sociologi får studenterna fundera över frågan vad är sociologi? Sen fortsätter man att fundera på det på B-nivå. Och på C-nivå. Och på masternivå.

Jag har nog inte slutat fundera på det än.

Inte för att man inte kan ge ett enkelt svar. Och inte för att man inte kan ge ett väldigt långt och komplicerat svar. Utan för att det där mittemellansvaret riskerar att krångla in en i diskussioner som man ofta inte vill hamna i.

För när man försöker svara på riktigt och inte minimerande och avfärdande, då leder det ofta till följdfrågor och diskussioner. Och det är ju kul när folk kan relatera till det man sysslar med, när det väcker tankar och frågor.

Absolut.

Men nästan alltid har de tankarna och frågorna handlat om värderingar och politik, snarare än om själva forskningen.

Och det är klart att allt som rör samhället har en politisk dimension. Kunskapen är social och står knappast utanför de normer och värderingar som samhället i övrigt vilar på eller strider om. Men samtidigt är det frustrerande när det man sysslar med görs om till något annat, och när man förväntas ‘tycka’ kring helt andra saker just i rollen som forskare.

Du som forskar i sociologi, vad säger du om det här med invandringen?

Jag kan säga en massa saker så klart, men jag gör det ogärna i rollen som expert eftersom jag faktiskt forskar om helt andra saker och inte alls har den djupa kunskap om migration som en del av mina kolleger har. Att förvänta sig att jag ska uttala mig som forskare om den här sortens fråga innebär att diskussionen riskerar att hamna väldigt fel. Dels är det egentligen inte ett vetenskapligt svar som efterfrågas (då hade frågan behövt vara bra mycket mer specifik) – det är ett politiskt ställningstagande som frågeställaren vill ha. Och om vi inte tycker likadant på en politisk nivå (och någon som ställer en fråga som den ovanför har sällan samma inställning som jag, är min erfarenhet), då är risken ganska stor att hela forskningsfältet sedan avskrivs “för de där sociologerna fattar ju ändå ingenting”.

Och det gör mig frustrerad.

Och lite stum.

…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.