Jag ser könande överallt. Normer, strukturer, maktordningar, förtryck.
Men jag skriver inte så mycket om det.
Dels för att så många gör det bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag läser sådana texter hela tiden och de är ofta så bra att jag blir knäsvag och blyg och feg och tänker att så där kan inte jag skriva. Och så låter jag bli.
Men en annan anledning till att jag inte skriver om det är att jag är inskränkt och elitistisk.
Joho.
Jag tänker nämligen att alla andra också ser det problematiska i alla de där vardagssituationerna där män och kvinnor förutsätts vara väsensskilda i fråga om beteende, känslor, ansvar, prioriteringar, kunskap, och så vidare. Jag tänker att alla andra också förstår både hur mycket det begränsar oss allihopa och hur de här ‘småsakerna’ hänger ihop med samhällsproblem som lönediskriminering, ohälsa och våld. Jag tänker att jag inte behöver säga något, för alla tänker säkert samma sak som jag.
Och det gör de förstås inte.
Jag är sociolog och jag borde veta bättre.
Hur vi ser på olika frågor kan påverkas av en massa saker – var vi föddes och i vilken familj, vad våra föräldrar jobbade med, vilka kompisar vi umgicks med när vi var små, om vår samhällslärare på högstadiet uppmuntrade oss att ifrågasätta eller inte, om vi pluggade vidare och i så fall vad vi läste, om vi blivit utsatta för oförrätter, om vi hade en farfar som ringde upp oss varannan vecka och pratade politik. Och så vidare.
Självklart tycker och tänker vi olika. Och det är bra, oftast. Men just därför är det viktigt att vi pratar om det.
Vi måste träna oss att se mönster och samband i samhället. Det är ingenting som man ‘bara kan’ eller ‘bara gör’, på samma sätt som avancerad matematik inte är något man bara kan eller bara gör. Det är lätt att tro att eftersom vi lever i samhället så förstår vi det, och till viss del är det förstås så, men det är också något som blir bättre med träning. (Med det inte sagt att man nödvändigtvis då kommer till samma slutsatser som någon annan.)
Så, jag ska försöka bättra mig. Jag ska skriva lite mer om samhället. Lite mer om normer, om strukturer. Lite mer om sådant som får mig att sucka, himla med ögonen, som gör mig arg eller ledsen. Eller glad – fast det är mer sällan, tyvärr. Om vi pratar kön alltså.
Tills dess så kommer här två tips på korta texter som jag läste igår, som handlar om kön och föräldraskap:
- Lisa Bjärbo berättade om BVC:s könsstereotypa kontaktrutiner – de ringde henne igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen när de inte fick svar, utan att det föll dem in att testa numret de hade till barnets pappa. Hur tänkte de där…?
- Hanna Fahl skrev om hur kvinnor som leder TV (apropå Petra Mede) gång på gång ifrågasätts för att de har små barn – men att det i princip aldrig ställs samma sorts frågor till männen. Som om det bara är kvinnor som blir föräldrar när de föder barn.
Båda de här exemplen sätter fingret på hur vi förväntas vara på ett visst sätt för att vi är män eller kvinnor. Småsaker, kan man tycka – okej, BVC kunde ha ringt pappan istället, och män kanske inte måste förklara sig och försvara sig när de gör karriär, på samma sätt som kvinnor måste, men vad spelar det för roll egentligen? Finns det inte värre exempel?
Jo. Det gör det. Men de hänger ihop med sådana här små vardagsscenarier. Och det är i det lilla som normerna hamras in, hela tiden, så metodiskt att vi inte kan värja oss.
Det är här det börjar.