Tag Archives: socialisation

…om socialisationen

Posted on by
1

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och så säger de som man säger, och säger dessutom vad man gör.

Idag är vi hemma från förskolan, eftersom den är stängd. (=!=”"#!!) (Det där sista sa jag inte högt så klart, man har väl självbevarelsedrift.)

Med två klätterapor som allra helst vill dra fram stolarna till köksbänken för att pilla med knivar i brödrostar, diska vinglas och testa att starta spisen själva, så åkte stolarna snabbt upp på köksbordet. (Det är skönt att kunna utnyttja sitt fysiska överläge som förälder.)

En stund senare gick jag in i lekrummet och fick se det här:

Och så Fabian i puffen med sin ipad, nynnandes på en låt från Veronica Maggios senaste skiva.

Spooky.

…om aktiviteter för barn och för vuxna

Posted on by
1

I helgen hade Fabian sin första fotbollsträning.

Vi stod emot den amerikanska barnaktivitetshetsen ganska länge tycker jag. När vi flyttade hit gick de flesta av hans ettåriga kompisar på music class, babysim och gymnastik varje vecka, men de där klasserna var ju mest en ursäkt för mammorna att ses och fylla vardagarna med något som rättfärdigade att de inte jobbade. Vi skippade helt den biten och var nöjda med det.

Men nu är han ju drygt två och ett halvt, och även om jag knappast inbillar mig att han behöver de där aktiviteterna så får han ju i alla fall ut något av dem. Så nu har han börjat med fotboll och simning på lördagsmorgnarna.

Och i luckan mellan hans två sporter så ägnar vi oss åt den aktivitet som vi föräldrar föredrar.

Eggs Benedicts på Jeannine’s.

…om att anpassa sig

Posted on by
220

Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!

Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen. Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.

Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.

Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?

Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.

Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.

Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.

Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.

Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.

…om kön och självrannsakan

Posted on by
11

Jag ser könande överallt. Normer, strukturer, maktordningar, förtryck.

Men jag skriver inte så mycket om det.

Dels för att så många gör det bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag läser sådana texter hela tiden och de är ofta så bra att jag blir knäsvag och blyg och feg och tänker att så där kan inte jag skriva. Och så låter jag bli.

Men en annan anledning till att jag inte skriver om det är att jag är inskränkt och elitistisk.

Joho.

Jag tänker nämligen att alla andra också ser det problematiska i alla de där vardagssituationerna där män och kvinnor förutsätts vara väsensskilda i fråga om beteende, känslor, ansvar, prioriteringar, kunskap, och så vidare. Jag tänker att alla andra också förstår både hur mycket det begränsar oss allihopa och hur de här ‘småsakerna’ hänger ihop med samhällsproblem som lönediskriminering, ohälsa och våld. Jag tänker att jag inte behöver säga något, för alla tänker säkert samma sak som jag.

Och det gör de förstås inte.

Jag är sociolog och jag borde veta bättre.

Hur vi ser på olika frågor kan påverkas av en massa saker – var vi föddes och i vilken familj, vad våra föräldrar jobbade med, vilka kompisar vi umgicks med när vi var små, om vår samhällslärare på högstadiet uppmuntrade oss att ifrågasätta eller inte, om vi pluggade vidare och i så fall vad vi läste, om vi blivit utsatta för oförrätter, om vi hade en farfar som ringde upp oss varannan vecka och pratade politik. Och så vidare.

Självklart tycker och tänker vi olika. Och det är bra, oftast. Men just därför är det viktigt att vi pratar om det.

Vi måste träna oss att se mönster och samband i samhället. Det är ingenting som man ‘bara kan’ eller ‘bara gör’, på samma sätt som avancerad matematik inte är något man bara kan eller bara gör. Det är lätt att tro att eftersom vi lever i samhället så förstår vi det, och till viss del är det förstås så, men det är också något som blir bättre med träning. (Med det inte sagt att man nödvändigtvis då kommer till samma slutsatser som någon annan.)

Så, jag ska försöka bättra mig. Jag ska skriva lite mer om samhället. Lite mer om normer, om strukturer. Lite mer om sådant som får mig att sucka, himla med ögonen, som gör mig arg eller ledsen. Eller glad – fast det är mer sällan, tyvärr. Om vi pratar kön alltså.

Tills dess så kommer här två tips på korta texter som jag läste igår, som handlar om kön och föräldraskap:

- Lisa Bjärbo berättade om BVC:s könsstereotypa kontaktrutiner – de ringde henne igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen när de inte fick svar, utan att det föll dem in att testa numret de hade till barnets pappa. Hur tänkte de där…?

- Hanna Fahl skrev om hur kvinnor som leder TV (apropå Petra Mede) gång på gång ifrågasätts för att de har små barn – men att det i princip aldrig ställs samma sorts frågor till männen. Som om det bara är kvinnor som blir föräldrar när de föder barn.

Båda de här exemplen sätter fingret på hur vi förväntas vara på ett visst sätt för att vi är män eller kvinnor. Småsaker, kan man tycka – okej, BVC kunde ha ringt pappan istället, och män kanske inte måste förklara sig och försvara sig när de gör karriär, på samma sätt som kvinnor måste, men vad spelar det för roll egentligen? Finns det inte värre exempel?

Jo. Det gör det. Men de hänger ihop med sådana här små vardagsscenarier. Och det är i det lilla som normerna hamras in, hela tiden, så metodiskt att vi inte kan värja oss.

Det är här det börjar.

…om att lära sig språk

Posted on by
4

Att lära sig språk ska helst vara sådant där man gör av bara farten. Någon säger hi, och man förstår att det är en hälsning. Så testar man den på någon annan och får ett hi tillbaka. Så att nästa gång någon säger hi, så vet man vad man ska säga, då är man själv den som säger hi tillbaka. Det är så vi lär oss språk när vi är små. Långt från skolbänkar och grammatikböcker och Google Translate. Man hör, man ser, och sedan härmar man.

Vi pratar svenska med Fabian, förstås. Så det är ju det språk som han pratar allra mest, än så länge. Men när han leker själv på sitt rum, då leker han på engelska.

Det är klart att han leker på engelska, för det är så han har lärt sig att leka. På lekplatsen, på dagis, bland vänners barn, så ser han hur barn leker. Ser och tar efter. Och det är klart att den lek han sedan gör sker på det språket. Hans dagis är i och för sig spansktalande och visst blandar han in lite spanska också (yo Fabian, och no quiero! - alltid sagt med utropstecken). Men de flesta barn som han leker med pratar engelska.

Och det är ju bra. Han lär sig andra språk och det är fantastiskt.

Ändå tror jag att det skulle vara bra för hans svenska om han också fick leka lite med andra barn som pratar svenska. Någon gång ibland. För det blir en annan sak, en annan lärandeprocess än när han pratar med oss.

Därför blev jag så glad när jag fick kontakt med en annan svensk mamma med ett barn som var lika gammalt som Fabian. Ett annat barn som pratade svenska hemma.

Så vi träffades idag. Hade en playdate.

Och som de lekte.

De sprang runt runt runt och härmade varandras hopp och krumbukter, och så körde de med trehjulingen och lekte med sopkvasten och hällde ut alla legobitarna på golvet och provade glasögon och gungade gungstol och byggde klosstorn och körde tåg och hoppade i sängen och rymde lite, lite grann.

De hade med andra ord jättekul.

Vi pratade svenska, och de pratade svenska.

I en halvtimme ungefär. Sedan råkade någon av dem säga ett ord på engelska, en fras på engelska, och sedan var det kört. De sa that’s mine och I want that och I like it och watch out, och efter en stund så pratade de nästan bara engelska.

Och det visar hur oerhört stark omgivningens makt är. Trots att de båda pratar svenska hemma så är det naturligare för dem att prata engelska med varandra. Det är engelska som är defaultspråket, och det vet de.

Fast de bara är två år.

…om de där leksakskatalogerna

Posted on by
3

Det börjar likna en marknadsföringstrend. Först Leklust i våras, och nu BR och Toys R Us, har sett över det budskap som bilderna i deras leksakskataloger sänder. Istället för att hamra in att alla tjejer leker med en viss typ av leksaker och att alla killar leker med en annan typ av leksaker så har de bestämt sig för att visa på möjligheten att både tjejer och killar kan leka med allt. Och att de kan leka med varann. (Bläddra i katalogen här.)

Ja, se där.

Man kan tycka att det inte är särskilt revolutionerande, men jämfört med hur det brukar se ut så är det ett viktigt steg (om än rätt litet). Och att döma av reaktionerna från en del håll så är det betydligt mer kontroversiellt än vad man skulle kunna tro.

Om man ser förbi meningsväxlingarna av typen det-där-är-onaturligt-och-fel-nej-det-är-det-inte-alls, så är det intressant att fråga sig om det spelar någon roll hur de där bilderna ser ut. För om det inte spelar någon roll så är det ju varken en vinst eller ett problem. Och när reklambilder kritiseras för att vara könsstereotypifierande så hör man faktiskt ofta just det – att det inte är något att hetsa upp sig över eftersom det ju ‘bara är en bild’. Slappna av lite, liksom. Talande nog hörs inga såna avfärdanden nu.

Och det spelar roll hur vi porträtteras i offentliga sammanhang. Allt hänger ihop och idealen hamras fast gång på gång, oavsett om det gäller underklädesmodeller, politikerporträtt eller barn som leker. Om vi bara ser en typ av bilder så är det svårare att tänka sig något annat. Ungefär som Poppers svarta svan – har vi bara sett vita svanar så drar vi gärna slutsatsen att alla svanar är vita, tills dess att vi faktiskt stöter på en svan som inte är det. Först då kan vi ompröva våra slutsatser. Och med samma logik så blir det svårare att handla eller se ut på sätt som inte överensstämmer med de ensidiga bilder som vi hela tiden matas med. Vi blir lite mindre öppna för olika möjligheter, lite mindre fria i våra val, så länge det bara är ett sätt att vara som illustreras.

Därför är det extra fascinerande att läsa de kommentarer som just tar friheten som argument mot den här typen av bilder. Kommentarer som handlar om att mångfald och alternativ skulle innebära en begränsning och ett tvång. Att det skulle vara fel att visa upp pojkar som leker med leksaker som är kulturellt kodade som ‘flickleksaker’ och tvärtom, eftersom det tvingar barnen att tänka utanför den starka norm som de möter nästan överallt i samhället.

Som om barns leksaksval i annat fall skulle vara ‘naturligt’ eller ‘fritt’.

…om att skriva önskelista

Posted on by
4

Det är dags att skriva önskelista. Det tror jag att de flesta barn i Sverige gör inför julen.

Okej, jag kanske har fyllt trettio och hunnit skaffa två egna barn, men på julen så gills inte det. Om julen är barnens högtid så vill jag också vara barn. (Fast med vuxenglögg.)

Det där listskrivandet är en del i hur vi socialiseras in i det där begäret efter saker som är så grundläggande för vårt materialistiska samhälle. Genom önskningarna så lär sig barn hur man blir konsument. För det handlar inte bara om att önska i största allmänhet. Ofta är det tvärtom väldigt specifikt – det är medvetna och kräsna konsumenter som fostras.

Man vill inte ha vilken pryl som helst utan märke, färg, material, och så vidare anges i allt större utsträckning på de där listorna. Istället för att önska sig en mobiltelefon så önskar man sig en vit iphone 5 med största minnet och Marc Jacobs-skal. Kanske länkas till och med webbsidan där den kan köpas.

Hjälpsamt vägledande, visst.

Men ju mer detaljerade önskelistorna blir, desto mer liknar de inköpslistor.

Specifikationerna signalerar nämligen att det är noga exakt vad som ligger i paketen, och att det som faller utanför ramen inte heller är önskvärt. Det kan kanske vara okej att ge någon en slumpvis vald tröja, men inte om personen uttryckligen har listat tre tröjor med angivet märke, modell, storlek och färg. Att då komma med en helt annan tröja ger sken av att man medvetet struntar i mottagarens vilja – att man inte bryr sig eller att man tror sig veta bättre än personen själv. Oavsett vilket så blir det fel.

Och jag brukar ju skriva såna där långa och utförliga listor, det ska erkännas. Jag försöker intala mig själv att mängden önskningar är i all välmening – att den potentiella givaren mamma tomten ska få många förslag och att det hela på så sätt ska kännas mindre tvingande. Och att det ska bli mindre besvärligt att julshoppa med en lista i handen.

Men även om man kan resonera kring det hela, förklara, säga jag behöver ju egentligen inga julklappar, så signalerar den där listan något annat, i sig själv.

Men jag skriver aldrig någon önskelista förrän mamma efterlyst den minst tre gånger. Det gör väl ingen skillnad, egentligen, men det känns i alla fall lite bättre.

…om de tolv dansande prinsessorna

Posted on by
Reply

Idag drog jag med barnen till biblioteket för att titta på en heteronormativ barnpjäs om patriarkala strukturer.

Går man frivilligt och ser en pjäs som heter De tolv dansande prinsessorna får man kanske skylla sig själv. Men när den beskrevs som en modern nytolkning av Bröderna Grimms saga, med syftet att utbilda, inspirera och utmana barnen, så tänkte jag att det kanske ändå kunde vara något.

Det var det inte, och jag blir så trött, så trött.

När föreställningen var slut frågade skådespelarna barnen i publiken om vad syftet med den kunde tänkas vara. Jag puffade på Fabian och viskade att han skulle ställa sig upp och ropa att socialisera oss barn in i könade beteenden och lära oss att män är överordnade kvinnor.

Han tittade allvarligt på mig och nickade. Dansa mera, viskade han tillbaka.

Ja, om det hade varit så väl.

Positivt i sammanhanget var i alla fall att den yngre sov genom hela föreställningen och den äldre var mer fokuserad på sin smoothie. Sen gick vi hem och dansade lite.

…om flickor och pojkar

Posted on by
3

Is that a boy?
Yeah.
Is it a boy?
Yeah.
Is it really a boy?
Yeah.

Det är fascinerande det där, hur både barn och vuxna blir förvirrade när de inte får ihop tecknen för om våra barn är flickor eller pojkar. Jag förstår att de blir förvirrade, för ‘könsneutrala’ attribut förekommer knappast här, och att blanda könsstereotypa kläder eller accessoarer är inte heller så vanligt. Eller rättare sagt – jag vet inte om jag har sett det överhuvudtaget. När det då kommer en unge med rosa tröja OCH rosa hörlurar, men med blårutiga shorts, svarta converse och UTAN hårspännen, då får de inte ihop det. Om det är ett spädbarn, som med Harry, så frågar folk rakt ut. Men nu när Fabian är två så gör de inte det längre. Kanske anses han så pass gammal att könet bara ska synas, som något självklart. Och kan de då inte avgöra det så blir det för pinsamt för att fråga.

Men barnen, de frågar fortfarande. I söndags kväll när vi stannade till på vårt favvobikerhak uppe i bergen på väg hem från vindistriktet, så frågade de, gång på gång.

Fast de är så små så vet de precis hur pojkar och flickor ‘ska’ se ut. Och fast de är så små så bidrar de aktivt till att bevaka normalitetens gränser.

Och det är vi som lär dem det.