..om alkohol

Det är måndag kväll och vi lagar musslor till middag och öppnar en flaska vin. En chardonnay. Och vi suckar lite över våra hopplösa vinglas, som egentligen inte är våra alls, och säger vi skulle behöva några som låter dofterna komma mer till sin rätt.

En stund senare sitter jag i soffan och läser. Sånt som jag brukar läsa, mest bloggar (t.ex. den här, den här och den här). Det handlar om alkohol. Några som kommenterar skriver att ingen dricker alkohol bara för smakens skull. Att det alltid handlar om ruset. Att det alltid är skadligt. Om inte för en själv så för andra runtomkring.

Och först tänker jag att det inte är sant.

Jag tänker på vinet som en del av en god måltid. Om hur smakerna kompletterar varann. Om hur maten smakar bra, och så tar man en liten klunk vin, och så smakar det ännu bättre. Ibland dricker jag bara en enda klunk, för att det är gott. Då kan man ju knappast tala om rus, då måste det väl bara handla om smak?

Men det handlar inte bara om smak.

Det handlar inte heller bara om rus.

Det handlar också om kultur, normer och vanor. Om vad vi känner hör till, vad som skapar stämning, vad som förväntas i olika situationer. För varken smak eller rus är oberoende av dessa saker, snarare definieras de av dem.

Vi lär oss vad som är gott, vänjer oss vid smaker. Ett glas rött till fredagsmiddagen är inte bara en statistisk normalitet, det är också en social en. För många människor hör det helt enkelt till, och det känns inte som fredag annars. För andra är det som ‘hör till’ av en helt annan kaliber. Där ‘att gå ut’ per automatik innebär att dricka alkohol – att dricka mycket alkohol – så att utgång mitt i veckan är otänkbart för man ‘ska ju jobba imorgon’. Där drickande nästan alltid innebär att man känner av alkoholen, både under tiden och dagen efteråt. Ytterligare andra dricker inte alls – av olika anledningar.

Alldeles oavsett så lever vi alla i en alkoholkultur. Den tar sig olika uttryck, och i vårt sätt att konsumera (eller inte konsumera) alkohol kan man spåra ett identitetsarbete. Att dricka alkohol är könat, klassat, rasifierat. Det är ett sätt att visa vem man är. Öl eller champagne? Jim Beam eller Port Ellen? Riedelglas eller Ikeaglas?

Det är klart att det handlar om smak. Och det är klart att det handlar om rus. Men vi ska inte förledas att tro att det stannar där.

…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.