…om att dansa

Ljudvågor som får luften att vibrera. Kroppar som rör sig i samma takt. Det är mörkt, varmt, och det luktar parfym, svett och cigarettrök.

I don’t care. I love it.

Taktfast bas. Skriksång. Klibbiga golv.

I don’t care. I love it.

Fötter som gör ont, som inte är vana att dansa så här. Sömnbristen i kroppen. Andfåddheten.

You’re from the seventies, but I’m a nineties bitch, sjunger de, och fastän det inte är riktat till mig så får det mig att känna mig gammal.

För jag dansar inte. Vi har visserligen barnvakt några timmar, men jag sitter och jobbar, rör bara på fötterna lite grann under bordet.

Jag minns inte när jag dansade senast, om man inte räknar torsdagsdiscot klockan åtta på morgonen i lekrummet med plastkeyboards, ett bord som förvandlas till trumma och legobitar under fötterna.

I don’t care. I love it.

…om drinkvagnar

Visst ser man dem lite överallt nu – drinkvagnarna? De balanserar skickligt på gränsen mellan god och dålig smak, mellan stilfullt och vulgärt. För medan spritflaskor i bokhyllan framför allt hör hemma på tjugoåringens studentrum (om ens där) så surfar drinkvagnarna på Mad Men-vågen där drinkfrenesin tycks gå hand i hand med klänningarna, frisyrerna och soffhånglet.

Och jag vill ha en. Förstås. En med vackra, höga glas som står på rad och en kristallkaraff med portvin och en silverhink med isbitar i. (Ja alltså, isen är inte till portvinet. Herregud.)

Och jag ser framför mig hur den står i matsalen och jag har röda läppar och höga klackar som klapprar så där lagom mot trägolvet när jag går dit för att fixa en dry martini före maten.

Och jag ser framför mig hur Det Vilda Barnet har hunnit före och redan byggt koja i den och haft sönder alla glasen och hällt ut vinet på mattan och ätit upp isbitarna.

Jag tror nog att den får vänta lite, drinkvagnen. Tio år? Femton? Tjugo, för säkerhets skull? Med den cykel som såna här prylar följer så kanske den är trendig igen lagom till dess.

Men alltså, den här är ju i plast, det är väl ändå rätt barnvänligt? (Från Kartell.)