Det finns mycket att uppröras över i världen, om man bara orkar tänka efter.
När jag pratar könsstrukturer till exempel, då kan jag bli lite upprörd. Det finns det också många andra som blir. Men fascinerande nog tycks det som att fler blir upprörda över feminismen i sig än över orättvisorna och diskrimineringen. Charlotte skrev häromdagen om reaktionerna som man får när man diskuterar genus, och visade den här träffsäkra bilden av Basse:
Så vi pratade lite om det här hemma. Jag ser ju de här reaktionerna hela tiden så jag intar ofta en ganska tillbakalutad jo-så-här-är-det-position. Lite avtrubbad så förklarade jag för A att om jag fortsätter att skriva om sådant jag skriver om – privat men också på jobbet – så kommer jag så småningom att få en del otrevligheter, hat och hot riktat mot mig. På mejl, i postfacket på jobbet, hem i brevlådan.
Så är det bara.
Så här skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika i höstas:
Jag beundrar Svenska Dagbladets ekonomikolumnist Andreas Cervenka stort men inser samtidigt att om jag själv skrev med lika mycket raljanta metaforer skulle mailboxen svämma över.
En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet om ett traditionellt manligt område.
Och pratar man om detta riskerar man att få ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fortfarande hade råkat bo i Sverige.
Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.
När man hör om hur mycket brev andra får inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan.
41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.
Sexismen blir i praktiken ett yttrandefrihetsproblem.
En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.
Och om nu någon skulle ha missat trailern för veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, som cirkulerat i sociala medier under dagen, så är det alltså på ett ungefär så här det ser ut:
Det här är inte undantag. Det är vardagen för alldeles för många. Men de som säger eller skriver såna där saker är inte värda att ta på allvar, strunta i dem bara, invänder en del. Men ett brev under dörren, med beskrivningar om hur ens barn ska bestraffas för att man är en jävla feminsthora, vem kan strunta i det? Och borde man verkligen? Och nej, män får generellt inte ta emot samma sorts hot som kvinnor. Hatbrev riktade till män är både färre och ser som regel annorlunda ut.
För att villkoren ser annorlunda ut.
