…om ett sjukt system

Så länge man har jobb och en bra försäkring så är det lätt att glömma hur segregerat sjukvårdssystemet är i det här landet. Hur kostnadsdrivande det är, hur orättvist, och hur ojämlikt. Varje gång vi får en specifikation på vad sjukhuset debiterat vårt försäkringsbolag för läkarbesök som vi gjort så blir vi först förskräckta och sedan väldigt nöjda över att vi har en så bra försäkring.

Varje gång så påminns vi om hur sjukt det här systemet är.

Som när Harry föddes till exempel. Typ gratis. Eller sisådär 80 000. Beroende på hur man ser det, och från vems perspektiv.

Och igår fick vi papperna för när vi åkte in med Harry på akuten när A ramlat med honom så att han blivit rödlila över halva huvudet. En enkel undersökning, in och ut på någon timme. Några tusen kostade det försäkringsbolaget. Vi betalade drygt två hundra. Ändå var det inte det som var det mest uppseendeväckande. För de skickade också ett brev där de frågade om någon annan möjligtvis hade varit inblandad i olyckan. Någon utanför familjen. Någon att skylla på.

Någon som de skulle kunna stämma på kostnaderna för akutbesöket.

Och vi påmindes igen.

…om en dyr vägning på BVC

Nästan tusen kronor fick vi betala idag, för att väga och mäta Harry. Och då var inte hans vaccinationer inräknade, de kostar några tusen kronor. Styck. Och han fick tre sprutor.

Normalt betalar vi inte hela den summan, för försäkringen täcker det. Men nu hade försäkringsbolaget strulat. Vi kommer ju att få tillbaka dem, men blotta tanken på att betala så mycket varje gång skrämmer.

För några veckor sedan kom en kvinna som bor några hus bort förbi. Hon ville sälja almanackor, till förmån för sin svärsons sjukhusräkningar. Han hade fått cancer, och ett litet barn, ungefär samtidigt.

Och så finns det människor som röstar på Mitt Romney.

…om utsikter och insikter

Idag var jag på första föräldragruppsträffen. Vi pratade om förlossningar och de första veckorna hemma och om någon hade haft barnvakt för att gå på date ännu. Och så förundrades vi över hur mycket de har växt, de små liven. På bara några veckor. Sen åkte jag hem och tittade på foton från de där första dagarna och sa oj vad liten han var.

Och så snubblade jag över de här bilderna i fotohögen från BB. Så här såg det ut om man tittade ut genom de där spionglasfönstren på mitt rum, de som gjorde att människorna i sjukhusrockar och sköterskekläder och besöksnamnskyltar inte kunde titta in, men att jag kunde titta ut på dem där de satt i solen.

Inte undra på att sjukvården är dyr.