…om kräkreflexen

Vi är lite sjuka. Som vanligt, höll jag på att skriva. Men, det är vinter och vi har en tvååring på dagis och således är allt som det ska vara, om än inte som man skulle önska att det var.

Därför kurar vi ihop oss i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Mad Men. Där lever alla smått tragiska liv och det där sextiotalssnygga fungerar mest som en väldesignad kontrast till olyckan, vilket gör den lite lättare att stå ut med men samtidigt får den att framstå så mycket tydligare. Stundtals har jag svårt att titta. Vi får ta paus, andas lite emellanåt. För jag blir så beklämd av Betty och Peggy och Joan, och de patriarkala livsmönster som de kämpar med och emot.

Och det där illamåendet jag känner kanske inte bara beror på rotavirus, slår det mig.

…om vardagsglamouren

Den ynkliga kvällen övergick i kräknatt för Fabian, och vi satt uppe till klockan två och tittade på Curious George. Och med all uppståndelse så trodde förstås Harry att det var dag också, och vips hade jag två griniga barn i soffan.

Livet som småbarnsförälder är verkligen jätteglamouröst.

Sen vaknade jag av röster, vilket visade sig vara ett telefonsamtal om ett genomruttet tak som måste bytas.

Och jag kan fortfarande inte andas genom näsan.

Och glassen är slut.

Jamen ni hör. Idag ska vi ha pyjamas på oss hela dagen, dricka så mycket te att det rinner ut genom öronen och titta alldeles för mycket på tv. Det finns mängder med färdiglagad mat i kylen och de tio portionerna pumpasoppa med ingefära, vitlök och chili som blev över från i tisdags passar ju perfekt nu.

Och barnen kommer att vara tysta och glada hela dagen.

…om att tycka synd om sig själv

Jag ligger i soffan under täcket och kan nästan inte andas. Dricker ingefärste och äter Ben&Jerry’s chocolate fudge brownie, för det är det enda som hjälper. Teet mot täpptheten i näsan och bomullen som mitt huvud känns insvept i, och glassen mot ynkligheten som ofrånkomligen drabbar mig när jag blir sjuk.

Jag är precis så suddig i verkligheten som jag är på bilden.

Ta hand om mig, vill jag ropa kraxa, men hela familjen är ju ungefär lika ynkligt sjuka, och alla vill ligga och snörvla i någons famn och bli struken över håret. Utom Harry i och för sig, han verkar ha klarat sig. Men han är ju bara tre och en halv månad.

Det kanske är att förvänta sig för mycket.