…om bra sjukdagar

Det beror säkert till stor del på att snart-är-det-semester-känslan börjat infinna sig, men trots flera dagar med sjuka barn (de har i alla fall vett att turas om), så känner jag varken att det är dags att hitta en bra terapeut eller att jag ger upp och annonserar ut barnen på craigslist.

Allra mest tror jag att det beror på att han börjar vara stor nu, Fabian.

Vi kan liksom umgås på ett annat sätt, och då tar inte de där sjukdagarna lika hårt. Vi lägger pussel och tittar på film, och han säger fina saker som att han är glad att vi är hemma tillsammans och att han vill ligga på min arm.

Idag hade vi städning inbokat så då var vi tvungna att utrymma huset några timmar, vilket var lite dålig tajming förstås. Men det gick bra det med. Vi åkte och åt lunch på en fransk restaurang (och de blev så imponerade att han beställde på ‘franska’, när han, eh, ville ha pommes frites, hrrrm). Sen gick vi och köpte lite nya barnböcker och så tog vi med dem till fiket precis bredvid och läste dem allihop över latte och frasiga kanelbullar.

Det var en riktigt bra dag faktiskt.

Sen kom Harry hem.

Det är ju tur att man har någon som kan ta ner en på jorden.

…om att vabba

Jag såg fram emot att kräkjobba igår. Med det menade jag att jag skulle jobba mycket, artikeldeadline till ära.

JAG MENADE DET INTE BOKSTAVLIGT.

Så idag blir det ingen blogg. Jag vabbar, skedmatar fågelungarna med äppeljuice och tittar på Dinosaur Train. Bara så ni vet.

…om den Fjärde Dagen

Det kan ha att göra med att idag var Fjärde Sjukdagen, hemma med två små fåglar. Det kan också ha att göra med att jag nästan inte sov alls i natt och att jag glömde bort att äta både frukost och lunch, och inte orkade brygga något kaffe.

Men idag kände jag att det här att vara hemma med barn, det är nog ingenting för mig.

Så jag googlade något i den stilen, för att se om jag skulle snubbla över några bra tips, och halkade in på en tråd som handlade om precis det. Där sa alla såna som du ska inte skaffa barn och är du helt på riktigt och adoptera bort dem då, bitch. Okej, inte bitch, det är en efterhandskonstruktion, men det var så det kändes.

Efter det var jag tvungen att äta upp tårtresterna från igår. Det hjälpte lite.

Sen kom A hem och gav mig mat och bryggde kaffe och tog med mig ut i solen och så ringde han till dagis och frågade om de hade en plats till Harry.

Det hade de inte.

Vi skulle kunna komplettera med en nanny, förstås. Om jag jobbar halvtid så kostar barnomsorgen då bara en femhundring mer i månaden än vad jag skulle dra in. Fem hundra back varje månad, för att få jobba.

Det kanske det är värt, tyckte A.

Det tyckte inte jag.

Eller kanske. Jag vet inte.

…om intervallsjuka

Fjärde sjukdagen och vi leker i intervaller. Lägga pussel – titta på tv – spela piano – titta på tv – leka disco – titta på tv – bygga med lego – titta på tv – rita – titta på tv – spela gitarr med pappa – titta på tv.

Barn är helt enkelt av ett annat virke. För med nästan fyrtio graders feber skulle inte jag orka hålla på så där, det är då ett som är säkert.  Jag orkar ju knappt med det fast jag är frisk (nåja).

De där kaffedrickarfåtöljerna inne på lekrummet är nog det smartaste jag nånsin kommit på i inredningsväg.

…om en sjuk måndag

Måndagar är vila-upp-sig-efter-helgen-dagar. Bara Harry och jag hemma, lugnt och skönt och tid att fixa med saker (dvs. blogga).

Och så blir han sjuk, Fabian.

Så nu känner jag mig snuvad på den här dagen. Visst ska vi bara vila och mysa hela dagen? försökte jag fråga sjuklingen. Han nickade allvarligt. Och flyga jättestort flygplan, la han sen till. Och surfa på hemnet, föreslog jag då. 

Neej, sa han då.

Nähä.

…om den enes vila

Den minsta familjemedlemmen är förkyld. Ja egentligen är vi alla förkylda, men när vi andra har ont i halsen och känner kliandet i bröstet så är vi tysta, tittar på Mad Men och dricker te.

Det gör inte den lille.

Han sover i femminutersintervall och blir sedan vansinnig för att han är trött. Kanske är det jag som övertolkar situationen lite, men jag tycker mig se en förebrående blick i de där rinniga ögonen. Laga mig, mamma.

Så jag lagar på det enda sättet jag kan. Jag bär och bär och vi går i solen och tittar på agave och apelsiner, och till slut så blir andningen tyngre. Både hans och min.

(Vi bor i backiga kvarter, ska sägas till mitt försvar.)

Och sedan står jag upp och läser bok, står upp och beställer kritor och badskum och nya post-its, står upp och skriver.

Så att han ska få fortsätta sova i den där selen som blivit vår räddning.

Så att han ska bli ett tillräckligt utvilat, nöjt och harmoniskt barn för att jag senare ska få vara tyst, titta på Mad Men och dricka te.

Snart så.

…om att stanna hemma eller inte

Var går egentligen gränsen för hur ‘sjuka’ barnen får vara om man lämnar dem på förskolan? När A hämtade Fabian på dagis igår så var en mamma där samtidigt och hon suckade demonstrativt över att ett av de andra barnen var lite snuvigt, för nu skulle han ju smitta ner hennes barn och hon hade ju inte råd att vara hemma mer.

Men man kan ju inte hålla sina barn hemma i flera veckor för lite snuva. Eller? Om Fabian inte har feber och verkar pigg nog för en dag på dagis så brukar han få gå dit. Även om han är snuvig eller så. Och det är så dagispersonalen sagt att vi ska göra. Men samtidigt blir det ju märkligt när andra föräldrar blir upprörda för det.

Hur gör ni?

…om två små fåglar

Två täppta feberbarn. Den ena låter som en skadeskjuten fågelunge och den andra låter som den där fågeln som Kalle Anka träffar på i djungeln. Den som är som en duracellkanin efter två kannor kaffe på fastande mage. Hans andning är med andra ord helt normal.

Den skadeskjutna fågelungen måste jag eventuellt ligga vaken och lyssna på hela natten.