…om att sätta ner foten

En Stor Man, en sådan som i vanliga fall talade om Viktiga Saker som politik, beslöt sig en dag för att säga sin mening till Kvinnorna som han observerat under en längre tid.

Kära kvinnor, ni har missförstått alltihop. Ni har tänkt och tänkt men inte tänkt ända fram, kan man säga. Men misströsta inte. Jag ska hjälpa er, för jag är en Schysst Kille. Jag har dessutom flickvän, bara så ni vet. (Hon jobbar i modebranschen. Alltså, jag säger inte att hon är modell eller så, men jag säger inte heller att hon inte är det. Klura på den karamellen ni.)

Kvinnor, lyssna!

Ni har sjuka värderingar. Ni har sjuka drömmar. Ni är extremt lättpåverkade.

Att inte killar oftare säger åt er vad ni ska tycka och känna, det är ett problem. Fler män borde göra som jag och säga till på skarpen.

Här kommer lite information till er:

Inga unga tjejer drömmer om att vara normalviktiga. Inte någon faktiskt. None.

Alla unga tjejer drömmer om att vara trådsmala med kilometerlånga ben.

Den Stora Mannen använde gärna ett överdrivet bildspråk för att folk verkligen skulle förstå. Om man säger ’långa ben’ kan det ju finnas folk tjejer som inte fattar vad det betyder. Men om man anger ett absolut mått – en kilometer till exempel – så kan till och med småflickorna förstå att riktigt så långa ben inte är normalt. Det är viktigt med tydlighet i sådana här sammanhang.

Kvinnor, lyssna!

Ni ska behaga män, det kan vi väl alla vara överens om. Men ni gör ju inte det när ni blir så där smala! Ni gör fel!

Fel.

Män gillar smala midjor med breda höfter. Alltså, det är inte bara jag. Mina kompisar tycker också så. (För vi pratar ju så klart om hur ni ser ut och hur vi vill att ni ska se ut, bara så ni förstår det.) Vad män tycker är sexigt är till och med så viktigt att veta att det har gjorts forskning på det. Forskning. Vad sa ni nu då? Lite mer trovärdighet än era glossiga bilder, va?

Försök se ut så istället, så blir ni vi kanske lite nöjdare. Om du är för tjock – banta. Om du är för smal – ät mer. Om du har en kroppstyp som inte inkluderar kombinationen smal midja och breda höfter – synd för dig. Vi tänder inte på dig.

VI TÄNDER INTE PÅ DIG.

Den Stora Mannen stod vid sidan av catwalken och skakade på huvudet. Så gick han med bestämda steg upp på scenen.

Män, det är dags att sätta ner foten! Kvinnorna förstår inte vad vi vill att de ska göra. Vi måste berätta för dem hur de ska se ut. Vi måste höja våra röster!

Vi måste höja våra röster.

 

*Based on a true story.

…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om sexistisk reklam

Sofia tipsade om den här videon som handlar om sexualiserad och sexistisk reklam. Om ni läser Genusfotografen så har ni säkert sett en del av bilderna där tidigare. Kolla på videon – den är bra! Inte så upplyftande, men bra. (Och titta på hela, ända till slutet, för det är slutet som är starkast.)

Ibland hör man folk avfärda feministisk kritik av reklam med att det ‘bara är bilder. Inte så farligt, liksom.

Men det är inte bara bilder.

Den här sortens reklam kan förstås som yttringar av samhällssynen på kön och sexualitet. Genom att titta på hur de ser ut så kan vi bättre förstå samhället. De snygga våldtäktsbilderna i reklam för dyra märken synliggör den våldtäktskultur som vi lever med, och kan få oss att se att det inte handlar om enskilda händelser utan om ett systematiskt, sexualiserat förtryck.

Men samtidigt så är de här bilderna också en kraft i sig. De budskap som vi ständigt möter i det offentliga rummet nästlar sig in i oss och sätter sig där. Strukturerna bekräftas och förstärks.

Och det är verkligen inte något ofarligt med det.

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.

…om hur vi piskar våldtäktsoffer

Det känns som att vi har pratat om våldtäkter i flera månader nu. Gruppvåldtäkterna i Delhi och Steubenville har engagerat särskilt många, förstås, men även i Sverige har flera våldtäkter uppmärksammats i vinter.

I veckan passerade också en länk i min facebookfeed, där den gjorde en andra vända. Det var en protestlista till de styrande på Maldiverna, med en uppmaning att ändra den dom om hundra piskrapp som en femtonårig flicka tidigare i år fått för att ha haft sex utan att ha varit gift. Till saken hör också att hon under flera år utnyttjats sexuellt av sin pappa, och även fött hans barn.

Det är förstås ett fall som är viktigt att uppmärksamma. Att piska brottsoffer får aldrig vara okej. Men när jag sökte för att se vad som skrivits om det i svenska medier så hamnade jag i en diskussionstråd där de som diskuterade frågan visserligen fördömde det som hänt, men kopplade det till islam, med kommentarer om ‘primitiva kulturer’, ‘intelligensnivå’ och ‘grottmänniskor’. (Jag skulle kunna länka till diskussionen, men väljer att inte göra det för jag vill inte bidra till att driva trafik till rasistiska sajter.)

De som tänker så har uppenbarligen helt missat hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige och andra länder i ‘väst’. Våra piskor ser lite annorlunda ut, men de gör likafullt ont och ger ärr för livet.

Bjästa och Steubenville är illustrativa exempel på hur de här strukturerna ser ut – hur våldtäktsoffer skuldbeläggs, mobbas, hånas, fysiskt skadas och hotas till livet.

För några dagar sedan häktades två flickor i Steubenville, Ohio, efter att ha mordhotat – offret. I sociala medier har det ifrågasatts varför inte ‘horan’ fick något straff, sagts att hon är den som är ansvarig för att förstöra pojkarnas familjers liv (fler exempel här och här). Så här har det bland annat sett ut på Twitter:

Jamen hallå, ett fall?! Dessutom hände det där i USA! I Sverige är det inte så där.

Really?

Fallet Steubenville står inte ut för det som hände där. Fallet Steubenville står ut för att skuldbeläggandet och förföljelserna av offret har dokumenterats och spridits av kritiska granskare. Vi har lärt oss att göra screenshots av dumheterna som skrivs på Twitter och Facebook, helt enkelt.

Minns ni Bjästa? Där våldtogs en fjortonårig flicka på en skoltoalett, och kallades sedan för ‘äckligt fjortisluder’ som bara var ute efter uppmärksamhet, en lögnare, psykiskt störd. Till slut orkade hon inte bo kvar i sin hemby, utan flyttade därifrån.

Ett annat fall är det i Jokkmokk för två år sedan. Även där utsattes offren för förföljelser och konfrontation, både ute i samhället och i sociala medier. En Facebookgrupp bildades efter att de fällande domarna kommit. Där bedyrades förövarens oskuld och offrens trovärdighet ifrågasattes. De ljög, var ute efter pengar, och hade frivilligt följt med till stugan där våldtäkten skedde, sas det.

Det finns fler exempel. Faktum är att de är så många att misstron, skuldbeläggandet och förföljelserna tycks vara det normala i våldtäktsfall.

Det är så här våra piskor ser ut. Det här är vårt spöstraff.

När Gudrun Schyman 2002 i ett tal sade att diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige, så väckte det ilska, indignation. Hat, skulle vi nog ha sagt idag. Schymans parallell har till och med lyfts fram som en anledning till att vänstern backade i valet samma år.

Men vet ni?

Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas.

Här som där.

…om veckan

Söndagar summerar veckan. Det här har jag bland annat pysslat med:

1. Blandat GT i små flaskor som värsta vintagebruden. Det kan ha haft att göra med att alla glas var slut, men det tycker jag inte vi ska låtsas om.

2. Tittat på den här videon om Disneyprinsessornas öde. Fem gånger. I rad.

3.  Funderat över det kloka i att ens överväga att flytta till Sverige när en typisk onsdag i mars spenderas barfota i lekparken.

4. Läst delar av senaste numret av Nature, världens högst rankade vetenskapliga tidskrift alla kategorier. De konstaterade att ‘science remains institutionally sexist’. Upplyftande som alltid.

5. Ätit rökt lax, sparris och hollandaise till middag. Två gånger.

6. Diskuterat hur uppdelningen i produkter för ‘folk’ respektive ‘kvinnor’ är dum.

 

7. Sett filmen Argo. Den var grym.

8. Gymmat utomhus med min Mini-PT.

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.

…om upprördhet, hat och hot

Det finns mycket att uppröras över i världen, om man bara orkar tänka efter.

När jag pratar könsstrukturer till exempel, då kan jag bli lite upprörd. Det finns det också många andra som blir. Men fascinerande nog tycks det som att fler blir upprörda över feminismen i sig än över orättvisorna och diskrimineringen. Charlotte skrev häromdagen om reaktionerna som man får när man diskuterar genus, och visade den här träffsäkra bilden av Basse:

Så vi pratade lite om det här hemma. Jag ser ju de här reaktionerna hela tiden så jag intar ofta en ganska tillbakalutad jo-så-här-är-det-position. Lite avtrubbad så förklarade jag för A att om jag fortsätter att skriva om sådant jag skriver om – privat men också på jobbet – så kommer jag så småningom att få en del otrevligheter, hat och hot riktat mot mig. På mejl, i postfacket på jobbet, hem i brevlådan.

Så är det bara.

Så här skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika i höstas:

Jag beundrar Svenska Dagbladets ekonomikolumnist Andreas Cervenka stort men inser samtidigt att om jag själv skrev med lika mycket raljanta metaforer skulle mailboxen svämma över.

En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet om ett traditionellt manligt område.

Och pratar man om detta riskerar man att få ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fort­farande hade råkat bo i Sverige.

Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.

När man hör om hur mycket brev andra får inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan.

41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.

Sexismen blir i praktiken ett yttrande­frihetsproblem.

En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.

Och om nu någon skulle ha missat trailern för veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, som cirkulerat i sociala medier under dagen, så är det alltså på ett ungefär så här det ser ut:

Det här är inte undantag. Det är vardagen för alldeles för många. Men de som säger eller skriver såna där saker är inte värda att ta på allvar, strunta i dem bara, invänder en del. Men ett brev under dörren, med beskrivningar om hur ens barn ska bestraffas för att man är en jävla feminsthora, vem kan strunta i det? Och borde man verkligen? Och nej, män får generellt inte ta emot samma sorts hot som kvinnor. Hatbrev riktade till män är både färre och ser som regel annorlunda ut.

För att villkoren ser annorlunda ut.

…om vad vi ser när vi ser på Super Bowl

I eftermiddag har i princip hela USA sett på Super Bowl.

Det är ett traditionsbundet event. Och sånt gillar ju jag. Det går mest ut på att man ska äta chili, trycka nachos och dricka öl.

Samtidigt så kollar man på ett gäng biffiga, våldsamma män som försöker slita kläderna av varann. (Om man klär sig på det viset så ber man faktiskt om det.)

Det är tur att det finns en ansenlig skara män som berättar för oss vad som händer på planen och vad man ska tycka om det.

Men det finns så klart kvinnor med också.

Många ser också på Super Bowl för reklamens skull. Där är det också en hel del kvinnor med.

Sen i halvtidsvilan kan man få se en välkoreograferad strippshow.

Årets stora familjehappening.

…om män och kvinnor på toaletten

Elin frågade i kommentarsfältet till det förra inlägget vad jag tyckte om det här:

(För er som inte sett vad det handlar om: en skola i Luleå har satt upp en ‘toaskylt’ utanför några toaletter – som på bilden här ovanför. En elev protesterade med motiveringen att den var sexistisk, men skolan (och de flesta av eleverna) vill inte ta bort den. Länkar här, och här, och här)

Och jag kan förstå att folk tycker att det är både oförargligt och lustigt. Vid första anblicken så är det ju det, på ett sätt. En kille kollar in i tjejernas toalettbås i en stiliserad lek med de klassiska symboler som vi är vana att se. Nästan alltid när man använder symboler på ett annat sätt än det förväntade så blir det kraftfullt – humoristiskt, eller obehagligt.

Här blir det kanske både och.

En enkel sökning efter liknande skyltar ger också dessa exempel:

Finns det ett genomgående tema här?

Det kan man lugnt säga.

Kvinnan är i de här bilderna offret – den som det tittas på över toaväggar eller under kjolen, den som det tafsas på, den som hotas av våld. Mannen är aggressorn – den som tar sig friheter att titta, tafsa, hota.

De här bilderna speglar en norm som säger att män, kvinnor och relationen dem emellan ska vara på ett visst sätt. Men de bidrar också till att trivialisera och slå fast den normen – särskilt när de som protesterar klappas på huvudet med budskapet ‘det där är inte något att bry sig om’ (eller – som det stod på skylten som personalen på skolan klistrade upp i korridoren: ‘hur är det psykiskt möjligt att bli kränkt av det där?’, med andra ord: ‘det är något psykiskt fel på de personer som blir det’).

Jag förstår att det finns de som tar illa vid sig, särskilt de som faktiskt upplevt det som bilden visar (det förekom när jag gick på högstadiet och det gör det fortfarande). Och egentligen borde väl det räcka som skäl för att ta bort bilden.

Men jag tycker också att det är viktigt att poängtera att det inte bara handlar om att ‘några personer blir kränkta’ (som det uttrycks i en del kommentarer). Bilden är problematisk också för att den är en del av något mycket större, vilket man ser när man ställer den bredvid liknande bilder. Och detta ‘större’ är grundläggande för de strukturer som legitimerar mäns sexuella trakasserier och våld mot kvinnor.

Att majoriteten av eleverna på den aktuella skolan inte gjorde denna koppling är kanske varken förvånande eller så särskilt upprörande. Men att skolpersonalen inte gjorde det – och efter att ämnet diskuterats i medierna fortfarande inte gör det – det får mig att undra vart våra skolor är på väg egentligen.