…om att säga hej

Hej.

När jag var liten sa man alltid det till varann när man möttes på gatan.

Åtminstone trodde jag det.

Sedan blev jag lite större och de jag mötte slutade svara. De bara gick förbi. Nu växte jag upp på ett litet ställe, så de flesta som man mötte kände man, eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej förstås.

Men till folk man aldrig träffat, bara sådär?

Nej.

Nu har jag börjat vänja mig vid det igen, det där att alltid säga hej, kanske till och med prata en stund. För det gör man där jag bor nu. På vandringsstigarna, när man sätter sig vid bordet bredvid någon annans på kaféet, när man promenerar på gatan, när man handlar på mataffären.

En del säger att det är falskt. Att amerikaner inte är så trevliga egentligen. Att det bara är yta.

Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om den som sitter i kassan inte egentligen bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ganska trevligt i alla fall. Och när jag ställer de där frågorna som fungerar som socialt smörjmedel så bryr jag mig kanske inte egentligen så mycket om ifall hen har jobbat hela dagen eller just gått på kvällsskiftet.

Men vi hjälps åt att göra mötet till en trevlig stund för oss båda.

Att säga jag ser dig.

Och jag tror att det är något som alla vinner på, att se varann. Inte vika undan blicken när man går förbi på trottoaren utan göra precis tvärtom.

Det handlar inte om falsk trevlighet. Det handlar om helt vanligt hyfs.

…om att ha en heltidsnanny – utöver förskolan

Apropå barnpassning och normer, förresten. En av mina hemmafruvänner har en nanny som jobbar trettiofem timmar i veckan. Och då går ändå det hittills enda barnet på förskola varje förmiddag, så barnpassningen är utöver det. Eftermiddagar och kvällar. Hon jobbar inte under tiden, absolut inte. Men ibland går hon på bio, för att ‘komma bort lite’.

Och det ses som helt normalt.

Lyxigt, men normalt.

Annars tycker jag inte att det är så stora skillnader mellan samhället här och i Sverige. Men normerna kring barnpassningen – där skiljer det sig verkligen.

…om att flytta till USA

Jag fick för ett tag sedan en fråga om hur det kommer sig att vi har hamnat där vi har hamnat. Varför vi flyttade till USA, vad vi gör här, och så vidare.

Och det är en rätt patriarkal historia, förstås.

Vi satsar på min mans karriär just nu. Ska man bli professor på ett bra svenskt universitet så är det nästan en förutsättning att man flyttar utomlands ett tag, åtminstone inom de naturvetenskapliga ämnena. Så det gjorde vi. Jag pausar min forskarutbildning under tiden och passar på att föda barn istället.

Det hade inte behövt bli Santa Barbara förstås. Vi tittade lite på OC (några timmar härifrån), Tyskland och England också. Men Santa Barbara är svårslaget. Paradisiskt, nästan. Efter att ha varit här på utbyten och semester några gånger så var det ett ganska enkelt val.

Dessutom kan jag jobba här också, och gjorde det i våras och somras, innan Harry föddes. Det är till och med en fördel för mig att vara här eftersom några av världens bästa samtalsanalytiker finns här. Win-win.

Det svåra är inte att flytta hit. Det svåra är att flytta härifrån.

Men vi jobbar på det.

…om trötta, kalla ben

Det blåser arktiska vindar och de säger på nyheterna att citrusskörden är hotad. Blir det några grader kallare så riskerar frukterna att frysa.

Jag fryser redan nu, jag.

Vi kom i alla fall ut på en hajk i eftermiddag. Över en bäck och upp på ett berg med utsikt åt alla håll, och kalla, kalla vindar. En bit längre ner var det varmare, men jag fick ändå hålla Barnets händer där han satt i selen på min mage, så att fingrarna inte skulle bli för kalla. Sedan halkade jag två gånger och höll på att ramla ner i en ravin.

Det var inte för att det var isigt, om ni trodde det.

Det var för att jag var klumpig.

Nu ligger jag under filten bredvid gasvärmaren och funderar på om man verkligen måste sätta sig upp för att dricka det där mintteet eller om man kan göra det liggande utan att få allt över sig.

Tredje gången gillt?

…om att göra det enkelt för sig

Han kisar mot solen och säger titta där, fågel. Pelikanen flyger lågt över havet och spanar efter fiskar under vattenytan. En bit bort väntar några surfare på nästa våg. Han tar sin pappa i handen och tillsammans springer de ut i havet. Det är egentligen för kallt för att bada utan våtdräkt, men det glömmer de snart bort.

En stund senare leker vi på stranden. Tång, stenar, pinnar, sand. Allt blir till leksaker, och livet är precis så enkelt som det väl alltid borde vara men alldeles för sällan är.

Och jag tänker att det där med att flytta till Sverige kanske inte är en jättebra idé trots allt.

…om 50 000 republikaner

Om svenskarna hade fått välja amerikansk president så hade det blivit så mycket Obama att det nästan varit lite för mycket. Allt som för USA lite närmare Sverige politiskt sett verkar vi gilla, och det är ju rätt naturligt.

Och man hänger ju helst med andra som har någorlunda lika värderingar som en själv. Inte så att man måste tycka lika om allt, men någon som är mot grundläggande mänskliga rättigheter skulle jag nog ha rätt svårt att umgås med.

Så bland USA-svenskar så är det inte bara jag som konstaterar att vänskapskretsen inkluderar ytterst få – om ens några – republikaner. Rör man sig i storstäder eller i klassiska demokratfästen som Kaliforniens kuststäder så blir det väl så nästan automatiskt, tänker jag. Är man dessutom akademiker som till stor del umgås med andra akademiker så sjunker sannolikheten ytterligare för att träffa på någon oliksinnad.

Men de finns ju bevisligen. Nästan 50 000 människor röstade på Romney i Santa Barbara county, och det är ju faktiskt rätt många.

Och jag känner inte en enda en.

Det beror väl mycket på att jag inte umgås med äldre, vita förmögna män, förvisso, men en sådan tydlig uppdelning säger också något om samhället. Gruppering, uppdelning, polarisering. Och när båda sidor hjälps åt att underbygga skillnadsgörandet så tänker jag att det i sig också riskerar att spilla över så att vi-och-dem-tänket får ännu starkare fäste, på andra plan i samhället. Och det är ju det sista som USA och världen behöver.

Kanske borde jag bjuda in grannen på kaffe.

Om hon bara lovar att sluta gnälla på vårt staket.

…om att bli kvar

Ikväll har jag varit på svenskmiddag och förlustat mig. Ätit teriyakikyckling och druckit chardonnay och pratat om interkulturella relationer och hur det är att flytta till ett annat land med bara två resväskor. Och de andra sa saker som man kan ju inte flytta till Sverige igen och folk säger att de bara ska stanna ett år och sen blir de kvar.

Och vi skulle ju bara stanna ett år.

Nu ska vi stanna ett till.

Det är egentligen bara en sak jag vet alldeles säkert. När vi väl flyttar hem till Sverige igen kommer det inte att räcka med två resväskor.

…om att klappa hajar

Ibland tänker jag att jag skulle vilja hemskola mina barn.

(Som om jag skulle ha tålamod för det.)

Och när jag tänker så, då tänker jag att vi skulle göra många studiebesök på museer och andra ställen. Utforska, samtala med människor som vet en massa spännande saker, uppleva.

Som idag.

Vi tittade på maneter och fiskar och kände på sjöstjärnor och klappade en haj. En liten en, men ändå. Och jag lärde mig att vithajar kan döda människor, men de jagar inte människor. Förutom på film då. Det finns andra hajar som beter sig som Hajen-hajarna, men de är inte lika fotogeniska, så de fick inte vara med i filmen.

Och, viktigast av allt, de gillar inte kallt vatten. Här är det kallt vatten. Det känns bra.

…om det overkliga

När man har besökare i stan så blir hela livet som en enda semester. Små resor, middagar på trevliga restauranger, stranddagar och cocktails på uteplatsen. Det blir lite overkligt, nästan. Som någon annans liv.

Idag åt vi lunch på grillen mitt mellan hamnen och piren. Burgare med avocado och bacon, och så sallad till det. Och havsutsikt.

En bra start på veckan.