…om att leka

Idag var vi i lekparken en stund. Barnen där var i konstant rörelse – de sprang, de klättrade, de balanserade och de kröp. Och de tyckte att det var roligt.

Jag hann tänka tanken att det nog är bra träning att leka i klätterställningen och att det borde finnas en för vuxna också. Sedan insåg jag att a) vuxna också kan klättra där om de bara vill b) vuxna vill inte.

Små barn rör på sig konstant. Springer mellan rummen inomhus. Hoppar jämfota över övergångsställen. Klättrar mycket högre än vad deras föräldrar känner sig bekväma med.

Och de gör det för att det är kul. Inte för att bli starka, smidiga, smala eller något annat.

Jag tilltalas av det som brukar kallas ‘primal’. En viktig del av den ‘livsstilen’ är att återinföra ‘lek’ i vardagen. Vi rör oss inte för att ha kul längre och det behöver vi göra. Kasta frisbee på stranden, paddla, spela fotboll med barnen på kvällen.

Jag tilltalas av idén.

Själva utförandet, not so much.

Jag vill helt enkelt inte leka.

Och jag undrar om det räknas som ‘lek’ om man inte tycker om det?