…om att bli en del av den där gräshoppesvärmen

Vi är alltså i Waikiki, hela den här veckan.

Det är ett smått surrealistiskt ställe, helt uppbyggt och anpassat för turismen. Hotell, hotell, hotell, varvat med restauranger och barer. Stranden är sådär perfekt – no wonder, sanden valdes en gång ut och fraktades hit från Kalifornien. Och överallt strandklädda människor, som promenerar, simmar, äter, dricker drinkar. Överallt semesterfirare.

När vi var i Kailua för några dagar sedan såg jag ett klistermärke på en gatlykta: Go back to Waikiki. Det finns ett motstånd mot turistindustrins utbredning, och när turismen symboliseras av just Waikiki så är det kanske inte så konstigt.

Waikiki är som de där gigantiska kryssningsfartygen som går i Karibien. Där allt man kan tänka sig behöva under semestern finns, så att man knappast ens har anledning att kliva av båten vid strandhuggen. Och när man väl gör det så är det tillsammans med tusentals andra som för några timmar invaderar den lilla staden där man stannat till.

Som en svärm gräshoppor.

Samtidigt så är det förstås ett semesterparadis. Inte så äventyrligt måhända, men väldigt, väldigt bekvämt.

Vår resort har en konstgjord lagun, en ukuleleaffär, en damm med pingviner, en affär som säljer lapptäcken, tre sushirestauranger, en Louis Vuitton-butik och ett coverband som sjunger Billie Jean så att vilket svenskt dansband som helst blivit avundsjukt.

Allt man behöver och inte behöver finns här. Och jag känner att mina gränser flyttas lite för varje dag. Jag börjar gilla hela cirkusen. En sådan här resort är såklart vansinnigt praktisk när man har två små vildar som man jonglerar på egen hand om dagarna. Men det är inte bara det. Det är det där med att helt kunna gå upp i semestrandet – och förväntas göra det. Skriva upp saker på rummet så att man nästan lyckas glömma bort att allt kostar, bli upphämtad direkt på hotellet om man vill göra utflykter någonstans, aldrig ha längre än hundra steg till närmaste paraplydrink.

Som tur är åker man ju hem till slut.