…om sexistisk reklam

Sofia tipsade om den här videon som handlar om sexualiserad och sexistisk reklam. Om ni läser Genusfotografen så har ni säkert sett en del av bilderna där tidigare. Kolla på videon – den är bra! Inte så upplyftande, men bra. (Och titta på hela, ända till slutet, för det är slutet som är starkast.)

Ibland hör man folk avfärda feministisk kritik av reklam med att det ‘bara är bilder. Inte så farligt, liksom.

Men det är inte bara bilder.

Den här sortens reklam kan förstås som yttringar av samhällssynen på kön och sexualitet. Genom att titta på hur de ser ut så kan vi bättre förstå samhället. De snygga våldtäktsbilderna i reklam för dyra märken synliggör den våldtäktskultur som vi lever med, och kan få oss att se att det inte handlar om enskilda händelser utan om ett systematiskt, sexualiserat förtryck.

Men samtidigt så är de här bilderna också en kraft i sig. De budskap som vi ständigt möter i det offentliga rummet nästlar sig in i oss och sätter sig där. Strukturerna bekräftas och förstärks.

Och det är verkligen inte något ofarligt med det.

…om vad vi ser när vi ser på Super Bowl

I eftermiddag har i princip hela USA sett på Super Bowl.

Det är ett traditionsbundet event. Och sånt gillar ju jag. Det går mest ut på att man ska äta chili, trycka nachos och dricka öl.

Samtidigt så kollar man på ett gäng biffiga, våldsamma män som försöker slita kläderna av varann. (Om man klär sig på det viset så ber man faktiskt om det.)

Det är tur att det finns en ansenlig skara män som berättar för oss vad som händer på planen och vad man ska tycka om det.

Men det finns så klart kvinnor med också.

Många ser också på Super Bowl för reklamens skull. Där är det också en hel del kvinnor med.

Sen i halvtidsvilan kan man få se en välkoreograferad strippshow.

Årets stora familjehappening.

…om Vit jul-kampanjen, ett sexpack lättöl och två sexor vodka

Jag reagerade på IOGT-NTO:s julkampanj dels för att jag inte tycker att det är så farligt att dricka små mängder alkohol. Så länge man inte blir berusad av det.

Men jag reagerade också på hur själva kampanjen är formulerad.

För grejen är den att det ju faktiskt är viktigt, det de försöker göra. Att dricka lite glögg eller en julöl utan att bli berusad är inte något som alla klarar av, eller vill göra. Och det bör ju vara dessa personer som man framför allt vill påverka, eftersom det är här problemet finns.

Därför tror jag att den övre gräns som kampanjen ställer upp – att man inte ska dricka något som innehåller mer alkohol än 2,25% – kan ställa till det för dem som verkligen har problem. Samtidigt gör den sannolikt kampanjen mindre effektiv eftersom den inte får stöd bland dem, som jag, som hellre dricker vinglögg än saftglögg på julafton, och det ger en mindre spridning. Det blir således fel i båda ändarna och de som nås av kampanjen blir i första hand de som ändå inte hade tänkt dricka någon alkohol under julen. Ungefär lika paradoxalt som när hyrfilmer har reklam mot fildelning före filmen börjar – det är de som betalar för filmen som tar del av reklamen, inte de som faktiskt fildelar illegalt (för det är bortklippt på de flesta filmer som delas). Funktionen blir därmed snarare att stärka den egna gruppen med hjälp av moraliseringen: ‘vi’ som är laglydiga ställs mot ‘dem’ som inte är det. ‘Vi’ som inte dricker alkohol ställs mot ‘dem’ som gör det.

Att fokusera på dryckens alkoholhalt snarare än den totala mängden alkohol som man får i sig riskerar att leda fel, samtidigt som den där procentgränsen för vad som ‘är okej’ är en förenkling som snarast fördummar dem som tar del av kampanjen.

Om någon dricker två små flaskor lättöl (totalt 66 cl) med en alkoholhalt på 2,25%, vilket är den gräns som organisationen förespråkar, så innebär det att den personen får i sig strax under 1,5 cl alkohol. Om man istället dricker vin med en alkoholhalt på 10% så får man  bara dricka 15 cl för att få i sig samma mängd alkohol. Det motsvarar ett litet glas. Med den logik som ställs upp i kampanjen så är mängden alkohol okej i det ena fallet, men inte i det andra.

Jag förstår att det finns en pedagogisk poäng i att använda sig av 2,25 som gräns. Lättglögg, lättöl, lättbegripligt, osv. Det är inte det. Men problemet är att ett fokus på alkoholhalt istället för alkoholintag dels öppnar upp för tolkningar som leder fel (som att ett sexpack små lättöl är okej, trots att det innehåller 4,5 cl ren alkohol – lika mycket som tre små glas vin, eller nästan två sexor vodka). Risken är också att den som verkligen har alkoholproblem tänker att hen kan ta en lättöl till maten, eller kanske två, okej, det blev tre, och sen är det för sent och den där flaskan längst in i skafferiet åker fram ändå.

Genom gränsen på 2,25 så signalerar IOGT-NTO att kampanjen inte alls riktar sig till personer med missbruksproblem. För det är klart att de vet att även små mängder alkohol kan bli problematiska för den gruppen. Hade de riktat sig till dessa personer i kampanjen så hade ingen övre gräns alls varit att föredra, då hade noll varit rimligare.

Riktar man sig till dem som förvisso inte är alkoholiserade, men som gärna ‘tar sig en’ vid högtider och kalas, så tror jag att en aningens mer detaljerad retorik hade kunnat fungera bättre. För det handlar ju om att få dessa att tänka om kring var gränsen bör gå, inte med avseende på vad som står på flaskan, utan med avseende på alkoholhalten i blodet. Risken är ganska stor att kampanjens budskap avfärdas, ungefär som jag gjorde i mitt förra inlägg, just för att den där gränsen är så motsägelsefull.

Och det är faktiskt himla synd.

…om de där leksakskatalogerna

Det börjar likna en marknadsföringstrend. Först Leklust i våras, och nu BR och Toys R Us, har sett över det budskap som bilderna i deras leksakskataloger sänder. Istället för att hamra in att alla tjejer leker med en viss typ av leksaker och att alla killar leker med en annan typ av leksaker så har de bestämt sig för att visa på möjligheten att både tjejer och killar kan leka med allt. Och att de kan leka med varann. (Bläddra i katalogen här.)

Ja, se där.

Man kan tycka att det inte är särskilt revolutionerande, men jämfört med hur det brukar se ut så är det ett viktigt steg (om än rätt litet). Och att döma av reaktionerna från en del håll så är det betydligt mer kontroversiellt än vad man skulle kunna tro.

Om man ser förbi meningsväxlingarna av typen det-där-är-onaturligt-och-fel-nej-det-är-det-inte-alls, så är det intressant att fråga sig om det spelar någon roll hur de där bilderna ser ut. För om det inte spelar någon roll så är det ju varken en vinst eller ett problem. Och när reklambilder kritiseras för att vara könsstereotypifierande så hör man faktiskt ofta just det – att det inte är något att hetsa upp sig över eftersom det ju ‘bara är en bild’. Slappna av lite, liksom. Talande nog hörs inga såna avfärdanden nu.

Och det spelar roll hur vi porträtteras i offentliga sammanhang. Allt hänger ihop och idealen hamras fast gång på gång, oavsett om det gäller underklädesmodeller, politikerporträtt eller barn som leker. Om vi bara ser en typ av bilder så är det svårare att tänka sig något annat. Ungefär som Poppers svarta svan – har vi bara sett vita svanar så drar vi gärna slutsatsen att alla svanar är vita, tills dess att vi faktiskt stöter på en svan som inte är det. Först då kan vi ompröva våra slutsatser. Och med samma logik så blir det svårare att handla eller se ut på sätt som inte överensstämmer med de ensidiga bilder som vi hela tiden matas med. Vi blir lite mindre öppna för olika möjligheter, lite mindre fria i våra val, så länge det bara är ett sätt att vara som illustreras.

Därför är det extra fascinerande att läsa de kommentarer som just tar friheten som argument mot den här typen av bilder. Kommentarer som handlar om att mångfald och alternativ skulle innebära en begränsning och ett tvång. Att det skulle vara fel att visa upp pojkar som leker med leksaker som är kulturellt kodade som ‘flickleksaker’ och tvärtom, eftersom det tvingar barnen att tänka utanför den starka norm som de möter nästan överallt i samhället.

Som om barns leksaksval i annat fall skulle vara ‘naturligt’ eller ‘fritt’.