…om trender, snobbighet och medelklassångesten

Om drygt två månader flyttar vi in i vårt hus. Som vi längtar!

Det bästa – eller jobbigaste, beroende på hur man ser det – det är att vi inte har några möbler. Ingen soffa, inget matbord, ingen säng, inga stolar. Allt som vi inte sålde av hamnade uppe i sommarhuset när vi flyttade till USA. Att inreda det där huset helt från scratch är ungefär det roligaste jag kan tänka mig just nu (faktiskt så roligt att jag stundtals får svårt att tänka på annat överhuvudtaget).

Men att köpa möbler till ett hus baserat på de bilder som man har av det, det är faktiskt inte så lätt. Eftersom det är leveranstid på det mesta så måste vi ju också se till att fixa det viktigaste nu så att det är på plats när vi får tillträde.

Turen har nu kommit till matplatsstolarna.

Och efter att vi äntligen nästan nästan bestämt oss för smutsturkosa Eamesstolar så klickade jag idag upp det här inlägget på underbara inredningsbloggen Mokkasin. Det handlade om smutsturkost.

Årets jävla trendfärg. (Från Nordsjö.)

Man försöker ju så gott det går inbilla sig själv att man liksom bara väljer sånt man gillar, att man inte alls bryr sig så mycket om trender. Det som är trendigt blir otrendigt sen och jag har ingen lust att byta stolar vart tionde år bara för att de är ‘ute’ (inte för att vi skulle göra det, men om jag omedvetet uppfattat att den där smutsturkosa färgen minsann är vad man borde ha i höst, ja då finns ju faktiskt också risken att jag om några år kommer att känna att smutsturkost är såååå 2014, det förstår ju jag också, och då kommer jag kanske inte att vilja dras med de där stolarna).

För övrigt:

Ja, så nu blir jag tveksam. Jag vill ju inte vara så där omedvetet trendstyrd. Men jag vill ju verkligen inte vara så snobbig att jag väljer bort något för att det är trendigt och ‘alla andra’ därmed har det. Det är faktiskt värre.

Ja, och så känner jag mig lite äcklig för att jag ens tänker på sådana här saker. Att jag ens får känslan av att ‘alla’ har en viss sorts svindyra stolar är ju – även om jag förkastar den för hallå, hur världsfrånvänd får man lov att vara – faktiskt ganska osympatiskt.

Jag är som Mickan i Solsidan.

Fast ännu värre, för jag förvandlar dessutom hela spektaklet till en slags reflexiv diskussion i en akademiskt fåfäng förhoppning att det liksom skulle legitimera det hela.

Och sen problematiserar jag det.

Och sen problematiserar jag att jag problematiserar det.

Aaargh.

…om att vara kritisk

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.