…om små, varma tomater för frusna själar

Vi grillar ofta med kompisar, och nästan alltid hjälps vi åt med maten. Alla bidrar med något, så blir det inte så mycket jobb för någon. Dessutom får man smaka nya rätter, lära känna nya smaker, utöka sin egen repertoar lite grann.

Och äta mer.

I lördags tog vi med oss de här ugnsbakade körsbärstomaterna. Vi ville ha ett varmt (eller ljummet) grönsakstillbehör till det grillade och de här tomaterna kan man göra helt färdiga hemma och sen bara värma lite i ugnen eller på grillen. Eller ja, man kan ju servera dem kalla om man vill.

Men det ville vi inte.

De värmer själen, de här små godingarna.

Ugnsbakade körsbärstomater

750 g körsbärstomater (3 lådor) – det är extra snyggt om de är lite olika färger
1 dl olivolja
2 dl balsamvinäger
2-3 hackade vitlöksklyftor
1 msk muscovadosocker. Eller 2 om man använder en balsamico som är väldigt syrlig.
1 kruka färsk timjan
Flingsalt och svartpeppar ur kvarn

Okej. Så först häller man upp alla tomater i en snygg ugnsfast form. Sen blandar man ihop resten (utom salt och peppar) och häller det över tomaterna. På med lite färskmalen svartpeppar och flingsalt och sen in i ugnen på 200 grader i en halvtimme ungefär. Sen kan man antingen äta dem direkt eller låta dem stå och marinera ytterligare – de blir bara godare om de får stå lite!

…om familjefrukostar och kokospannkakor

När jag var liten åt vi alltid helgfrukost tillsammans hela familjen. Dukade upp på köksbordet, kokade gröt och ägg och stekte bacon någon gång ibland. Det är först i efterhand som jag förstått att inte alla gör så. Att en del kör varianten alla-gör-en-macka-när-de-stiger-upp, där man äter på egen hand, läser tidningen eller kollar mejlen istället för att sitta och prata. Och det funkar ju också, så ser ju våra vardagar oftast ut.

Men för mig är de där helgfrukostarna ett så fint minne.

Till och med när jag var sjutton och ibland ramlade hem efter att min mamma redan stigit upp så såg jag till att sitta vid frukostbordet med resten av familjen klockan tio. Eller, det kanske mest var mamma och pappa som såg till att jag gjorde det, men ändå. Jag ville ju det också.

Och nu vill jag ha mina egna familjefrukostar.

Så idag stekte jag pannkakor, goda och nyttiga såna. Och han åt dem, den lille! Varje ny rätt som han vågar smaka på är en vinst, för annars äter han ju mest chicken nuggets och makaroner. Så de här pannkakorna lär vi ju laga till förbannelse, kan jag tänka mig.

Här är i alla fall receptet!

Kokospannkakor med banan och kanel
6 st

4 stora ägg
3 msk kokosmjöl
1 mogen, mosad banan
1 msk kanel
1 tsk kardemumma
Smör att steka i

Vispa ihop allt och låt smeten stå 5-10 minuter och svälla. Stek sen i smör. Pannkakorna blir hyfsat tjocka, men lite mindre i omkrets, så där som amerikanska pannkakor brukar vara.

Vi åt dem med vispad grädde, mandelsmör och hallonsylt. Gott!

…om att ge någon receptet

Jag skrev ju om recept för några dagar sen. Om hur det ses som finare att laga mat utan recept, och om hur en fråga om att få receptet förutsätter att det finns ett. Och att kocken då alltså är en sådan som ‘lagar efter recept’ snarare än efter eget sinne.

I alla fall.

Idag skrev min kompis till mig på Facebook och bad mig skicka över receptet på pumpasalladen som vi bjöd på när vi hade pumpafest förra veckan.

Och det gjorde jag ju förstås. Men usch, vad svårt det var. Förutom det faktum att det inte alls var jag som hade lagat den, utan min lillasyster, och att det var några dagar sen och jag ju knappt kan komma ihåg vad jag åt till frukost i morse, så väckte det ytterligare funderingar kring det här med recept.

Och det har att göra med ansvar.

För när man följer ett recept så lägger man över en del av ansvaret för slutresultatet på den som utformat receptet. Har man gjort precis som det står, och det sedan inte blivit helt bra, då är det lätt att dra slutsatsen att det är receptet det är fel på. Inte ens egen matlagning. (Åtminstone ville jag gärna tänka så i somras när jag gjort exakt som Jan Hedh skrev i sin dessertbok och min creme brulée ändå vägrade stelna. Fast just Jan Hedh får man ju inte ifrågasätta i baksammanhang, det vet till och med jag.)

Och när någon då ber en om ett recept, när man inte följt något, då måste man ju försöka utforma ett. Och då blir man ansvarig för även någon annans matlagning, åtminstone till en del.

Å andra sidan – om det blir bra så får man ju också del av äran.

Fastän det råkade vara ens lillasyster som var den som lagade rätten.

…om recept

Oj vilken god sallad, kan jag få receptet, frågade en gäst på festen igår. Och jag visste inte vad jag skulle svara riktigt. Receptet?

Jag blev provocerad, kanske nästan lite förolämpad, när gästens förhoppning nog var att jag skulle känna precis tvärtom. Ganska galet egentligen. Så idag har jag och Syster Yster suttit i soffan och ätit överblivna cupcakes och funderat kring varför jag kände det så. Varför jag inte bara blev glad när jag förväntades bli glad.

Genom vad vi säger – och hur – så sänder vi signaler om vilka vi är, och vilka mottagarna är. Om vår identitet, vår personlighet, och om samhället vi lever i. Och i frågan om receptet så läste jag in saker om både gästen som ställde frågan, och om mig själv. Saker som provocerade mig.

För vem behöver receptet på en sallad med grovt skurna, rostade grönsaker? Det syns ju vad som är vad, kan man tycka. Morot, rödlök, sötpotatis. Och vad säger det om (det amerikanska) samhället när en på många sätt genomsnittlig trettioåring inte kan eller vill se ingredienserna med blotta ögat? Vad säger det om matkulturen?

Och kanske ännu mer provocerad var jag av vad frågan tycktes säga om mig.

För hur kunde hon förutsätta att jag lagar mat efter recept? En sallad, liksom. Ingen sufflé eller så.

Och jag har funderat på hur det går ihop att det säljs kokböcker som aldrig förr medan det anses som så mycket finare att freestyla i köket. Mat ska skapas, inte kopieras, lär Tore Wretman ha sagt. Och där ligger väl lite av nyckeln. Det kreativa är fint.

Jag googlade, för att se vad andra skrev om att följa recept. Ju duktigare man blir i köket, desto mer kan man laga mat utan recept, skrev någon på ett matforum. En annan menade att matlagning är en passion, och att den inte får utlopp när man följer instruktioner. En tredje sa det är rädslan för att misslyckas som gör att man lagar efter recept.

Och vem vill inte vara kreativ, kunnig, passionerad, modig?

När min kompis frågade efter receptet så förutsatte frågan att det fanns ett. Och att jag följt det. Och det i sin tur målade upp mig som någon som inte var så kreativ eller modig, åtminstone i köket. Och så vill jag ju inte ses. Förstås.

Samtidigt blir jag provocerad av mig själv.

Allra mest blir jag provocerad av mig själv.

För det finns något elitistiskt och ganska obehagligt i att förstå en vänlig människas fråga om ett recept såsom jag gjorde. Som om det vore något fel i att laga mat efter recept, följa instruktioner, göra som det står i boken. För det är det ju inte, förstås. Och jag använder ju också recept, ibland.

Fast inte just den här gången.

För det var ju Syster Yster som gjort salladen.

…om lax med teriyakiwok

Vi brukar ju försöka köra måndagsmys för att starta veckan på ett bra sätt. Som fredagsmys, ungefär, men utan På Spåret då. Idag lagade vi vildfångad lax med en wok på grönsaker från utflykten till Farmer’s market i lördags. Och så en kall citrussås till det.

Vildfångad lax innehåller mer omega 3 än odlad. En sisådär 200 g per person kan vara lagom. Lax alltså, inte omega 3.

Man måste förstås inte köpa lokalodlade, ekologiska grönsaker, men om man kan så varför inte? Samtidigt som jag skriver det här så ser vi på en dokumentär om ekologisk odling. Bra mat ska vara en rättighet, inte ett privilegium, säger de. Idag körde vi på bok choy, paprika och sockerärter.

Eller vi och vi, förresten. Jag tittade mest på medan A fräste ihop dem med olja i en stor stekpanna. Sen hade vi (det låter bättre med ‘vi’, erkänn) i lite (färdigköpt) teriyakisås med sesamolja och ingefära, och slutligen lite sesamfrön.

Jag (inget ‘vi’ här inte) gjorde också en kall sås på creme fraiche och lime (saft och zest).

Gott blev det!

…om musslor i kokosmjölk

Musslor är ganska fantastiska.

Det är för det första vansinnigt gott med musslor. Och så är de vackra, de där blåskimrande skalen. Det känns alltid som fest med musslor. Det enda besvärliga är väl att skrubba dem, men allt annat är ju enkelt.

Säger jag som oftast sitter vid köksön med ett glas vitt och tittar på.

I veckan gjorde vi i alla fall en thaiinspirerad variant med kokosmjölk, chili, citrongräs och koriander. Det var vansinnigt gott.

Musslor i kokosmjölk
(4 portioner, om man serverar som förrätt räcker det till dubbelt så många)

50 blåmusslor. Det blir 12-13 st per person, men man kan förstås ta fler om man vill
2 citrongrässtjälkar
2 schalottenlökar
1 röd chili
3/4 flaska vitt vin
2 burkar kokosmjölk
1 lime (saft)
1 kruka koriander

1. Skrubba musslorna noga och ta bort skägget. Kasta såna som har trasiga skal och de som inte stänger sig när man knackar på skalet med en kniv. (I färdigpackade nät kan det ibland vara ganska många som man får slänga, så det kan faktiskt löna sig att köpa musslorna på en fiskaffär där de plockar ihop näten speciellt till varje kund.)
2. Hacka schalottenlök och chili fint och fräs lite snabbt i olivolja (det ska bli lite blankt så där) i en stor kastrull.
3. Släng i musslorna och häll sen på vinet och lägg på ett lock. Det är mycket viktigt att det blir över tillräckligt i flaskan för att den som sitter vid köksön och tittar på ska få ett glas.
4. Lyft upp musslorna när de har öppnat sig (det tar några minuter) och lägg dem i en skål.
5. Häll i kokosmjölk i soppan som är kvar i kastrullen.
6. Slå citrongräset mot bänkskivan så att de öppnar sig en aning (då blir det mer smak). Man kan också bryta sönder det lite. Släng ner i kastrullen.
7. Låt soppan koka ihop under lock (lite på glänt). Det tar 20-30 minuter ungefär.
8. Smaka av med pressad lime och eventuellt lite salt om man tycker att det behövs.
9. Vrid av värmen och lägg ner musslorna igen.
10. Lägg i hackad koriander och vänd runt.

Servera genast med ett gott vitlöksbröd och ett glas vitt, gärna Riesling eller Gewürtztraminer.

Vansinnigt gott, som sagt.

…om luriga smoothies

Jag har en tvååring som bara äter grillkorv, bagels och röda äpplen. På ett ungefär. Och så smoothies. Röda smoothies.

Man kan inte tvinga små barn att äta. Men man kan lura dem.

Och det gör jag. Jag gör jordgubbssmoothies och blandar i blomkål, squash, pumpa och andra godsaker som han annars inte skulle röra med tång. Och så klipper jag av ett sugrör så att det blir lagom långt för ett litet barnglas och sen suger han i sig alltihop på tre minuter.

Smoothies är egentligen en sån där grej som man inte behöver något recept för att göra. Man bara mixar ihop frysta bär eller frukt, yoghurt och annat som man vill ha i. Lite juice, lite mjölk, lite grönsaker, lite honung.

Lite så.

Och så smakar man och är det gott så är man hemma. Är det inte det så blandar man lite till. Tills det blir gott.

Ungefär så här såg smoothiereceptet ut som jag lurades med idag. Om jag minns rätt.

Lurig jordgubbssmoothie
(två små glas eller ett stort)

5 frysta jordgubbar
4 frysta små blomkålsbuketter
4 frysta tärningar butternut squash (det går också bra med någon annan sorts squash eller pumpa)
0,5 banan
1,5 dl fet grekisk yoghurt
0,5 dl mjölk

Mixa alla ingredienser och häll upp i glas.

Jag är inte så kaxig ännu. Men jag har planer på ägg, kokosfett, spenat och fiskolja. Men det kanske är att utmana ödet?

…om torsdagsärtor 2.0

Igår var det torsdag, och på torsdagar ska man äta ärtsoppa. Har jag hört.

Men det är ju rätt äckligt.

Fast sån här ärtsoppa, på gröna ärtor istället för gula, och med asiatiska smaker och fisk och räkor, det skulle jag gärna äta vareviga torsdag.

Så här gör man:

Grön ärtsoppa med chili, ingefära och lime
(4 portioner)

2 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
2 msk neutral olja (t.ex. rapsolja)
½ röd chili.
1 tsk Sambal oelek
2 cm färsk ingefära
600 g frysta ärtor
1 burk kokosmjölk
Saft och zest av 1 lime
300 g vit fisk
250 g färdigkokta räkor
En kruka färsk koriander. Eller två. Ta två.

Fräs schalottenlök och vitlök i rapsolja. Blanda i frysta ärtor, hackad chili, sambal oelek, riven ingefära och kokosmjölk. Fyll upp kokosmjölksburken med vatten och häll i. Låt koka i ca 10 minuter. Mixa soppan slät. Riv över det yttersta av limeskalet och pressa över saften. Smaka av med salt och späd eventuellt med mer vatten för en lite tunnare soppa. Lägg ner fisken, skuren i tärningar, och låt koka med någon minut. Ta av från plattan, lägg i räkorna och strö över rejält med hackad koriander.

…om pesto

Jag kommer ihåg första gången som jag smakade pesto. Det var 1996 och jag var tretton år och var med familjen på semester i Stockholm. Jag hade hört talas om pesto, men jag visste egentligen inte vad det var. Och så skulle vi äta lunch i något slags tält på vattenfestivalen. Och de hade spagetti med pesto, så det tog jag. Det genererade både blickar och kommentarer från familjen. Vad var det jag skulle äta, och hur smakade det egentligen? I ärlighetens namn var det inte särskilt gott, så i några år efter det trodde jag att jag inte gillade pesto nåt vidare. Nu i efterhand förstår jag ju att festivalmat kanske inte ger en ny maträtt en särskilt rättvis bild. Men det fattade jag ju inte då.

Jag kommer inte ihåg när jag smakade hemgjord pesto för första gången, men det var nog ganska många år efter tältpestoupplevelsen. Först då förstod jag att färdigköpt på burk inte heller gav pesto en särskilt rättvis bild. För hemmagjord smakar så mycket mer. Inte är det särskilt krångligt heller. Och man kan variera peston beroende på vad man ska ha den till, eller vad man har för ingredienser hemma. En klassisk pesto hackas med kniv eller stöts i mortel och innehåller basilika, pecorino, vitlök, pinjenötter och olivolja. Men oftast ser man recept med parmesan istället för pecorino. Och det där med kniv eller mortel… ja, jag har i ärlighetens namn inte provat. Kanske blir det mycket bättre så. Kanske är skillnaden lika stor som den mellan burkpesto och hemlagad. Kanske är det nästan ingen skillnad alls. I väntan på bättre vetande använder jag i alla fall mixer.

Så här gör man peston som vi åt till middag idag!

Först skördar man basilika och persilja. Knipsa precis ovanför där stammen grenar sig, så kommer plantan att skjuta därifrån och bli ännu tätare. Vi använde motsvarande en kruka basilika och ungefär hälften så mycket persilja. Skala en vitlöksklyfta och dela den grovt.

Släng ner basilikan, persiljan, vitlöken och en näve ruccola i en mixer.

Och pinjenötter. Mycket pinjenötter. Vi använde 2, 5 dl. Glöm inte att först rosta dem i ugnen eller i en stekpanna, då kommer smakerna fram mycket mer. Lägg också ner en deciliter riven ost – vi blandade pecorino och parmesan i lika delar. Mixa allt och blanda i olivolja tills peston känns lagom tjock (om den ska vara krämig eller mer såsig beror ju på vad man ska ha den till).

När peston var klar bredde vi den över en bit lax och stoppade in i ugnen. Det finns så klart ingen som helst anledning att snåla på peston, men om det skulle råka bli över lite så kan man spara den i en glasburk i kylen. Häll på lite olivolja högst upp så håller den sig bättre.

Sen åt vi den pestobakade laxen med lite rostade grönsaker och pressad citron.