…om åttio dagar

Vid det här laget har det ju hunnit gå några veckor sen jag läste klart den, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om boken som vi läste till förra månadens bokklubb: Eighty days.

Och ärligt talat – jag skulle aldrig fått för mig att läsa den om det inte varit för bokklubben. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det är verkligen en fördel med en bokklubb – att man peppas att läsa lite andra saker än sånt man annars brukar.

Eighty days är en helt och hållet sann berättelse om två kvinnor som båda arbetade som journalister i New York och 1889 begav sig ut på varsin resa jorden runt, med syftet att slå Jules Vernes fiktiva rekord – och varandra.

Själva resan står visserligen i fokus i boken, men det är knappast det mest intressanta med den. Skildringen av hur det var att vara kvinna och journalist i USA i slutet av 1800-talet är fascinerande. Små historier etsar sig fast. Som hur kvinnliga journalister ansågs olämpliga för yrket, bland annat eftersom de inte skulle kunna gå ut ensamma om det hände något kvällstid som skulle rapporteras om. Som hur de var olämpliga reportrar eftersom de inte ansågs kunna hålla sig till fakta utan ‘alltid måste överdriva’ och skrev ‘hysteriskt’ (kanske var det därför en kvinna som arbetade som journalist berättade om hur hon inte fick någon lön alls för sina artiklar, utan fick betalt i – komplimanger). De få kvinnor som jobbade som journalister var generellt hänvisade till ‘kvinnosidorna’. Där kunde deras kompetens tillvaratas! Kvinnor kunde till exempel snabbt ta in detaljerna i en klänning och beskriva den på modesidorna, medan det skulle vara svårt för en man, sades det. Eller när huvudpersonen Nellie Bly först avskrevs som resenär för den tidning som stod för hennes resa – för kvinnor kunde ju inte resa utan enorma mängder packning och med så många koffertar skulle hon aldrig ta sig jorden runt på så kort tid.

Kort sagt är det här ett stycke kvinnohistoria, som fördjupas ytterligare av ett tydligt klassperspektiv.

Det är också en berättelse om hur det samhälle vi känner till idag började formas – hur moderna kommunikationer möjliggjorde resande, hur medierna fick en alltmer framskjuten roll, och hur kändisdyrkan blev något att slå mynt av med alla möjliga produkter.

Rekommenderas!

…om att vara kritisk

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.

…om Gone Girl av Gillian Flynn

Den här boken ska vi diskutera på bokklubben ikväll. Jag fick ju en hel lista med bra förslag på böcker av er när vi startade upp den, men en annan kompis hann före med att föreslå Gone Girl, så det blev den.

Och vad jag är glad för det, för oj så bra den var.

Spänningsroman, antar jag att den skulle kallas. Den handlar om Nick och Amy, som är gifta, och vi får följa dem från att de träffas till att Amy försvinner från hemmet på deras femte bröllopsdag. Ledtråd efter ledtråd pekar mot att Nick har mördat Amy, och läsaren dras in i en karusell av lögner, hat, manipulation och våld.

Den är spännande, det är den.

Men den är också ruskigt välskriven och intressant i hur flera fascinerande teman kommer fram allteftersom och förstärker och utvecklar berättelsen. Det handlar om identitetsskapande. Kön. Klass. Ondska. Kärlek. Berättarperspektivet alternerar så att vi får följa både Amy och Nick, samtidigt som kapitlen knyts ihop stilistiskt.

’Flickan’ fungerar som en återkommande stilfigur, från titelsidan och genom hela boken. Det är Amy som har försvunnit, men det är samtidigt Flickan som hon var som är borta. Hon har spelat roller i hela sitt liv, från den Fina Flickan som stått modell för föräldrarnas framgångsböcker om Amazing Amy, till Coola Flickan som hon var när hon träffade Nick. Hennes mystiska försvinnande är därför inte bara en fysisk realitet, det är också en metaforisk upplösning, en metamorfos där hennes sanna jag träder fram allt eftersom berättelsen fortskrider.

Jag tror inte att Gone Girl finns ute på svenska än, men man kan beställa den på engelska om man inte vill vänta på översättningen (som lär komma, eftersom hennes två första böcker finns på svenska).

För läsa den, det måste ni bara.