Idag har vi gjort en massa roliga saker och helst skulle jag vilja visa bilder på tomtar och barn och fluffiga getter och sånt där snällt och ofarligt, så långt från skolskjutningar och annat hemskt som man kan komma. Men klockan är mycket och vi har julklappsshoppat oss så trötta att det inte orkas med. Så här är istället en text som jag skrev igår efter att jag upprörts över upprördheten kring Disneys redigering av Tomtens verkstad.

Jag tillhör dem som gärna läser kommentarer till blogginlägg, tidningsartiklar och annat. Ibland för att det är underhållande, ibland för att lära mig något – det beror ju på vad det hela handlar om – men ofta för att det är intressant att se hur personer argumenterar kring olika frågor. Vad man reagerar på, hur man bemöter det, och hur kommentarerna sedan i sin tur bemöts av andra. Alltför ofta blir jag förstås mest arg när jag läser men vill man studera samhället och dess uttryck så är det här en utmärkt arena. Inte för att åsikter som framförs med någon självklarhet kan ses som representativa eller allmänna. Men för att man får en inblick i vad som överhuvudtaget är möjligt att säga i samhället, och hur. Vad som bestraffas, vad som belönas, och på vilket sätt detta sker.

Och den senaste veckan har diskussioner om rasism förts lite här och där. Det har varit pepparkaksgubbar pepparkaksfigurer och lucior och den där tomteverkstaden i Kalle Ankas jul.

Och folk har varit så himla upprörda. Ungefär 95% av Aftonbladets läsare har till exempel aktivt tagit ställning emot Disneys ändringar av vad som är med i Kalle Ankas jul. Nästan 175 000 personer har hittills röstat. Och på Twitter, Facebook, bloggar och forum diskuteras det rätt vilt.

Många säger något i stil med att när de tar bort den svarta dockan så visar de bara att svarta inte får synas i tv. Den kommentaren har jag sett gång på gång idag. Och den är säkert välment, det tror jag nog. För visst är icke-representation också ett problem. Men den bortser helt från den kraft som stereotypa bilder har och det symbolvärde som finns i att den sortens bilder får stå oemotsagda. Den svarta dockan i filmen är inte vilken svart docka som helst, utan har en stark rasistisk historia. Det har också antijudiska karikatyrer. Filmen släpptes i december 1932. En dryg månad senare utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och påbörjade på allvar förföljelser av framför allt judar, delvis med hjälp av avhumaniserande karikatyrer. De som nu upprört hävdar att originalfilmen är en del av den tidens kultur har fullkomligt rätt. Det var nämligen mer allmänt accepterat att se ner på olika folkgrupper då, och det var precis det som möjliggjorde både den här sortens karikatyrer och Hitlers framfart. Det borde snarare vara ett argument för att ta bort sådana budskap i barnprogram idag, än för att behålla dem. För att vi vet bättre än så, och för att vi inte vill upprepa historien utan bryta med den.

En annan kommentar som jag stött på upprepade gånger handlar om för vem den här sortens bilder är kränkande. Min svarta kompis känner sig inte kränkt, utropar någon, medan en annan menar att hen minsann aldrig tänkt på figurerna som rasistiska. Men poängen är inte i första hand att undvika att personer ska ta illa vid sig av stereotypifieringen av olika folkgrupper (även om det förstås är bra det också). Det spelar heller ingen roll om en del inte känner till bakgrunden tillräckligt väl för att se det rasistiska i det hela. Poängen är att den här sortens stereotyper bidrar till att upprätthålla rasismen i samhället på ett mer övergripande plan, och det drabbar dem som utsätts för den alldeles oavsett om de ‘känner sig kränkta’ av bilderna eller inte.

Finns det inte viktigare saker, om det nu är rasism man är orolig för, hörde jag vidare en del fråga sig. Återigen sagt på ett välmenande sätt, i de allra flesta fall. Jag tänker att de kanske ser våld, utestängning och negativ särbehandling som viktigare exempel på vad man borde fokusera på. Men vet ni? Alla rasistiska yttringar är skadliga. Och alla rasistiska yttringar bidrar till att rasismen reproduceras. Det hänger ihop, stort som smått, och därför kan man inte bara strunta i vissa saker. Dessutom är klassiskt rasistiska stereotyper i ett tv-program som miljoner människor, både barn och vuxna, ser varje år inte en särskilt liten sak. Tvärtom.

Slutligen har förvånande många beklagat sig för att julen är förstörd. Och… ja, alltså, det är ju lite svårt att ta det här argumentet på allvar, det är det. För tycker man att de där sekunderna är så vansinnigt viktiga så är det ju synd om en på fler sätt än ett. Om man säger så.

Så vad säger den här sortens kommentarer om Sverige?

Kommentarerna är sällan utstuderat rasistiska (även om det också förekommer). Om något så speglar de en utbredd okunskap som kombineras med en ovilja att erkänna densamma. När man vänder sig mot en antirasistisk reform genom att tydligt underkänna eller bagatellisera det budskap som den innebär, så visar man upp en oförmåga eller ovilja att se rasismen där den förekommer i samhället.

Och den oförmågan eller oviljan är egentligen något väldigt intressant.

För även om medveten och uttalad rasism kanske inte visas upp särskilt ofta så tycks likgiltigheten inför rasismen, oviljan att göra något åt den, eller obehaget när något faktiskt görs, som något som ses som så normalt att det tillåts komma till uttryck gång på gång. Det tycks okej att vara emot antirasism, så länge man är det på sätt som gör att man kan komma undan att själv bli stämplad som rasist. Kanske är det till och med säkrare att agera mot antirasistiska reformer än att ställa sig bakom dem, eftersom man då kan hävda sin egen oskuld genom att förneka den rasifierande blicken helt och hållet (nej jag har aaaaldrig sett de där figurerna som rasistiska, det är ju de som vill ta bort dem som säger att de föreställer X).

På så sätt upprätthålls rasistiska strukturer samtidigt som folk arbetar hårt för att förneka sin egen roll i det. Att SD sitter i riksdagen idag är inte en orsak till allt det här. Det är ett symptom.

För övrigt så tycker jag att alla ska ta fem minuter och läsa Johannes Anuyurus text om rasismen i Sverige, om ni inte redan gjort det.

Nu på en gång.