…om bruna fingrar

DN Bostad – hem
Varning för brunröta
Publicerad 2009-03-12 17:10
http://www.dn.se/bostad/varning-for-brunrota/ 

Bladmögel leder till att frukterna drabbas av brunröta.

Allt fler drabbas av bladmögel på tomaterna. Ofta kommer smittan från potatislandet. Tomater tillhör potatissläktet och är mottagliga för samma slags svampsporer.

Bladmögel leder till att frukterna får brunröta, hårda bruna fläckar. Främst drabbas tomater på friland och i kallväxthus. Så fort du upptäcker mörka fläckar på bladen plockar du bort dem. Har du tur stannar angreppet upp. Men ibland är det kört – tomaterna går inte att rädda.

Viktigast är att förebygga. Främst genom att inte odla potatis, särskilt inte sena sorter, i närheten. Tänk också på att gödsla måttligt. Ta bort de nedre bladen så fort de börjar gulna. Och inspektera regelbundet plantan på jakt efter angripna blad.

I växthus gäller det att vara extremt noggrann med vårrengöringen. Sätt gärna in någon form av värme på nätterna vid låga temperaturer. Temperaturväxlingar gynnar svampen. I uppvärmda växthus är bladmögel sällan ett problem. Behandla blasten som riskavfall – alltså lägg den i soporna och aldrig i komposten.

Andra problem med tomater:

Bladen rullar ihop sig och blir styva. Det beror på för låg nattemperaturen eller för hård beskärning av plantan. Skörden påverkas inte negativt.

Gråbruna fläckar i pistilländen? Det kallas pistillröta och beror ofta på för mycket vatten, men också på ojämn tillförsel av näring.

Mosaikmönster på bladen beror på tomatmosaik, en ovanlig, men allvarlig sjukdom i växthus som minskar skörden betydligt. Bränn angripna plantor, byt jord till hösten, rengör därefter växthuset minutiöst. Odla resistenta sorter nästa år.

Spruckna frukter beror på kraftiga växlingar i temperatur och luftfuktighet.

 

…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

…om höstmörkret

Är det ledigt här, frågade han och satte sig ner innan hon hann svara.

Hon tittade på honom medan han halade fram en pocketbok ur väskan och slog upp första sidan.

Ja, sa hon.

Ja vad då? frågade han oförstående.

Ja, det är ledigt. Eller var, åtminstone.

Den här gången svarade han inte, han bara tittade på henne en lång stund och vände sig sedan mot boken igen.

Hon såg ut genom fönstret. Landskapet utanför brann i orange, i gult, i rött. Snart skulle björkarna släppa sina löv, men än så länge klamrade de sig fast vid grenarna och bildade en vägg av höst mot den mörka barrskogen bakom.

När tåget stannade klev hon av och följde strömmen av trampande gummisulor bort mot rulltrappan, genom tunneln och upp på andra sidan. I stan fanns det inga höstlöv. Där fanns det inga färger. Bara människor med mörka jeans, svarta skor och grå jackor. Vid övergångsstället bildades en liten klunga och alla tittade ner i marken, vända åt samma håll. Tillsammans gick de över gatan på precis det avstånd som krävdes för att ingen skulle röra vid någon annan. Hon fortsatte rakt fram, förbi den gamla järnhandeln och det lilla bageriet och in på spången där turisterna brukade stanna och fotografera det smutsiga vattnet som flöt genom staden.

Himlen var grå och marken var grå och ån var grå.

Människorna gick över bron med sina svarta skor och sina grå jackor och det var höst, höst.

På kaféet i backen var det fullsatt, som vanligt. En man i mörka jeans, svarta skor och grå jacka satt vid ett bord för sex och skrev i ett anteckningsblock.

Är det ledigt här, frågade hon, och satte sig ner innan han hann svara.

Och utanför fönstret växte det grå och det svarta, och när gatlyktorna tändes kunde björkarnas brand bara anas.

…om rök och eld

De flesta som dör i eldsvådor dör inte av själva elden, de dör av röken.

Svart eller helt osynlig sprider den sig obevekligt, äter sig in i lungor, i slemhinnor; i kroppar och själar.

Röken är en föraning till lågorna. När vi känner röken springer vi därifrån så snabbt vi kan, med de öronbedövande larmen bakom oss.

Många kände röken.

Många sprang.

Men många blev också kvar.

Nu har röken funnits där länge, men de som sprang vände inte tillbaka efter dem som blev kvar. Istället för att släcka, istället för att hjälpa andra ut, så byggde de barriärer som stängde in dem.

Det är kanske inte så konstigt att de där inne till sist gör vad de kan för att påkalla uppmärksamhet.

Det är kanske inte så konstigt att elden till slut blossar upp.

…om var man fäster blicken

Jag läser Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassen Khemiri.

Jag läser och jag blir ledsen.

För det han säger är egentligen så typiskt. Det är vad många, många andra också säger, i olika sammanhang. När man skriver om kön, till exempel, så får man ofta höra det. När du ser strukturer så blir du ett offer. Strunta i det där så blir du fri! Det är bara då du kan förändra.

Så kanske det är för en del. Eller, rättare sagt, säger ni att det är så, så är det väl så. För er.

Måste ni vända bort blicken för att inte förlora er i uppgivenheten, så gör då det.

Men jag hoppas och tror att vi är fler som förmår att se strukturer, orättvisor, förtryck, utan att tappa bort individen. Jag hoppas och tror att vi är fler som inte antar att talet om strukturer innebär att aktören tillintetgörs.

För det är ett missförstånd.

Det handlar inte om en tävling i vem som har det värst. Det handlar inte om att frånsäga sig ansvar för sitt eget liv. Det handlar inte om att vältra sig i de orättvisor som man ser.

Det handlar om att fästa blicken på mönster som vi faktiskt kan jobba för att ändra på.

Och sedan göra just det.

Läs för övrigt gärna Nina Åkestam, som träffsäkert lyfter problemet med att likställa rasism med rasister.

…om en annan vår

Det är kallt den våren. Människorna går omkring på gatorna som små slutna musslor, hårda, kalla och lite hala. Man tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? De med stjärnor på jackan vet man redan vilka de är, de är märkta. Det gör sorteringsprocessen lite enklare.

Sjuttio år senare, och det är varmt igen. Det är vägdamm och agave och på väg över gränsen så är det deras kroppar som offras i öknen. Det sägs att kriget står mot drogerna men knarket fortsätter skördas, och människorna med. Väl på andra sidan tänker de att det ska sluta, men det är där det börjar för i askan blir hotet om eld så mycket mer skrämmande. På väg till arbetet där de packar varor åt människor med papper i plånböckerna så möter de en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några, och de vänder om men det är för sent. Elden, åter.

Ytterligare en vår, i ett land som slår sig för bröstet för att kriget aldrig släpptes in. Det är kallt igen. Det är kallt och människor tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? Mot snön syns pigment i hud och hår så mycket tydligare. Och de möter en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några. Och det glöder.

…om rasism

Det har pratats mycket om rasism den senaste tiden. Om vad som är rasistiskt egentligen, om huruvida vi kan förändra synen på vad som är rasistiskt och inte, och om vem det egentligen är som avgör vad som är rasistiskt.

Det har också suckats en hel del över den här diskussionen.

Många har gjort sig lustiga över att rasistiska symboler har lyfts fram, problematiserats och tagits bort i olika sammanhang. I skämtsamma kommentarer i stil med jag vågade inte köpa någon lakrits när jag köpte julgodis, det är väl rasistiskt nu, så trivialiseras rasismen. Samtidigt misstänkliggörs, förlöjligas och nedvärderas antirasismen.

Man måste väl kunna skoja om saker, det är ju inte illa ment, säger någon. Och visst, det är det ofta inte. Jag skulle inte peka ut någon som rasist enbart baserat på att den personen skämtat på detta sätt, inte sett poängen i Disneys redigering i julas, eller liknande saker. Ändå – sådana uttalanden säger något, oberoende av vad personen ‘egentligen menar’. Och när de blir så många att de syns lite överallt så säger de något viktigt om samhället.

Som att det är okej att driva med antirasism. Och att de som inte tycker att det är särskilt lustigt i själva verket är dem som det är fel på.

Det är inte ett särskilt sympatiskt samhälle som lyser igenom tweets, facebookgrupper, statusuppdateringar och kommentarer över julgröten.

Det finns en rasistisk ordning i vårt samhälle. Den innebär att icke-vita människor syns på ett annat sätt än vita, beskrivs på ett annat sätt än vita, behandlas på ett annat sätt än vita. Vithet är en norm, allt annat är avvikelser, i varierande grad.

Den mest omedelbara beskrivningen av en man som går förbi på gatan är ofta något i stil med ‘kille med svart jacka, mörkblå jeans, kort hår’.

Om det är en vit person.

Om det är någon med mer pigment så påpekas det. ‘Svart kille med svart jacka’. Och så vidare. Han blir en färg. Den vita killen slipper det.

Detta är ett uttryck för en rasistisk ordning. Alldeles oavsett om man lägger in värderingar i beskrivningen eller medvetet låter särskiljandet påverka hur man behandlar människor. Och på samma sätt som andra hierarkiska indelningar i samhället – kön, klass, ålder, och så vidare – så får den rasistiska ordningen effekter på människors möjligheter i livet. På samma sätt så går det inte att ställa sig utanför den. Den är en del av samhällets struktur. Vi kan arbeta för att förändra denna struktur, och vi kan arbeta för att själva genom våra handlingar bidra till en sådan förändring, men det är naivt att tro att sådant som man säger eller gör inte på något sätt samspelar med denna ordning.

Rasist har blivit ett skällsord, ett öknamn. Välförtjänt, naturligtvis. Men jag tror att vi måste fundera på vad som tolkas in i den etiketten. Rasism handlade en gång i tiden om biologi, om skallmätningar och teorier om intelligens, prestationer, sexualitet, kriminalitet och annat såsom kopplat till det biologiska. Om gener.

Och om man inte uttryckligen ställer sig bakom detta synsätt idag så tycker de flesta att man per automatik inte ‘är rasist’. Och därmed att ens handlingar eller åsikter inte kan vara uttryck för rasism.

Men då gör man det alldeles för enkelt för sig.

Det ironiska skämtandet med antirasismen är möjligt eftersom samhället ser ut som det gör. Jag pratade med en vän om det i veckan, och han förklarade att han tyckte att kommentarerna var otrevliga men att han inte ville säga det rakt ut, eftersom han då skulle ‘förstöra stämningen’ – han skulle vara ‘den jobbiga’, den som de där kommentarerna drev med. Så han lät bli att säga något alls, och de där kommentarerna fick stå oemotsagda. I all sin problematik.

Hur hamnade vi i situationen att det är okej att ondgöra sig över antirasism, att driva med den, ogiltigförklara den, skratta åt den, medan eventuella protester hånas och förnedras så till den grad att annars resursstarka och pålästa personer låter bli att säga ifrån för att de inte vill ‘förstöra stämningen’?

Skämtandet om antirasismen beror inte nödvändigtvis på att den som säger det har en rasistisk avsikt med det hen säger. Men skämtandet bidrar till att upprätthålla en ordning där antirasismen tillåts ta en allt mindre plats, där den tystas. Även om det inte alltid är avsikten, så blir en effekt av detta utbredda hån att rasismens utrymme ökar.

Det spelar faktiskt ingen roll om dessa personer inte är rasister ‘egentligen’. För det är rasismen som vinner på det som de gör.

…om att julen är förstörd för att en del rasistiska nidbilder inte längre visas på julafton

Idag har vi gjort en massa roliga saker och helst skulle jag vilja visa bilder på tomtar och barn och fluffiga getter och sånt där snällt och ofarligt, så långt från skolskjutningar och annat hemskt som man kan komma. Men klockan är mycket och vi har julklappsshoppat oss så trötta att det inte orkas med. Så här är istället en text som jag skrev igår efter att jag upprörts över upprördheten kring Disneys redigering av Tomtens verkstad.

Jag tillhör dem som gärna läser kommentarer till blogginlägg, tidningsartiklar och annat. Ibland för att det är underhållande, ibland för att lära mig något – det beror ju på vad det hela handlar om – men ofta för att det är intressant att se hur personer argumenterar kring olika frågor. Vad man reagerar på, hur man bemöter det, och hur kommentarerna sedan i sin tur bemöts av andra. Alltför ofta blir jag förstås mest arg när jag läser men vill man studera samhället och dess uttryck så är det här en utmärkt arena. Inte för att åsikter som framförs med någon självklarhet kan ses som representativa eller allmänna. Men för att man får en inblick i vad som överhuvudtaget är möjligt att säga i samhället, och hur. Vad som bestraffas, vad som belönas, och på vilket sätt detta sker.

Och den senaste veckan har diskussioner om rasism förts lite här och där. Det har varit pepparkaksgubbar pepparkaksfigurer och lucior och den där tomteverkstaden i Kalle Ankas jul.

Och folk har varit så himla upprörda. Ungefär 95% av Aftonbladets läsare har till exempel aktivt tagit ställning emot Disneys ändringar av vad som är med i Kalle Ankas jul. Nästan 175 000 personer har hittills röstat. Och på Twitter, Facebook, bloggar och forum diskuteras det rätt vilt.

Många säger något i stil med att när de tar bort den svarta dockan så visar de bara att svarta inte får synas i tv. Den kommentaren har jag sett gång på gång idag. Och den är säkert välment, det tror jag nog. För visst är icke-representation också ett problem. Men den bortser helt från den kraft som stereotypa bilder har och det symbolvärde som finns i att den sortens bilder får stå oemotsagda. Den svarta dockan i filmen är inte vilken svart docka som helst, utan har en stark rasistisk historia. Det har också antijudiska karikatyrer. Filmen släpptes i december 1932. En dryg månad senare utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och påbörjade på allvar förföljelser av framför allt judar, delvis med hjälp av avhumaniserande karikatyrer. De som nu upprört hävdar att originalfilmen är en del av den tidens kultur har fullkomligt rätt. Det var nämligen mer allmänt accepterat att se ner på olika folkgrupper då, och det var precis det som möjliggjorde både den här sortens karikatyrer och Hitlers framfart. Det borde snarare vara ett argument för att ta bort sådana budskap i barnprogram idag, än för att behålla dem. För att vi vet bättre än så, och för att vi inte vill upprepa historien utan bryta med den.

En annan kommentar som jag stött på upprepade gånger handlar om för vem den här sortens bilder är kränkande. Min svarta kompis känner sig inte kränkt, utropar någon, medan en annan menar att hen minsann aldrig tänkt på figurerna som rasistiska. Men poängen är inte i första hand att undvika att personer ska ta illa vid sig av stereotypifieringen av olika folkgrupper (även om det förstås är bra det också). Det spelar heller ingen roll om en del inte känner till bakgrunden tillräckligt väl för att se det rasistiska i det hela. Poängen är att den här sortens stereotyper bidrar till att upprätthålla rasismen i samhället på ett mer övergripande plan, och det drabbar dem som utsätts för den alldeles oavsett om de ‘känner sig kränkta’ av bilderna eller inte.

Finns det inte viktigare saker, om det nu är rasism man är orolig för, hörde jag vidare en del fråga sig. Återigen sagt på ett välmenande sätt, i de allra flesta fall. Jag tänker att de kanske ser våld, utestängning och negativ särbehandling som viktigare exempel på vad man borde fokusera på. Men vet ni? Alla rasistiska yttringar är skadliga. Och alla rasistiska yttringar bidrar till att rasismen reproduceras. Det hänger ihop, stort som smått, och därför kan man inte bara strunta i vissa saker. Dessutom är klassiskt rasistiska stereotyper i ett tv-program som miljoner människor, både barn och vuxna, ser varje år inte en särskilt liten sak. Tvärtom.

Slutligen har förvånande många beklagat sig för att julen är förstörd. Och… ja, alltså, det är ju lite svårt att ta det här argumentet på allvar, det är det. För tycker man att de där sekunderna är så vansinnigt viktiga så är det ju synd om en på fler sätt än ett. Om man säger så.

Så vad säger den här sortens kommentarer om Sverige?

Kommentarerna är sällan utstuderat rasistiska (även om det också förekommer). Om något så speglar de en utbredd okunskap som kombineras med en ovilja att erkänna densamma. När man vänder sig mot en antirasistisk reform genom att tydligt underkänna eller bagatellisera det budskap som den innebär, så visar man upp en oförmåga eller ovilja att se rasismen där den förekommer i samhället.

Och den oförmågan eller oviljan är egentligen något väldigt intressant.

För även om medveten och uttalad rasism kanske inte visas upp särskilt ofta så tycks likgiltigheten inför rasismen, oviljan att göra något åt den, eller obehaget när något faktiskt görs, som något som ses som så normalt att det tillåts komma till uttryck gång på gång. Det tycks okej att vara emot antirasism, så länge man är det på sätt som gör att man kan komma undan att själv bli stämplad som rasist. Kanske är det till och med säkrare att agera mot antirasistiska reformer än att ställa sig bakom dem, eftersom man då kan hävda sin egen oskuld genom att förneka den rasifierande blicken helt och hållet (nej jag har aaaaldrig sett de där figurerna som rasistiska, det är ju de som vill ta bort dem som säger att de föreställer X).

På så sätt upprätthålls rasistiska strukturer samtidigt som folk arbetar hårt för att förneka sin egen roll i det. Att SD sitter i riksdagen idag är inte en orsak till allt det här. Det är ett symptom.

För övrigt så tycker jag att alla ska ta fem minuter och läsa Johannes Anuyurus text om rasismen i Sverige, om ni inte redan gjort det.

Nu på en gång.

…om ord och vad de säger om samhället

Ett begrepp jag inte hört förr, konstaterar Peter Wolodarski om ordet ‘babbe’. Samtidigt frågar sig en kompis på Facebook hur länge det kommer att dröja innan vi får se det i Svenska akademins ordlista.

Att ord och politik hör ihop blir sällan så tydligt som idag.

Språk och språkanvändning är något som är tätt sammanlänkat med kunskap, normer och värderingar. Genom att titta på vad människor säger, var de gör det, när de gör det och hur de gör det, så kan man också få en ökad förståelse för samhället och hur det utvecklas. Man kan säga att det finns en sorts språklig väv som vi alla är en del av, och som vi hela tiden är med och skapar när vi använder språket. Den här väven återverkar också på vad som är möjligt att säga (och tänka) i olika sammanhang.

Det finns en anledning till att så många svenskar idag skakar på huvudet och säger det ordet har jag aldrig hört förut. Det beror på att ‘babbe’ – åtminstone fram tills nu – är ett ord som förekommer i en väldigt specifik miljö, som de allra flesta av oss inte är en del av. En tidigare SD-medlem förklarar och placerar ordet i högerextrema sammanhang. Där skakar de inte på huvudet, för där har de hört ordet förut, oavsett om de själva använder det eller inte.

Tillgång till ord är den mest grundläggande nivån i den diskursiva väven. Den som inte har något ord för snön har svårt att prata om den, medan någon som vuxit upp i exempelvis Norrbotten sannolikt vet precis vad skillnaden mellan kramsnö, skare och puder är. På liknande sätt har lanseringen av ordet hen gjort det lättare att tala om människor som man inte vet könet på.

På nästa nivå kommer mer tydligt normativa aspekter in. För bara för att vi vet vad ett ord betyder så innebär inte det att vi tar det i vår mun. Politiskt laddade eller kränkande ord är något som många undviker. För att inte uppröra, för att inte drabbas av omgivningens reaktioner, eller för att det ‘känns fel’.

När någon ändå använder ord som har en mycket stark negativ laddning så innebär det att det i det specifika sammanhanget var möjligt att prata på just det sättet. Uttrycket fanns i personens vokabulär och eventuella normativa spärrar var inte tillräckligt starka för att ordet skulle undvikas.

Det var möjligt att tänka och använda ett ord som ‘babbe’.

Detta säger förstås något om personen som gjorde det. Men det säger kanske ännu mer om samhället som vi lever i, och det gör det ännu mer obehagligt att tänka på.

Idag lärde sig många svenskar ett för dem nytt ord. Nu återstår det att se om det kommer att användas av fler, och vad det i sin tur kommer att ge för reaktioner.