Saker ses och bedöms alltid i en viss kontext.
Beroende på vem det är som säger något så tolkas det olika. Vem vet får en annan effekt om det sägs av statsministern i ett förhör i konstitutionsutskottet än om det sägs av en mellanstadieelev i historia.
När jag stolt visar upp den här pysslosaurien så beror er respons därför troligtvis mest på vem det är som förutsätts ha tillverkat den – en tvååring eller en trettioåring.
Och, eh.
Vem vet.
En av mina favoritsaker att göra är att gå ut och äta frukost hela familjen. Det gjorde vi i helgen!
Det är härligt att kunna sitta utomhus och äta.
Jag gillar benedicts. Den här gången blev det en variant med lax – en Eggs Norwegian.
Efter frukosten åkte vi till ett fint gammalt hus en bit utanför stan. Där fanns det vackra juldekorationer, julkör och varm äppelmust. Inomhus fick man inte röra någonting alls för det är från slutet av 1800-talet och fettet på händerna kan förstöra sakerna. Det finns inget överdåd av historiska byggnader i Kalifornien, men dem man har omhuldar man verkligen.
Och så åkte vi traktorflak och klappade tomtens reingoats. Man tager vad man haver…
Vi fick också göra lite olika julpyssel. Dekorera kakor, fylla julgranskulor med glittriga saker, och sånt.
Allt i väntan på att få träffa Tomten, förstås. Han lockade med godis och en liten hund, och så fick man lämna sina önskelistor.
Jag hade tyvärr glömt min hemma.
Det här är nog ett av de enklaste julpyssel man kan tänka sig.
Ta kottar från skogen, spraya på lite lim, och häll sen flingsalt över. Låt kottarna torka och skaka sen av överflödig ‘frost’. Fäst vita band i kottarna och häng upp i granen.
Eller i fönstret.
Eller lägg i en skål.
Eller fäst på en krans.
Eller använd i juldukningen.
Eller ät upp dem.
För visst ser det nästan ut som kokosbollar på första bilden?
Klart man måste göra en egen julkrans till dörren, annars är det ingen riktig jul!
As if.
Julkransarna var slut när vi handlade utegran förra veckan, annars hade jag mycket hellre köpt en. Men jag fick ta lite grenar som de kapat av granarna, och nu har jag äntligen lyckats knåpa ihop en egen krans. Med kottar från lekparken och äpplen från fruktskålen. Och så en väldigt trasslig ståltråd som jag till slut kastade bort i frustration, och högar med granbarr på heltäckningsmattan. Men ändå.
Jag kan ju inte sånt här, egentligen.
Nu ska vi försöka fixa nån slags tomteoutfit till barnen och sen ska vi åka iväg och äta lussekatter och titta på luciatåg. Mitt i kranshybrisen föreslog jag att jag skulle sy lucialinnen. För hand.
Det har gått över nu.
Mitt favoritverktyg är häftpistolen, att sy är för mig att stryka fast såna där klisterremsor som Ikea säljer till sina gardiner (de funkar till byxor också!), och jag har varit med om både att kakla med messmör (funkade sådär) och att använda silvertejp för att sätta fast en bildörr som ramlat av (funkade bra så länge man inte behövde öppna den).
Jag gillar liksom mer visionen av pysslandet än pysslandet i sig.
Det är kanske inte så konstigt att jag gillar washitejp, med andra ord. Snabbt, enkelt, och lätt att ta bort. Och perfekt när man vill ha lite julstämning utan att köpa en massa prylar.
Att det kan vara så enkelt. Vissna löv, lite tejp, och vips så blev det höst i mitt vardagsrum.