…om 50 000 republikaner

Om svenskarna hade fått välja amerikansk president så hade det blivit så mycket Obama att det nästan varit lite för mycket. Allt som för USA lite närmare Sverige politiskt sett verkar vi gilla, och det är ju rätt naturligt.

Och man hänger ju helst med andra som har någorlunda lika värderingar som en själv. Inte så att man måste tycka lika om allt, men någon som är mot grundläggande mänskliga rättigheter skulle jag nog ha rätt svårt att umgås med.

Så bland USA-svenskar så är det inte bara jag som konstaterar att vänskapskretsen inkluderar ytterst få – om ens några – republikaner. Rör man sig i storstäder eller i klassiska demokratfästen som Kaliforniens kuststäder så blir det väl så nästan automatiskt, tänker jag. Är man dessutom akademiker som till stor del umgås med andra akademiker så sjunker sannolikheten ytterligare för att träffa på någon oliksinnad.

Men de finns ju bevisligen. Nästan 50 000 människor röstade på Romney i Santa Barbara county, och det är ju faktiskt rätt många.

Och jag känner inte en enda en.

Det beror väl mycket på att jag inte umgås med äldre, vita förmögna män, förvisso, men en sådan tydlig uppdelning säger också något om samhället. Gruppering, uppdelning, polarisering. Och när båda sidor hjälps åt att underbygga skillnadsgörandet så tänker jag att det i sig också riskerar att spilla över så att vi-och-dem-tänket får ännu starkare fäste, på andra plan i samhället. Och det är ju det sista som USA och världen behöver.

Kanske borde jag bjuda in grannen på kaffe.

Om hon bara lovar att sluta gnälla på vårt staket.

…om val man gör

Vi valvakar. Så klart. Och det är ju spännande och intressant och allt det där, men jag blir ändå lite ledsen.

Inte för resultatet, förstås!

Men jag hade ju tänkt vara med. Ringa runt till väljare, knacka dörr, samla in pengar. Som en slags kompensation för att jag inte får rösta, kanske. Och så för att det vore så himla roligt.

Men livet kom emellan, en nyfödd bebis kom emellan, och jag insåg att det inte skulle gå. Ett val, det med, så klart.

Så istället för att in i det sista försöka få folk att rösta på Obama så möblerade jag om vårt hus, lagade våfflor till lunch och gick till lekparken med båda barnen.

Spännande värre.

På väg till lekparken gick vi förbi flera hus med Obamaskyltar, och så ett med Romneys namn på. Och det slog mig att jag inte känner en enda republikan. Alla jag känner – både svenskar och amerikaner – är aktiva demokrater, eller håller på demokraterna. Förutom grannen med skylten då.

Jag gillade dem inte innan heller.

Sen kom vi till lekparken och Fabian hittade en kompis. De pratade högljutt och Fabian skrek no no no, så mest troligt förde de en hetsig politisk diskussion.

Och så funderade vi på det där med swing states.

Så småningom tittade A förbi med en gingerbread latte till mig. Och jag tänkte att oavsett hur valet går så är det i alla fall snart jul.

Harry var väldigt peppad inför valvakan. Han är ju amerikan, så man förstår ju att det där är viktigt för honom. Kanske han också blir president en dag.

Sen gick solen ner, vallokalerna stängde, och Kalifornien var som väntat öppet mål för presidenten.

Och till slut kom den här statusuppdateringen på Facebook. På de första elva minuterna fick han 326786 likes och 44489 kommentarer. Poppis kille, den där Obama.

Barnen, stackarna, somnade ifrån alltihop. Utmattade av spänningen får man förmoda. Som jag när Carola vann Eurovision 1991, ungefär. Jag grämer mig fortfarande.

Nu ska jag sätta mig och kolla alla andra resultat. Förutom senaten och representanthuset så röstar ju de olika delstaterna om en del intressanta frågor. Dödsstraff, homoäktenskap, genmodifierad mat och sånt viktigt.

Och så funderar jag på om inte lite champagne vore på sin plats.

Hade jag varit med och kampanjat hade det ju varit det, i alla fall.