…om julklappar och gåvors symbolvärde

December är en stressig tid, inte bara för att det är mycket som ska hinnas med – det ska trillas köttbullar och kokas knäck och bakas lussekatter och planeras släktvisiter och griljeras skinka och kläs julgranar och gås på julfester och avslutningar så man knappt tycker att man gör annat.

Och så ska det köpas julklappar.

Och det där med julklapparna är nog en sak som stressar de flesta. Inte bara för att det fysiskt ska hinnas med – som med lussebaket – utan för att det involverar en massa tänkande. För det är ju som bekant tanken som räknas. Man ska komma på vad man ska köpa, och det ska helst vara något bra som personen blir glad av, och så ska det vara ‘lagom mycket’.

Som med dagisjulklappen.

Egentligen är det ju galet – gåvor borde förstås vara just det och inte ha något att göra med huruvida man får något tillbaka eller inte, eller hur ‘dyr’ den presenten är.

Men så enkelt är det förstås aldrig.

Gåvor signalerar alltid något, och vad det är beror på situationen, vilka personerna är och vad gåvan består av. En ring, en kniv, eller en värdecheck på mataffären kan säga väldigt olika saker, både om den som ger och om den som får. Vi kommunicerar med gåvor. Och just därför måste man tänka efter vad man ger, så att gåvan säger det som man vill att den ska säga.

Och när det blir fel så känns det ofta lite obehagligt. Det är normerna som känns i magen, kan man säga.

Vi har köpt Voluspaljus till personalen på dagis, och jag håller på att undersöka om vi förväntas ge någon slags ‘Christmas bonus’… Det är lite jobbigt att inte veta de kulturella spelreglerna.

Å andra sidan ursäktas man ju lättare när man ibland gör fel.

…om julklappar på dagis

Fabian fick med sig en julklapp hem från dagis i fredags. Brukar man få julklapp från dagis i Sverige? Det kan jag inte minnas att vi fick när vi var små.

I alla fall var paketet hyfsat stort och, ja, jag var nyfiken, så idag öppnade jag det. Det är första gången jag har öppnat en julklapp i förväg (dessutom någon annans julklapp, eh…). Men det kändes viktigt att se vad det var, var ribban låg, innan vi skulle överlämna våra julklappar till dem.

Visst känns det här som en ganska ‘stor’ present från dagis? Hade det varit en målarbok eller liknande så hade jag bara tyckt att det var gulligt, en fin gest. Något sådant här hade jag aldrig, aldrig väntat mig, och det får mig att undra vad som i sin tur förväntas av oss.

Mer än en målarbok, säkert?

…om födelsedagsönskningar

Jag fyller år på torsdag.

Och man kan tycka att med två småbarn så borde ens egen födelsedag bli lite mindre viktig. Att barnens liksom tar över.

Ja, jag vet inte vem som hittade på det. Inte var det jag i alla fall.

Födelsedagar ska vara frukost på säng och paket i vackra papper och blommor och familj och tårta i regelbundna intervaller över hela dagen. Födelsedagar är viktiga saker. Inget man skojar om och definitivt inget som upphör bara för att man får barn.

Jag fick min present redan i somras, så att jag skulle kunna baka redan då. Många surdegsbröd blev det, och goda. Så ja, jag vet att jag inte kommer att få några paket på min födelsedag. Icke desto mindre önskar jag mig:

  1. Sovmorgon
  2. Att hela familjen väcker mig med sång och tårta.
  3. God frukost, god lunch, god middag, vin, cocktail, efterrätt. Jag vill inte känna mig hungrig en endaste minut. Inte för att jag brukar göra det. Men ändå.
  4. Glada barn.
  5. Vackert väder.

Jag känner mig väldigt vuxen, med en sån önskelista. (Som trettio, minst.) Glada barn och vackert väder brukade alltid min pappa önska sig när vi var små. Eller ja, det gör han nog fortfarande om jag tänker efter.

Men nästa år lägger jag nog till lite onödigheter på listan. Bara några. Så himla vuxen är jag faktiskt inte.

…om tjejleksaker och pojkkalas

Igår var vi på Fabians första riktiga amerikanska barnkalas. Det var så klart Disneytema, med dekorationer från Bilar – dukar, muggar, tallrikar, banderoller, heliumballonger och tårta följde temat. Till och med den inhyrda hoppborgen var dekorerad med Bilar-bilder.

Det är hans favorit, fick vi höra.

Och undra på det. Av alla miljoners leksaker som fanns i hemmet så bestod en väldigt, väldigt stor del av bilar. Brandbilar, lastbilar, racerbilar, små bilar, stora bilar… Vad skulle han annars ha kunnat ha för favoritleksaker? Okej, det fanns tåg och flygplan också, men faktiskt inte en enda docka. Faktiskt inget alls av sådana leksaker som brukar klassificeras som ’tjejleksaker’. Inga alternativ till fordon och konstruktion. Ingen möjlighet att få tycka om andra saker.

Jag har sällan varit så nöjd med en födelsedagspresent. Födelsedagsbarnet och hans bröder behövde verkligen dockan och dockvagnen som vi hade med oss. Och det är inte ofta en familj med tre barn faktiskt behöver något i leksaksväg.