…om vinnare och förlorare

Är du en vinnare eller en förlorare? Kanske är vi alla förlorare?

Det kan man åtminstone förledas att tro när man läser tidningsrubriker om höstbudgeten.

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om vi alla är vinnare, åtminstone i någon mån? Det syns i så fall inte alls i mediernas favoritlek peka-ut-grupper-och-ställa-dem-mot-varandra.

Att människor ständigt lyfts fram som vinnare eller förlorare baserat på ifall inkomstskatten blir två hundra kronor lägre eller fem hundra kronor högre, det är bedrägligt på ett sätt som jag tror att medierna själva knappast ens förstår.

För inte tror jag att det är utstuderat, illvilligt eller ens partibundet.

Det är bara enkelt, publikfriande och lätt att greppa.

När människors förändrade livsvillkor reduceras till att handla om hundralappar mer eller mindre i skatt så utgår det från – och återskapar samtidigt – en ordning där det gemensamma görs till ett aggregat av individernas plånböcker. I en sådan ordning får andra värden mindre plats – som att barn lär sig simma, att färre blir sjuka som en följd av arbetsmiljöproblem, eller att de som bor på ett äldreboende blir lite gladare eftersom personalen fick tid att hjälpa dem att duscha. Allt sådant som är svårare att mäta och värdera.

Samhället är komplext.

Livet är komplext.

Och förenklingar behövs ibland, för att göra det hela begripligt.

Men de där förenklingarna är inte neutrala, och det är det som jag tror att vi håller på att glömma bort. I vad som görs explicit och vad som inte görs det så finns det en ideologisk dimension som kanske är så djupgående att vi slutat att se den som ideologisk.

Museibesökare vinnare i höstbudgeten! Alla som lever i naturen vinnare! Skolbarn vinnare!

Är den pensionär som får en hundring mindre i månaden en förlorare, om hen samtidigt får lite bättre hemtjänst, en bättre fungerande kollektivtrafik och möjlighet att gå och bada i en kommunal varmvattenbassäng?

Jag skulle aldrig säga att hundralappar mer eller mindre in på kontot varje månad inte är viktigt att prata om. Det är klart att det är. Särskilt för den som kämpar med hyran och skjuter upp inköpet av vinterskor till barnen till nästa månad, och nästa, och nästa.

Men när vi ställer olika grupper i samhället mot varandra på det sättet så bör vi också vara medvetna om vad vi inte pratar om när vi utnämner vinnare och förlorare. Vilka dimensioner som vi prioriterar, och vilka som osynliggörs. För att inte tala om vilka grupper som överhuvudtaget ses som intressanta i sammanhanget, och vilka som inte nämns alls.

Och om vi ser den ideologiska dimensionen i detta sätt att tänka så kan vi kanske – med en hyfsad dos fantasi förvisso – försöka föreställa oss ett samhälle där hundralappar plus eller minus för den ena eller andra gruppen inte känns som det viktigaste att prata om varje gång det är dags för en ny budget. Helt enkelt för att det inte behövs.

Tanken är nästan svindlande.

Som universums uppkomst och bortre gräns, ungefär.

Den känslan tror jag säger det mesta om hur vårt samhälle idag ser ut, och hur vårt sätt att tänka sammanhänger med det.

…om bruna fingrar

DN Bostad – hem
Varning för brunröta
Publicerad 2009-03-12 17:10
http://www.dn.se/bostad/varning-for-brunrota/ 

Bladmögel leder till att frukterna drabbas av brunröta.

Allt fler drabbas av bladmögel på tomaterna. Ofta kommer smittan från potatislandet. Tomater tillhör potatissläktet och är mottagliga för samma slags svampsporer.

Bladmögel leder till att frukterna får brunröta, hårda bruna fläckar. Främst drabbas tomater på friland och i kallväxthus. Så fort du upptäcker mörka fläckar på bladen plockar du bort dem. Har du tur stannar angreppet upp. Men ibland är det kört – tomaterna går inte att rädda.

Viktigast är att förebygga. Främst genom att inte odla potatis, särskilt inte sena sorter, i närheten. Tänk också på att gödsla måttligt. Ta bort de nedre bladen så fort de börjar gulna. Och inspektera regelbundet plantan på jakt efter angripna blad.

I växthus gäller det att vara extremt noggrann med vårrengöringen. Sätt gärna in någon form av värme på nätterna vid låga temperaturer. Temperaturväxlingar gynnar svampen. I uppvärmda växthus är bladmögel sällan ett problem. Behandla blasten som riskavfall – alltså lägg den i soporna och aldrig i komposten.

Andra problem med tomater:

Bladen rullar ihop sig och blir styva. Det beror på för låg nattemperaturen eller för hård beskärning av plantan. Skörden påverkas inte negativt.

Gråbruna fläckar i pistilländen? Det kallas pistillröta och beror ofta på för mycket vatten, men också på ojämn tillförsel av näring.

Mosaikmönster på bladen beror på tomatmosaik, en ovanlig, men allvarlig sjukdom i växthus som minskar skörden betydligt. Bränn angripna plantor, byt jord till hösten, rengör därefter växthuset minutiöst. Odla resistenta sorter nästa år.

Spruckna frukter beror på kraftiga växlingar i temperatur och luftfuktighet.

 

…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

…om samhällsforskning och politik

För några veckor sen var jag på en middag med människor som jag inte kände. Och någon frågade förstås vad jag jobbade med mer exakt och jag blev stum som vanligt.

På A-kursen i sociologi får studenterna fundera över frågan vad är sociologi? Sen fortsätter man att fundera på det på B-nivå. Och på C-nivå. Och på masternivå.

Jag har nog inte slutat fundera på det än.

Inte för att man inte kan ge ett enkelt svar. Och inte för att man inte kan ge ett väldigt långt och komplicerat svar. Utan för att det där mittemellansvaret riskerar att krångla in en i diskussioner som man ofta inte vill hamna i.

För när man försöker svara på riktigt och inte minimerande och avfärdande, då leder det ofta till följdfrågor och diskussioner. Och det är ju kul när folk kan relatera till det man sysslar med, när det väcker tankar och frågor.

Absolut.

Men nästan alltid har de tankarna och frågorna handlat om värderingar och politik, snarare än om själva forskningen.

Och det är klart att allt som rör samhället har en politisk dimension. Kunskapen är social och står knappast utanför de normer och värderingar som samhället i övrigt vilar på eller strider om. Men samtidigt är det frustrerande när det man sysslar med görs om till något annat, och när man förväntas ‘tycka’ kring helt andra saker just i rollen som forskare.

Du som forskar i sociologi, vad säger du om det här med invandringen?

Jag kan säga en massa saker så klart, men jag gör det ogärna i rollen som expert eftersom jag faktiskt forskar om helt andra saker och inte alls har den djupa kunskap om migration som en del av mina kolleger har. Att förvänta sig att jag ska uttala mig som forskare om den här sortens fråga innebär att diskussionen riskerar att hamna väldigt fel. Dels är det egentligen inte ett vetenskapligt svar som efterfrågas (då hade frågan behövt vara bra mycket mer specifik) – det är ett politiskt ställningstagande som frågeställaren vill ha. Och om vi inte tycker likadant på en politisk nivå (och någon som ställer en fråga som den ovanför har sällan samma inställning som jag, är min erfarenhet), då är risken ganska stor att hela forskningsfältet sedan avskrivs “för de där sociologerna fattar ju ändå ingenting”.

Och det gör mig frustrerad.

Och lite stum.

…om problemen med förskolan

Läste ni Hakelius ganska uppmärksammade krönika förra veckan där han liknar förskolor med fängelser? Om inte så var poängen ungefär den här: han hade sett ett led förskolebarn på väg till en park. Barnen var vilda och lärarna skrek och svor åt dem. Det såg ut som fångar på led, och de skulle säkert bli kriminella också med den behandlingen (skrev han). Sen såg han en dagmamma med en grupp ytterst välskötta små barn som ‘konverserade stillsamt’ medan hon i lugn och ro handlade bröd. Slutsats: sätt inte barnen på anstalt. Anförtro dem ‘åt en person du litar på’. (Huruvida personer som inte äter bröd inte är att lita på framgår tyvärr inte av krönikan.)

Den krönikan var förstås tillspetsad på ett ganska obehagligt vis. Och om syftet var att kritisera hur förskolorna generellt fungerar så misslyckades han definitivt eftersom lärarna pekas ut på ett sätt som snarast förflyttar uppmärksamheten från strukturell nivå till den om ‘personlig lämplighet’. Det finns många problem som är värda att uppmärksamma när det gäller förskolorna, men Hakelius uppehåller sig på individnivå, både vad gäller personalens agerande och de föräldrar som ‘sätter sina barn på anstalt’, och på så sätt så förblir inlägget en missriktad provokation snarare än en fruktbar kritik av strukturella problem.

En annan text som cirkulerat de senaste dagarna är en debattartikel som några förskollärare i Blekinge skrivit. Med den insikt som de har i verksamheten så borde de ju kunna säga något intressant, kan man tycka. Men – de gör precis som Hakelius och fastnar på individnivån. Problemet med förskolan, konstaterar de, är att föräldrar som inte vill vara med sina barn sätter sina barn där i alltför stor utsträckning. Det är deras fel att barngrupperna är så stora. Om folk inte satte sina barn i förskola så skulle det inte vara så många barn där! Och, ja, det är ju sant, det är det. Om ingen satte barnen i förskola skulle det inte vara några barn där alls faktiskt. Då skulle vi kunna lägga ner förskolorna helt och hållet, så var problemen lösta. Den grupp som de lyfter fram lite extra i artikeln är de arbetslösa. De behöver egentligen inte ha sina barn där så mycket som de har eftersom de ändå knappast söker jobb under tiden, tycker de anonyma förskollärarna. Eftersom de arbetslösa tydligen inte vill vara med sina barn så förstör de för alla vi andra som skulle vilja ha mindre barngrupper. Och får de jobb så kommer de säkert att jobba heltid också (de jävlarna).

Förlåt, jag raljerar lite. Men de skriver faktiskt det här, på riktigt.

Jag säger inte att det inte kan ha skett en förskjutning i samhället där ‘egen tid’ och självförverkligande betonas allt mer. Det är mycket möjligt att det har (men det innebär i så fall inte nödvändigtvis att detta inverkar på föräldrarnas agerande, ska påpekas). Men en sådan utveckling är inte något som förskollärarna bakom artikeln belägger eller diskuterar närmare, tyvärr. Det är synd, för det hade kunnat vara riktigt intressant. Inte heller säger de något om hur till exempel förändringar på arbetsmarknaden kan inverka på de behov av förskoleverksamhet som familjer har idag, hur den psykiska ohälsans utbredning kan ha ökat familjers behov av hjälp med sina barn, eller hur svårigheten att få en förskoleplats överhuvudtaget tycks innebära att föräldrar känner sig tvungna att försöka få in sina ettåringar redan till skolstarten i augusti, eftersom de mest troligt annars måste vänta ett helt år innan de kan få en plats då ganska få platser blir lediga under läsårets gång (som DN skrev om i helgen). För att inte tala om den politiska nivån, där besluten om resurser faktiskt tas.

De svenska förskolorna tycks, för att generalisera, ha en hel del problem. Vore det inte intressantare att faktiskt diskutera dem, istället för att bara skylla dem på olämpliga pedagoger eller lata föräldrar?

…om val man gör

Vi valvakar. Så klart. Och det är ju spännande och intressant och allt det där, men jag blir ändå lite ledsen.

Inte för resultatet, förstås!

Men jag hade ju tänkt vara med. Ringa runt till väljare, knacka dörr, samla in pengar. Som en slags kompensation för att jag inte får rösta, kanske. Och så för att det vore så himla roligt.

Men livet kom emellan, en nyfödd bebis kom emellan, och jag insåg att det inte skulle gå. Ett val, det med, så klart.

Så istället för att in i det sista försöka få folk att rösta på Obama så möblerade jag om vårt hus, lagade våfflor till lunch och gick till lekparken med båda barnen.

Spännande värre.

På väg till lekparken gick vi förbi flera hus med Obamaskyltar, och så ett med Romneys namn på. Och det slog mig att jag inte känner en enda republikan. Alla jag känner – både svenskar och amerikaner – är aktiva demokrater, eller håller på demokraterna. Förutom grannen med skylten då.

Jag gillade dem inte innan heller.

Sen kom vi till lekparken och Fabian hittade en kompis. De pratade högljutt och Fabian skrek no no no, så mest troligt förde de en hetsig politisk diskussion.

Och så funderade vi på det där med swing states.

Så småningom tittade A förbi med en gingerbread latte till mig. Och jag tänkte att oavsett hur valet går så är det i alla fall snart jul.

Harry var väldigt peppad inför valvakan. Han är ju amerikan, så man förstår ju att det där är viktigt för honom. Kanske han också blir president en dag.

Sen gick solen ner, vallokalerna stängde, och Kalifornien var som väntat öppet mål för presidenten.

Och till slut kom den här statusuppdateringen på Facebook. På de första elva minuterna fick han 326786 likes och 44489 kommentarer. Poppis kille, den där Obama.

Barnen, stackarna, somnade ifrån alltihop. Utmattade av spänningen får man förmoda. Som jag när Carola vann Eurovision 1991, ungefär. Jag grämer mig fortfarande.

Nu ska jag sätta mig och kolla alla andra resultat. Förutom senaten och representanthuset så röstar ju de olika delstaterna om en del intressanta frågor. Dödsstraff, homoäktenskap, genmodifierad mat och sånt viktigt.

Och så funderar jag på om inte lite champagne vore på sin plats.

Hade jag varit med och kampanjat hade det ju varit det, i alla fall.