…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.