…om patriarkat och patriarkala strukturer

En diskussion häromdagen fick mig att fundera över det här med patriarkat.

Vad är det egentligen, liksom? Och är Sverige ett patriarkat?

Tja, som med det mesta så beror det förstås på vem man frågar. ’Patriarkat’ är ett gammalt begrepp vars innebörd har förändrats över tid. Idag brukar man som regel säga att ett patriarkat är ett samhälle där män som grupp har den övervägande ekonomiska, juridiska och politiska makten, eller för att använda andra ord – där män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Detta kan få genomslag både i familjen och genom att kvinnor i offentliga sammanhang inte har samma möjligheter att nå makt, status eller frihet att forma sina egna livsvillkor.

Okej, men vad betyder det då? Var drar man gränsen för vad som är ett patriarkat och inte?

Det är här det börjar bli knepigt.

En del har en ganska enkel och formaliserad bild av patriarkatet, och menar att eftersom kvinnor i Sverige har rösträtt, arvsrätt och så vidare, så är Sverige inte ett patriarkat. Andra utgår från en annan maktdefinition och tittar mer på informella aspekter av mäns och kvinnors villkor – hur vi fostras att vilja och välja olika och hur detta sedan får genomslag i att kvinnor exempelvis har svårare att nå en del maktpositioner och så vidare. Enligt ett sådant synsätt så ses en rad förhållanden i samhället som uttryck för patriarkatet – t.ex. löneskillnader, kvinnors låga andel i bolagsstyrelser, att vi inte hittills haft någon kvinna som statsminister, och så vidare.

Begreppet ’patriarkat’ behöver alltså inte alls handla om att män på ett medvetet sätt förtrycker kvinnor – till exempel genom att säga ’du är kvinna och därför bestämmer jag över dig’. Tvärtom skulle jag hävda att en sådan syn på ’patriarkat’ är ganska ovanlig, åtminstone bland feminister. (Hos antifeminister stöter man däremot på den med jämna mellanrum, kanske för att det gör analyser som använder sig av begreppet ’patriarkat’ till halmdockor som är enkla att angripa.)

Ett problem med begreppet ’patriarkat’ är att det är en antingen-eller-etikett. Man tvingas ta ställning – är detta ett patriarkat eller inte – och det är inte alltid så fruktbart.

En annan klassificering där man möter liknande problem är ’demokrati’. Demokratibegreppet har också en rad olika definitioner och det uppstår gränsdragningsproblem när man ska avgöra om ett land ’är en demokrati’ eller inte. I de enklaste definitionerna ses allmän rösträtt som det avgörande (även om ’allmän’ är en ytterligare dimension att strida om – hur ser man exempelvis på barns rösträtt?), medan andra lyfter fram aspekter som representativitet, valdeltagande, korruption och så vidare.

Är Ryssland en demokrati? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’demokrati’.

Är Sverige ett patriarkat? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’patriarkat’.

Av den anledningen så föredrar jag ofta att prata om patriarkala strukturer istället för patriarkat. Då är det mindre risk att diskussionen hamnar i en strid om definitioner och förutsättningarna ökar för att man istället kan diskutera de faktiska mönster som det handlar om.

Det man frågar sig då är om ett visst fenomen är ett uttryck för patriarkala strukturer eller inte – enkelt uttryckt om man kan förstå fenomenet som delvis beroende av att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Man kan också fråga sig om fenomenet man är intresserad av har effekter som förstärker skillnadsskapandet mellan könen och/eller kvinnors underordnade position. Dessa saker kan man alltså diskutera oavsett om man klassificerar Sverige som ett ’patriarkat’ eller inte.

…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.

…om att anpassa sig

Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!

Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen. Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.

Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.

Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?

Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.

Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.

Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.

Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.

Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.

…om att flytta till USA

Jag fick för ett tag sedan en fråga om hur det kommer sig att vi har hamnat där vi har hamnat. Varför vi flyttade till USA, vad vi gör här, och så vidare.

Och det är en rätt patriarkal historia, förstås.

Vi satsar på min mans karriär just nu. Ska man bli professor på ett bra svenskt universitet så är det nästan en förutsättning att man flyttar utomlands ett tag, åtminstone inom de naturvetenskapliga ämnena. Så det gjorde vi. Jag pausar min forskarutbildning under tiden och passar på att föda barn istället.

Det hade inte behövt bli Santa Barbara förstås. Vi tittade lite på OC (några timmar härifrån), Tyskland och England också. Men Santa Barbara är svårslaget. Paradisiskt, nästan. Efter att ha varit här på utbyten och semester några gånger så var det ett ganska enkelt val.

Dessutom kan jag jobba här också, och gjorde det i våras och somras, innan Harry föddes. Det är till och med en fördel för mig att vara här eftersom några av världens bästa samtalsanalytiker finns här. Win-win.

Det svåra är inte att flytta hit. Det svåra är att flytta härifrån.

Men vi jobbar på det.

…om de tolv dansande prinsessorna

Idag drog jag med barnen till biblioteket för att titta på en heteronormativ barnpjäs om patriarkala strukturer.

Går man frivilligt och ser en pjäs som heter De tolv dansande prinsessorna får man kanske skylla sig själv. Men när den beskrevs som en modern nytolkning av Bröderna Grimms saga, med syftet att utbilda, inspirera och utmana barnen, så tänkte jag att det kanske ändå kunde vara något.

Det var det inte, och jag blir så trött, så trött.

När föreställningen var slut frågade skådespelarna barnen i publiken om vad syftet med den kunde tänkas vara. Jag puffade på Fabian och viskade att han skulle ställa sig upp och ropa att socialisera oss barn in i könade beteenden och lära oss att män är överordnade kvinnor.

Han tittade allvarligt på mig och nickade. Dansa mera, viskade han tillbaka.

Ja, om det hade varit så väl.

Positivt i sammanhanget var i alla fall att den yngre sov genom hela föreställningen och den äldre var mer fokuserad på sin smoothie. Sen gick vi hem och dansade lite.