…om Åren i Paris

Ikväll var det bokklubb hemma hos Jen, med kalvgryta, vin och girl scout cookies.

Vi pratade om The Paris Wife, av Paula McLain (på svenska heter den Åren i Paris).

Jag har flera gånger försökt formulera vad den handlar om, när någon frågat mig. Och varje gång börjar jag med att säga att den handlar om Ernest Hemingway. Sedan ändrar jag mig – den handlar om hans fru, Hadley. Och sedan ändrar jag mig igen. Den handlar om Hadley, men Hadleys liv kretsar kring Hemingway. Hon handlar om Hemingway och därför gör boken det också. För henne, men också för oss som läser boken så är det på något sätt ändå Hemingway som står i fokus. Hemingway och hans skrivande. Hadley är intressant och sympatisk och det är lätt att gå upp i hennes öde. Men hennes öde handlar om Hemingway.

De möts i Chicago, gifter sig och flyttar till Paris, och det är där Ernest börjar skriva på riktigt. Romanen är en fascinerande teckning av 1920-talets parisiska bohemliv, där konstnärerna levde liv som var frigjorda på flera plan, men som i slutändan ofta skapade konflikter och olycka – även för Ernest och Hadley. Dialogen är stark, och my God vad jag skulle vilja vara med på några av de där salongerna och festerna där vänskap och kärlek och litteratur tycks flyta ihop, med hjälp av en hel del franskt vin.

Det är en vacker bok. Vacker och sorglig och alldeles underbar. Lite gammaldags romantisk i språket, och elegant, tight och utsvävande på samma gång. Fortfarande flyter meningarna och orden liksom runt i mitt huvud, och bildar nya. Jag vänder och vrider på dem, ser hur de återkommer genom berättelsen på ett sätt som bygger upp handling och stämning på ett särdeles elegant sätt.

Och så bara måste jag läsa Hemingway nu också, förstås.