…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.

…om föräldraskap och föräldraledighet

Idag ska vi kontakta några nannies för att se vad det finns för möjligheter till barnpassning. Löser det sig så börjar jag nog jobba lite igen lagom till att Harry blir sex månader. Trots att jobb och barnpassning går nästan på ett ut ekonomiskt.

Jag vet – det låter helt bisarrt. Om man inte jobbar för inkomstens skull, varför kan man inte vara hemma med barnet istället?

I Sverige finns en stark norm som säger att man mamman ska vilja vara hemma med barnet så länge som möjligt. Sakargument som lyfts fram har ofta med amning och anknytning att göra, men det finns samtidigt ett lager som inte grundar sig i argumentation utan har mer med att det ‘känns fel’ att göra.

(Som i den här tråden som jag råkade sitta uppe och läsa till klockan ett en natt.)

Och faktiskt – de flesta mammor som jag känner här och som jobbar heltid, de ammar. Före och efter jobbet, på helgerna, på natten, och ibland kan den som passar barnet också ta med det till jobbet för att de ska kunna amma. Däremellan får barnen bröstmjölk på flaska, och mammorna pumpar på jobbet. Det är lite besvärligt förstås, men med bra rutiner så går det.

Anknytningsargumentet är lite knepigare, särskilt som det är en psykologisk inriktning som är ganska omtvistad i olika sammanhang. Men om vi håller oss till själva argumentationen så är det intressant att vikten av ‘anknytning’ under det första året lyfts fram på olika sätt beroende på vad situationen är. Är det mamman som inte vill vara hemma med barnet det första året, då blir det ett problem. Skadligt. Förkastligt. Om det är pappan* beklagas det ofta. Trist, liksom. Men de där exemplen om hur barn växer upp till missbrukande kriminella som aldrig kommer att kunna ha en varaktig relation med någon annan, de brukar inte plockas fram lika ofta. Vill pappan vara hemma men ‘måste jobba’, då är det sällan som det framställs som särskilt problematiskt (annat än att det är synd för honom själv). Är det så att det handlar om att mamman inte har möjlighet att vara hemma med barnet – om hon är sjuk till exempel (‘måste jobba’ accepteras inte när det gäller mamman) – då gör det heller inte lika mycket, tycks det.

Anknytningsteorin som argument är därför synnerligen impregnerad med föräldraskapsnormer. Det handlar inte bara om vad som ses som bra och vad som ses som problematiskt för barnet (detta kan man förstås diskutera) – utan den vikt som tillskrivs synsättet tycks tvärtom variera beroende på hur väl föräldern i övrigt lyckas passera som en ‘bra’ förälder. Det är ungefär som med alkohol under de första graviditetsveckorna – om du medvetet dricker alkohol då så är du en barnmisshandlare som villigt riskerar ditt barns välmående, men om du inte visste om att du var gravid, då gör det inte så himla mycket.

Jag säger inte att argumenten kring amning och anknytning inte har sina poänger. Det är klart att de har. Men jag tror att i de flesta fall så är föräldraskapsnormen viktigare än själva sakargumenten när man pratar om vem som ska sköta om barnet om dagarna. Logiken blir då att om man inte vill vara föräldraledig så vill man inte bli förälder, och då borde man heller inte bli det. Föräldraledighet och föräldraskap moderskap har kommit att bli oerhört tätt sammanlänkat i Sverige. Den som bryter upp den kopplingen riskerar därmed att få sitt föräldraskap moderskap ifrågasatt.

* Förlåt för heteronormativiteten. Det förenklar diskussionen, och jag vet heller inte så mycket om hur förväntningarna på föräldraskap och föräldraledighet ser ut när föräldrarna har samma kön. Om ni har erfarenhet av det, så berätta gärna!

…om män och kvinnor på toaletten

Elin frågade i kommentarsfältet till det förra inlägget vad jag tyckte om det här:

(För er som inte sett vad det handlar om: en skola i Luleå har satt upp en ‘toaskylt’ utanför några toaletter – som på bilden här ovanför. En elev protesterade med motiveringen att den var sexistisk, men skolan (och de flesta av eleverna) vill inte ta bort den. Länkar här, och här, och här)

Och jag kan förstå att folk tycker att det är både oförargligt och lustigt. Vid första anblicken så är det ju det, på ett sätt. En kille kollar in i tjejernas toalettbås i en stiliserad lek med de klassiska symboler som vi är vana att se. Nästan alltid när man använder symboler på ett annat sätt än det förväntade så blir det kraftfullt – humoristiskt, eller obehagligt.

Här blir det kanske både och.

En enkel sökning efter liknande skyltar ger också dessa exempel:

Finns det ett genomgående tema här?

Det kan man lugnt säga.

Kvinnan är i de här bilderna offret – den som det tittas på över toaväggar eller under kjolen, den som det tafsas på, den som hotas av våld. Mannen är aggressorn – den som tar sig friheter att titta, tafsa, hota.

De här bilderna speglar en norm som säger att män, kvinnor och relationen dem emellan ska vara på ett visst sätt. Men de bidrar också till att trivialisera och slå fast den normen – särskilt när de som protesterar klappas på huvudet med budskapet ‘det där är inte något att bry sig om’ (eller – som det stod på skylten som personalen på skolan klistrade upp i korridoren: ‘hur är det psykiskt möjligt att bli kränkt av det där?’, med andra ord: ‘det är något psykiskt fel på de personer som blir det’).

Jag förstår att det finns de som tar illa vid sig, särskilt de som faktiskt upplevt det som bilden visar (det förekom när jag gick på högstadiet och det gör det fortfarande). Och egentligen borde väl det räcka som skäl för att ta bort bilden.

Men jag tycker också att det är viktigt att poängtera att det inte bara handlar om att ‘några personer blir kränkta’ (som det uttrycks i en del kommentarer). Bilden är problematisk också för att den är en del av något mycket större, vilket man ser när man ställer den bredvid liknande bilder. Och detta ‘större’ är grundläggande för de strukturer som legitimerar mäns sexuella trakasserier och våld mot kvinnor.

Att majoriteten av eleverna på den aktuella skolan inte gjorde denna koppling är kanske varken förvånande eller så särskilt upprörande. Men att skolpersonalen inte gjorde det – och efter att ämnet diskuterats i medierna fortfarande inte gör det – det får mig att undra vart våra skolor är på väg egentligen.

…om kön och självrannsakan

Jag ser könande överallt. Normer, strukturer, maktordningar, förtryck.

Men jag skriver inte så mycket om det.

Dels för att så många gör det bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag läser sådana texter hela tiden och de är ofta så bra att jag blir knäsvag och blyg och feg och tänker att så där kan inte jag skriva. Och så låter jag bli.

Men en annan anledning till att jag inte skriver om det är att jag är inskränkt och elitistisk.

Joho.

Jag tänker nämligen att alla andra också ser det problematiska i alla de där vardagssituationerna där män och kvinnor förutsätts vara väsensskilda i fråga om beteende, känslor, ansvar, prioriteringar, kunskap, och så vidare. Jag tänker att alla andra också förstår både hur mycket det begränsar oss allihopa och hur de här ‘småsakerna’ hänger ihop med samhällsproblem som lönediskriminering, ohälsa och våld. Jag tänker att jag inte behöver säga något, för alla tänker säkert samma sak som jag.

Och det gör de förstås inte.

Jag är sociolog och jag borde veta bättre.

Hur vi ser på olika frågor kan påverkas av en massa saker – var vi föddes och i vilken familj, vad våra föräldrar jobbade med, vilka kompisar vi umgicks med när vi var små, om vår samhällslärare på högstadiet uppmuntrade oss att ifrågasätta eller inte, om vi pluggade vidare och i så fall vad vi läste, om vi blivit utsatta för oförrätter, om vi hade en farfar som ringde upp oss varannan vecka och pratade politik. Och så vidare.

Självklart tycker och tänker vi olika. Och det är bra, oftast. Men just därför är det viktigt att vi pratar om det.

Vi måste träna oss att se mönster och samband i samhället. Det är ingenting som man ‘bara kan’ eller ‘bara gör’, på samma sätt som avancerad matematik inte är något man bara kan eller bara gör. Det är lätt att tro att eftersom vi lever i samhället så förstår vi det, och till viss del är det förstås så, men det är också något som blir bättre med träning. (Med det inte sagt att man nödvändigtvis då kommer till samma slutsatser som någon annan.)

Så, jag ska försöka bättra mig. Jag ska skriva lite mer om samhället. Lite mer om normer, om strukturer. Lite mer om sådant som får mig att sucka, himla med ögonen, som gör mig arg eller ledsen. Eller glad – fast det är mer sällan, tyvärr. Om vi pratar kön alltså.

Tills dess så kommer här två tips på korta texter som jag läste igår, som handlar om kön och föräldraskap:

- Lisa Bjärbo berättade om BVC:s könsstereotypa kontaktrutiner – de ringde henne igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen när de inte fick svar, utan att det föll dem in att testa numret de hade till barnets pappa. Hur tänkte de där…?

- Hanna Fahl skrev om hur kvinnor som leder TV (apropå Petra Mede) gång på gång ifrågasätts för att de har små barn – men att det i princip aldrig ställs samma sorts frågor till männen. Som om det bara är kvinnor som blir föräldrar när de föder barn.

Båda de här exemplen sätter fingret på hur vi förväntas vara på ett visst sätt för att vi är män eller kvinnor. Småsaker, kan man tycka – okej, BVC kunde ha ringt pappan istället, och män kanske inte måste förklara sig och försvara sig när de gör karriär, på samma sätt som kvinnor måste, men vad spelar det för roll egentligen? Finns det inte värre exempel?

Jo. Det gör det. Men de hänger ihop med sådana här små vardagsscenarier. Och det är i det lilla som normerna hamras in, hela tiden, så metodiskt att vi inte kan värja oss.

Det är här det börjar.

…om att ha en heltidsnanny – utöver förskolan

Apropå barnpassning och normer, förresten. En av mina hemmafruvänner har en nanny som jobbar trettiofem timmar i veckan. Och då går ändå det hittills enda barnet på förskola varje förmiddag, så barnpassningen är utöver det. Eftermiddagar och kvällar. Hon jobbar inte under tiden, absolut inte. Men ibland går hon på bio, för att ‘komma bort lite’.

Och det ses som helt normalt.

Lyxigt, men normalt.

Annars tycker jag inte att det är så stora skillnader mellan samhället här och i Sverige. Men normerna kring barnpassningen – där skiljer det sig verkligen.

…om barnpassning

Idag är det röd dag i USA. Martin Luther King Day. Det betyder att skolor och många arbetsplatser är stängda. Inte affärerna (helgdagar betyder Shopping i USA), inte universitetet (helgdagar är forskningsdagar, man får passa på när inga studenter är där), och – faktiskt – inte vårt dagis. Så Fabian har varit på dagis idag, trots att det är röd dag.

Det känns konstigt.

Men jag är ju lika mycket ’ledig’ idag som vilken dag som helst. Och A jobbar ju lika mycket idag som vilken dag som helst.

Men Det.Känns.Bara.Fel.

Som om vi gjort något orätt. Fuskat till oss en dagisdag. Lämnat på dagis och sen gått på fest, ungefär. Inte för att vi inte skulle få det. De bryr oss inte det minsta om vad vi gör när han är där – om vi jobbar, solar eller provar vin. Men ÄNDÅ.

De känns i kroppen, normerna.

…om julklappar och gåvors symbolvärde

December är en stressig tid, inte bara för att det är mycket som ska hinnas med – det ska trillas köttbullar och kokas knäck och bakas lussekatter och planeras släktvisiter och griljeras skinka och kläs julgranar och gås på julfester och avslutningar så man knappt tycker att man gör annat.

Och så ska det köpas julklappar.

Och det där med julklapparna är nog en sak som stressar de flesta. Inte bara för att det fysiskt ska hinnas med – som med lussebaket – utan för att det involverar en massa tänkande. För det är ju som bekant tanken som räknas. Man ska komma på vad man ska köpa, och det ska helst vara något bra som personen blir glad av, och så ska det vara ‘lagom mycket’.

Som med dagisjulklappen.

Egentligen är det ju galet – gåvor borde förstås vara just det och inte ha något att göra med huruvida man får något tillbaka eller inte, eller hur ‘dyr’ den presenten är.

Men så enkelt är det förstås aldrig.

Gåvor signalerar alltid något, och vad det är beror på situationen, vilka personerna är och vad gåvan består av. En ring, en kniv, eller en värdecheck på mataffären kan säga väldigt olika saker, både om den som ger och om den som får. Vi kommunicerar med gåvor. Och just därför måste man tänka efter vad man ger, så att gåvan säger det som man vill att den ska säga.

Och när det blir fel så känns det ofta lite obehagligt. Det är normerna som känns i magen, kan man säga.

Vi har köpt Voluspaljus till personalen på dagis, och jag håller på att undersöka om vi förväntas ge någon slags ‘Christmas bonus’… Det är lite jobbigt att inte veta de kulturella spelreglerna.

Å andra sidan ursäktas man ju lättare när man ibland gör fel.

…om ord och vad de säger om samhället

Ett begrepp jag inte hört förr, konstaterar Peter Wolodarski om ordet ‘babbe’. Samtidigt frågar sig en kompis på Facebook hur länge det kommer att dröja innan vi får se det i Svenska akademins ordlista.

Att ord och politik hör ihop blir sällan så tydligt som idag.

Språk och språkanvändning är något som är tätt sammanlänkat med kunskap, normer och värderingar. Genom att titta på vad människor säger, var de gör det, när de gör det och hur de gör det, så kan man också få en ökad förståelse för samhället och hur det utvecklas. Man kan säga att det finns en sorts språklig väv som vi alla är en del av, och som vi hela tiden är med och skapar när vi använder språket. Den här väven återverkar också på vad som är möjligt att säga (och tänka) i olika sammanhang.

Det finns en anledning till att så många svenskar idag skakar på huvudet och säger det ordet har jag aldrig hört förut. Det beror på att ‘babbe’ – åtminstone fram tills nu – är ett ord som förekommer i en väldigt specifik miljö, som de allra flesta av oss inte är en del av. En tidigare SD-medlem förklarar och placerar ordet i högerextrema sammanhang. Där skakar de inte på huvudet, för där har de hört ordet förut, oavsett om de själva använder det eller inte.

Tillgång till ord är den mest grundläggande nivån i den diskursiva väven. Den som inte har något ord för snön har svårt att prata om den, medan någon som vuxit upp i exempelvis Norrbotten sannolikt vet precis vad skillnaden mellan kramsnö, skare och puder är. På liknande sätt har lanseringen av ordet hen gjort det lättare att tala om människor som man inte vet könet på.

På nästa nivå kommer mer tydligt normativa aspekter in. För bara för att vi vet vad ett ord betyder så innebär inte det att vi tar det i vår mun. Politiskt laddade eller kränkande ord är något som många undviker. För att inte uppröra, för att inte drabbas av omgivningens reaktioner, eller för att det ‘känns fel’.

När någon ändå använder ord som har en mycket stark negativ laddning så innebär det att det i det specifika sammanhanget var möjligt att prata på just det sättet. Uttrycket fanns i personens vokabulär och eventuella normativa spärrar var inte tillräckligt starka för att ordet skulle undvikas.

Det var möjligt att tänka och använda ett ord som ‘babbe’.

Detta säger förstås något om personen som gjorde det. Men det säger kanske ännu mer om samhället som vi lever i, och det gör det ännu mer obehagligt att tänka på.

Idag lärde sig många svenskar ett för dem nytt ord. Nu återstår det att se om det kommer att användas av fler, och vad det i sin tur kommer att ge för reaktioner.

…om okunskap, lathet och ojämställdhet

Fanny skriver om hur många av oss smiter från sysslor genom att hänvisa till inkompetens, samtidigt som detta följer tydligt könade skiljelinjer. Män som som får något undflyende i blicken när en söm måste fixas och säger sig inte veta hur, kvinnor som förklarar sig vara ”inte så bra på” att borra och plugga och skruva.

Och jag gör det också. Och jag vet om att jag gör det, och jag skäms. Och jag vill inte lära mina barn att kvinnor inte borrar i kakelplattor eller rensar filter till bergvärmepumpen eller klättrar upp på vinden för att det finns jättestora spindelnät där.

Men jag vill inte göra de sakerna, och eftersom jag är kvinna så kommer jag undan med det. Som man så går inte det, för då är man inte tillräckligt mycket man. För genom vad vi gör – och vad vi inte gör – så gör vi kön. Genom att laga sömmen (även om det är i någon annans byxor, kanske alldeles särskilt om det är i någon annans byxor) så gör hon anspråk på rollen som kvinna, och genom att inte göra det så avsäger han sig en sådan roll.

Och grejen är den att detta beteende accepteras så länge som det följer könsgränserna. Så länge det är hon som ”inte kan” sådant som kvinnor inte förväntas kunna, och så länge det är han som ”inte kan” sådant som män inte förväntas kunna. Och när det är tvärtom så bestraffas det. Det höjs på ögonbryn, det kommenteras, och det görs på olika sätt tydligt att det inte är helt okej. Och jag tänker att det kanske är här vi måste börja, med våra egna reaktioner. För visst är det bra om vi själva kan bryta mönstren i handling. Men så länge belöningarna och bestraffningarna finns där så är det inte så lätt som det kan låta.

Vi hävdar okunskap på ett könat sätt just för att vi kan göra det. Men ju mer medvetna vi och vår omgivning blir, desto svårare blir det att låta latheten dra nytta av ojämställdheten. När min man tittar på mig och frågar varför inte jag lika gärna skulle kunna skruva upp brandvarnaren, då krymper handlingsutrymmet för det könade undflyende beteende som jag ägnar mig åt. Samtidigt växer handlingsutrymmet sakta men säkert på ett annat plan, så att vi mer och mer bemöts som människor, snarare än som män och kvinnor. Och det är ju dit vi vill.

PS. Exemplet med de trasiga byxorna ska inte tas alltför bokstavligt. I själva verket skulle ingen av oss laga dem, utan det uppdraget skulle anförtros åt någon av våra mödrar. Lika illa det. Om inte värre.