…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om att bryta mot normer

Varför är det lite sorgligt att känna att man som kvinna förväntas måla tånaglarna, som vi pratade om förra veckan?

Därför att det är ytterligare ett lager i hur kvinnokroppen disciplineras, passas in i snäva mallar som kan vara destruktiva, både på ett personligt plan och på gruppnivå.

Att raka benen tar kanske fem minuter. Säg att man gör det två gånger i veckan – det är tio minuter. Gör man det året om så är det 520 minuter per år. Det är åtta och en halv timme. En arbetsdag. På att raka benen. Lägg till att man rakar sig under armarna, gör en hårinpackning då och då, filar fötterna, plockar ögonbryn, peelar och filar – hur mycket är vi uppe i då? Lägg till tiden som många lägger på att föna håret eller sminka sig, varje dag, så kommer vi upp i rätt absurda tidsmängder.

Nog måste det finnas vettigare saker att lägga sin tid på?

Men om jag nu ser till exempel nagellacksnormen som sorglig, varför inte bara strunta i den? Varför diskutera den, men inte ta avstånd från den i praktiken?

Första veckan på sociologi A i Uppsala får studenterna som ett experiment gå ut på stan och bryta mot valfri norm. Sedan diskuterar de hur det kändes i kroppen och hur de resonerade när de identifierade och valde ut normer att bryta mot. Insikten är framför allt det obehag som detta medför, och hur mycket till synes obetydliga normer ändå påverkar oss.

Att säga om du inte gillar normen så gör inte så då ger uttryck för ett både naivt och alltför förenklat synsätt (även om det i vissa situationer förstås kan vara bra att försöka göra den förenklingen). För poängen är inte att man följer en massa normer som man inte vill följa, poängen är just att man vill. För ofta är det så de verkar, normerna.

Jag vill ha målade tånaglar. Jag vill ha rakade ben. Jag vill ha pärlörhängen och armband och en snygg väska.

Personliga preferenser är inte bara våra egna, även om vi gärna vill tro det. Vi lever inte avskärmat från samhället, och vare sig vi vill det eller inte så påverkas vi av det som gäller där.

…om normala tår

Bredvid fiket där jag brukar jobba finns en nagelsalong, Kim’s Nails. Och nu har jag upptäckt bästa kombon: att sitta i deras sköna massagestolar och få fötter och tånaglar fixade medan jag läser forskningsartiklar.

Förr målade jag tånaglarna ytterst sällan. Nu är de alltid målade. Det beror inte så mycket på nagelsalongen som på flipflopvädret och det faktum att nästan alla kvinnor har målade tånaglar här (franskt på tånaglarna är inte ovanligt, I tell you).

Förr gjorde jag det kanske om jag ville vara lite extra fin. Om jag skulle ha sandaletter på något kalas, eller så. Jag uppskattade att det var ett ärligt smink, som inte syftade till att dölja eller skapa illusionen av ’naturligt vacker’ (som Ketchupmamman skriver så träffsäkert om här).

Nu har det blivit ett slags normaltillstånd.

Det är som med många av de andra sakerna vi gör för att disciplinera kvinnokroppen. Att raka armhålor och ben, att plocka ögonbryn, att ’tänka på figuren’. Det handlar inte så mycket om att försöka ’bli snygg’, snarare är det en önskan om att vara normal.

När håriga kvinnoben ses som ’okvinnliga’, när en orakad armhåla sägs vara ’onaturlig’ och när oplockade ögonbryn sticker ut så mycket att pedikyristen på Kim’s Nails rynkar pannan och säger det finns ingen riktig linje, det där kan jag fixa på två minuter, utan att ens reflektera över ifall jag tar det som en förolämpning mot hur jag valt att se ut, så gör det det svårt att välja bort dessa saker.

Genom att raka ben, armhålor och så vidare så gör vi oss inte ’fina’, det är inget märkvärdigt alls (trots den tid det tar), det är bara normalt. Och gör vi det inte, då blir vi per definition onormala, avvikande, konstiga.

Och där jag bor nu är målade tånaglar en del av den normala kvinnligheten. Med nagellack blir jag inte extra fin, jag blir bara som alla andra.

Det är sorgligt.

…om att vara jobbig

Att inte säga något när någon tryckt upp tröjor som är märkta med ‘boy’ och ‘girl’, även om man tycker att den sortens explicita indelande är problematiskt, det tror jag framför allt har att göra med att man inte vill vara jobbig. Man vill inte ‘förstöra stämningen’ genom att ‘klaga’.

Det är inte alls konstigt att känna så. Forskning om hur feminister bemöts i olika sammanhang har till exempel visat på hur de gärna avfärdas som ‘bråkiga’. Det är ett sätt att lägga fokus på personen snarare än argumentet – att säga du gnäller bara för att du är en gnällig person, du bråkar bara för att du är en bråkig person. Det misstänkliggör det som sägs – om det bara sägs för att man vill gnälla, bråka, provocera, och så vidare – då ligger det säkert inte ens något i det?

Man behöver inte möta den inställningen så särskilt många gånger för att man ska bli lite tystare, svälja protesterna istället (fast kanske blir det tvärtom för en del?).

Och dessutom – det är jobbigt, obekvämt, tröttsamt att tänka kritiskt. I stunden är det ofta skönare att trampa på den normativa stigen som vi om och om igen leds in på. Det är den som kräver minst ansträngning, i de flesta fall.

Normerna sitter i kroppen, och det känns i magen när man frångår dem.

Det innebär dels att det kan finnas ett motstånd hos andra om man försöker göra dem uppmärksamma på att deras invanda trampande kanske inte är så bra – eftersom det krävs en ansträngning, ibland ett obehag, från deras sida för att tänka om eller ändra sitt handlande.

Men det innebär också att normen att man, särskilt som kvinna, ska vara snäll och trevlig, bidra med socialt smörjmedel och så vidare, gör sig gällande återigen. Att säga ifrån är också att frångå en norm. Så – det är inte bara att det som du säger kan skapa obehag, det är också det faktum att du överhuvudtaget säger något som bidrar till det.

Jag tror att vi måste träna oss på att skapa obehag. Vi måste våga vara jobbiga, lite oftare.

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.

…om amning, igen

Noterade ni att jag skrev om offentlig amning PRECIS innan den diskussionen väcktes igen när Apan ammade i direktsändning i TV4 igår? Vavava?

Man skulle nästan kunna tro att jag är syn…isk.

Eller att jag har magiska superkrafter.

Jag tror ni vet vad jag vill ha sagt. Slippa att leta, sitta och veta, allt ser min uggleblick.

Hrrrm.

I alla fall. Diskussionen om amning väcktes igen. Den har varit uppe förut, förstås. (Till exempel när Linda Skugge på en restaurang blev bortvisad från bordet för att ’det kan väcka anstöt hos personal eller gäster’.)

Det är så klart rätt absurt att det finns folk som på riktigt tycker att kvinnor som ammar får hålla sig hemma, eller att det är rimligare att mamman och bebisen ska låsa in sig på restaurangens toalett än att de ska äta vid bordet.

Okej, jag förstår att en del kan bli obekväma av att jag drar upp tröjan i offentliga sammanhang. Ställer man sig tillräckligt nära och vrålstirrar så kan det ju hända att man får se en skymt av mitt bröst. Det är inte säkert, men det kan hända.

Man får tycka att det är lite obehagligt. Det är till och med förståeligt eftersom kvinnokroppen sexualiseras i så många sammanhang.

Men det är inte rimligt att mammor och deras bebisar ska ta någon hänsyn till det när det är dags att äta. Och det är inte rimligt att de ska trakasseras eller utsättas för obehagligheter för något som är fullkomligt naturligt.

Här i Kalifornien (och de flesta andra amerikanska delstater) finns det en lag som säger att man får amma var man vill, förutom i andras privata hem (om det är så att de inte tillåter det). Det innebär bland annat att restauranger inte får tvinga ammande mammor att lämna sitt bord.

Man kan förvisso tycka att det är knäppt att det ska till en lag för rätten att amma, men tyvärr så verkar det behövas. På många ställen trycks det till och med upp små kort som redogör för lagen, som en ammande kvinna kan ge till personer som ifrågasätter dem (för det händer ju).

Men en sådan lag kanske behövs i USA, sa vi när vi diskuterade frågan här hemma. Det behövs kanske inte i Sverige?

Men när hälften av svenskarna, 75% om man tittar på unga 15-22, säger sig tycka att amning inte är okej överallt – då tycker jag inte att man kan dra den slutsatsen.

Vi är inte så öppensinniga och naturliga som vi ofta vill tro.

…om amning

En kompis länkade en artikel om offentlig amning och det gjorde mig nyfiken på vilka skillnader det egentligen finns mellan amningskulturen i Sverige och i USA. En sak som slagit mig är att de flesta använder amningssjalar här. Alltså en sjal som man använder för att kunna dölja amningen helt, oavsett var man är. Smidigt om man är obekväm med att visa hud, men besvärligt att släpa med sig överallt, förstås. Jag har inte sett så många sådana i Sverige och undrar vad det beror på. Bryr vi oss inte lika mycket om det där med hud och bröst, eller är det en produkt som inte hunnit etablera sig på marknaden ännu?

…om bilder av moderskapet

Jag vill ha en chocolate mother! ropar tvååringen i falsett.

Jag tror att han försöker säga chocolate lobster, men helt säker kan man förstås inte vara. I en tvåårings värld är en chokladhummer kanske en bild av det goda moderskapet som är så god som någon.

Söt, med smal midja och vassa nypor, och smälter om man håller henne i handen en stund.

När man blir mamma så är det som en våg av förväntningar rullar in över en. Moderskapsnormerna.

Det finns en bild av hur en mamma är. Man behöver knappast ens prata om en ‘bra mamma’, för faller man utanför normen så utmanas moderskapet i sig. Man är då inte bara en mamma som inte är tillräckligt ‘bra’, utan det ifrågasätts om man överhuvudtaget är någon riktig mamma.

Under graviditeten och alldeles senast i samband med förlossningen så förväntas man nämligen bli en annan. Någon som vill andra saker, tänker på ett annat sätt, känner annorlunda. Som en slags förvandling utan återvändo.

Det låter som någon Frankensteinhistoria, de där förväntningarna på en transformation.

Apropå det så är ett annat svårt ord monster. Eller, åtminstone tror jag att det var det han försökte säga när han såg den här bilden…

 

…och skrek that’s a mother, that’s so scary! 

…om att leva som man lär

Om man tycker något – och det gör man ju – måste man alltid leva i enlighet med det då?

Är det okej att tycka att miljön är viktig och ändå köra bil? Är det okej att tycka att barnen är det finaste man har och ändå låta förskolepersonalen ta hand om dem en stor del av vardagarna? Är det okej att tycka att djurindustrin är vansinnig men ändå äta kött ibland?

Konsekvens brukar ses som ett viktigt drag hos sådana som tycker saker. Politiker, debattörer, bloggare. Miljöpartister förhörs i intervjuer noga om sina vanor. Cyklar de till jobbet? Handlar de ekologiskt? Har de någonsin råkat slänga julklappspapper i tidningsinsamlingen? Man förväntar sig lite mer av dem, eftersom de tagit på sig uppgiften att tala om och för miljön. Enligt samma logik får vänsterpartister och socialdemokrater onda ögat när de köper dyra bostadsrätter, har lyxiga märkesväskor eller gör skatteavdrag som de förvisso har rätt till – men med den inkomsten kunde de väl gott betala i alla fall om de nu tycker att det är så sexigt med skatt?

Jamen, ni vet.

Och när det gäller feminism så blir det här ibland så väldigt tydligt. Om man som feminist lyfter fram och diskuterar könade strukturer och normer så finns det en rad förväntningar på hur man ska vara som person för att ses som konsekvent.

(Nej, jag tänker inte på arg, hatisk eller rabiat…)

Pratar man som kvinna om hur kvinnliga skönhetsideal tar upp kvinnors tid, kraft och pengar samtidigt som de begränsar, så blir frågan om man själv använder mascara, rakar sig under armarna eller går i höga klackar. Problematiserar man mäns och kvinnnors arbetsfördelning i hemmet så undrar någon vem det är som byter däck hemma hos en, och vem som fållar gardiner. Och om man tar upp hur mäns och kvinnors uttag av föräldraledigheten skiljer sig åt på ett problematiskt sätt så får man räkna med att själv redovisa hur man fördelat dagarna, om man råkar ha barn och en partner av annat kön än en själv.

Det finns en logik i kraven på konsekvens. Men det finns också en naivitet inför hur strukturer verkar, hur normer känns i kroppen, hur vi bestraffas och belönas när vi beter oss på det ena eller andra sättet.

Och det räcker inte att göra ‘rätt’ på ett område när det gäller kön och feminism. Det måste vara allt, samtidigt, tycks det. Försöker man prata om det ena så får man räkna med att förklara och försvara sig även på det andra. Okej, så ni delade föräldraledigheten lika? Men du använder ju läppstift när du går ut på krogen! Eller tvärtom.

Och jag blir trött, så himla trött.

Det måste få gå att göra något utan att göra allt, och utan att nedvärdera saker som andra väljer att fokusera på. En del vill och orkar göra mer än andra. Det är bra, fint, att de gör det. Kanske kan fler komma dit en dag. Men det innebär inte att det inte räknas, det som de som gör mindre ändå gör.

Allt räknas, även det lilla.

Och just därför är det bra att uppmuntra varandra att jobba med sin egen vardag. Att tipsa, diskutera, tänka tillsammans.

Man får också vara kritisk. Man får säga har du tänkt på att det alltid är din man som kör när ni åker bil tillsammans, borde ni inte jobba med det? Eller det är alltid din fru som lagar mat när vi är hitbjudna på middag, medan du sitter i bastun, tycker du att det är riktigt rättvist? Kanske bör man till och med säga det, åtminstone ibland.

Men man ska akta sig för att ställa saker mot varann. Hur många föräldradagar är hår under armarna värt, liksom? Och om Han fållar gardinerna, är det då okej att Hon alltid är den som vabbar?

Slutligen – och kanske är det här det allra viktigaste: koppla inte ihop teori och praktik på ett sådant sätt att ett visst agerande i vardagslivet diskvalificerar den personen från att diskutera eller problematisera de normer eller strukturer som det handlar om.

Trovärdigheten i budskapet får inte ifrågasättas bara för att personen själv, av någon anledning som denne faktiskt inte är skyldig att redovisa, inte vill eller förmår att helt leva som hen lär.

…om Alla hjärtans dag

Source: etsy.com via Tretorn on Pinterest

 

Vår mataffär har en avdelning där de byter ut varorna efter säsong. Där har det ända sedan julsakerna plockades bort i början av januari varit Valentine’s Day för hela slanten. I en och en halv månad har man kunnat köpa kort med röda hjärtan på, stora hjärtformade chokladaskar, rosbuketter och champagne.

Ingen ska kunna komma och säga att de glömde.

Alla hjärtans dag är en högtid, en viktig högtid.

Idag på Facebook skrev en av mina vänner om hur tillverkningen av barnens Valentinekort gick. De behöver trettiofyra kort, ett till varje barn i klassen. Hon avslöjade att de köpt sina och bara skriver på namn och klistrar på klistermärken. En av hennes vänner kommenterade att de tyvärr måste tillverka sina kort själva.

De hade klippt och klistrat fyra kvällar i rad nu.

En stund senare satt jag på nagelsalongen och läste en avhandling som jag fått skickad till mig från Sverige. Plötsligt kom det in en person och räckte fram en liten glassvan med en röd ros i till Cindy som just filade mina tånaglar. De kramades. Vi ses nästa gång, sa de, och så var hon borta. Cindy blev glad och ställde presenten från kunden på sitt lilla arbetsbord.

Sedan fortsatte hon att fila.

Och jag minns förra året på dagis, då fick Fabian med sig en liten kaka som Camillas mamma hade bakat. Den hade vit glasyr med rosa hjärtan på, och var inslagen i cellofan. Till Fabian från Camilla, stod det på ett litet kort. Alla barnen fick varsin.

Jag åt upp halva Fabians kaka.

Och samtidigt som jag skriver det här plingar det till i min inbox. Det är ett meddelande från vår vän Marc. Happy Valentine’s Day! You are one of my favorite couples! skriver han.

Vad svarar man på det? Detsamma?

Och så tänker jag på när jag åt middag med några vänner förra veckan. En av dem frågade vad vi hade för planer för den stora dagen. Själv skulle hon laga sin mans favoriträtt och köra en timme enkel väg för att överraska alla hans arbetskamrater på jobbet, eftersom han jobbar kväll.

Vi ska åka till Hawaii på Valentine’s Day, sa jag. De såg imponerade ut. Så romantiskt, deklarerade en av dem.

Så jag sa inte att det är för att A ska dit och jobba.