…om att bryta mot normer

Varför är det lite sorgligt att känna att man som kvinna förväntas måla tånaglarna, som vi pratade om förra veckan?

Därför att det är ytterligare ett lager i hur kvinnokroppen disciplineras, passas in i snäva mallar som kan vara destruktiva, både på ett personligt plan och på gruppnivå.

Att raka benen tar kanske fem minuter. Säg att man gör det två gånger i veckan – det är tio minuter. Gör man det året om så är det 520 minuter per år. Det är åtta och en halv timme. En arbetsdag. På att raka benen. Lägg till att man rakar sig under armarna, gör en hårinpackning då och då, filar fötterna, plockar ögonbryn, peelar och filar – hur mycket är vi uppe i då? Lägg till tiden som många lägger på att föna håret eller sminka sig, varje dag, så kommer vi upp i rätt absurda tidsmängder.

Nog måste det finnas vettigare saker att lägga sin tid på?

Men om jag nu ser till exempel nagellacksnormen som sorglig, varför inte bara strunta i den? Varför diskutera den, men inte ta avstånd från den i praktiken?

Första veckan på sociologi A i Uppsala får studenterna som ett experiment gå ut på stan och bryta mot valfri norm. Sedan diskuterar de hur det kändes i kroppen och hur de resonerade när de identifierade och valde ut normer att bryta mot. Insikten är framför allt det obehag som detta medför, och hur mycket till synes obetydliga normer ändå påverkar oss.

Att säga om du inte gillar normen så gör inte så då ger uttryck för ett både naivt och alltför förenklat synsätt (även om det i vissa situationer förstås kan vara bra att försöka göra den förenklingen). För poängen är inte att man följer en massa normer som man inte vill följa, poängen är just att man vill. För ofta är det så de verkar, normerna.

Jag vill ha målade tånaglar. Jag vill ha rakade ben. Jag vill ha pärlörhängen och armband och en snygg väska.

Personliga preferenser är inte bara våra egna, även om vi gärna vill tro det. Vi lever inte avskärmat från samhället, och vare sig vi vill det eller inte så påverkas vi av det som gäller där.

…om normala tår

Bredvid fiket där jag brukar jobba finns en nagelsalong, Kim’s Nails. Och nu har jag upptäckt bästa kombon: att sitta i deras sköna massagestolar och få fötter och tånaglar fixade medan jag läser forskningsartiklar.

Förr målade jag tånaglarna ytterst sällan. Nu är de alltid målade. Det beror inte så mycket på nagelsalongen som på flipflopvädret och det faktum att nästan alla kvinnor har målade tånaglar här (franskt på tånaglarna är inte ovanligt, I tell you).

Förr gjorde jag det kanske om jag ville vara lite extra fin. Om jag skulle ha sandaletter på något kalas, eller så. Jag uppskattade att det var ett ärligt smink, som inte syftade till att dölja eller skapa illusionen av ’naturligt vacker’ (som Ketchupmamman skriver så träffsäkert om här).

Nu har det blivit ett slags normaltillstånd.

Det är som med många av de andra sakerna vi gör för att disciplinera kvinnokroppen. Att raka armhålor och ben, att plocka ögonbryn, att ’tänka på figuren’. Det handlar inte så mycket om att försöka ’bli snygg’, snarare är det en önskan om att vara normal.

När håriga kvinnoben ses som ’okvinnliga’, när en orakad armhåla sägs vara ’onaturlig’ och när oplockade ögonbryn sticker ut så mycket att pedikyristen på Kim’s Nails rynkar pannan och säger det finns ingen riktig linje, det där kan jag fixa på två minuter, utan att ens reflektera över ifall jag tar det som en förolämpning mot hur jag valt att se ut, så gör det det svårt att välja bort dessa saker.

Genom att raka ben, armhålor och så vidare så gör vi oss inte ’fina’, det är inget märkvärdigt alls (trots den tid det tar), det är bara normalt. Och gör vi det inte, då blir vi per definition onormala, avvikande, konstiga.

Och där jag bor nu är målade tånaglar en del av den normala kvinnligheten. Med nagellack blir jag inte extra fin, jag blir bara som alla andra.

Det är sorgligt.