…om minuterna

Jag tänkte jag skulle rapportera om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.

Det går bra.

Det går bra för att jag vunnit två veckor av tre, och jag gillar att vinna. Det går bra för att jag gått från noll gånger i veckan på gymmet till cirka tre, och det är ju ett ypperligt resultat. Det går bra för när jag gjort en halvtimme bland vikterna så suckar A och tar en halvtimmes löprunda på kvällen för att komma ikapp, och således har även han ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.

Men. Som vanligt är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker tätt sammanlänkade med barnen, hur de mår, vad de gör och så vidare. Detta är problemet:

Harry har börjat sova längre på morgonen.

Det låter kanske inte som ett jättestort problem, men det gör ju att sovmorgonen helt tappar effekten den hade som pris i tävlingen. Han brukade vakna vid halv fem, och tanken på att sova längre än så en extra dag i veckan var oerhört motiverande, kan jag säga. Men så förra veckan när jag skulle få den sovmorgon jag jobbat så hårt för så vaknade han halv sju, vilket var samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Jag fick visserligen sovmorgon, men det fick ju alla andra också. Och idag skulle A få sin sovmorgon som han vann förra veckan – vad hände? Ungen sover till tio i åtta. Tio i åtta. Följaktligen sov vi allihop till tio i åtta. Sovmorgon i allra högsta grad, men jag fick ju också en.

Nu kan man ju tycka att det är missunnsamt att tycka att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.

Och så kan man ju tycka att det är lite osmakligt att använda sin ettåring som straff för att man förlorar en tävling.

Men det funkade ju!

Så vad gör man egentligen åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det möjligtvis något som tas upp i föräldraskapslitteraturen?