…om ugglor

Jag är nog lite ugglig, tänkte jag när jag valde namn på min nya blogg. Sitter på min gren och observerar, funderar, hoar lite ibland. Tror att jag vet saker, uppe i mitt rede, där inne i skogen.

Och jag trodde att jag utgick från mig själv i mitt namnval, att ugglan var jag, och att den kopplingen bara dök upp som från ingenstans.

Och nu. Nu ser jag ugglor överallt.

På bebiskläderna som vi precis packat upp. På kuddar i hippa inredningsaffärer. På kakfat och gjutjärnskrokar och örhängen och blusar.

Och jag förstår att den inte dök upp från ingenstans, den där kopplingen. Ugglan kanske är jag, men ugglan är också en trend. Och jag förstår att jag nog snappat upp det någonstans utan att märka det, och sen inbillat mig att det kommer inifrån mig själv. Men i själva verket är det nog ganska sällan som det är så. Idéer kommer inte bara. Vi får hela tiden nya intryck, och nya associationer föds. Bilder och ord nästlar sig in i våra huvuden utan att vi tänker på det. Och vi vill gärna tro att de bara är våra, eftersom de finns inuti oss.