…om en affisch från Waikiki

Jag trodde att mina fogar gått till sig och att jag kunde röra mig som vanligt igen.

Så var det visst inte.

Efter morgonens balansakt på leriga stigar så har det gjort ont och liksom klickat i höfterna, och efter att ha satt sig i soffan var det inte helt trivialt att komma upp igen.

Det gör inget.

Istället har jag ätit pepparkakor och gjort research om Oahu, dit vi åker i tio dagar i februari. Jag är inte så lite exalterad över det, kan jag säga. Hela min uppväxt har det suttit en affisch från Waikiki på utedasset i sommarstugan, fäst med häftstift direkt mot träväggen. Och min farfar berättade gång på gång stolt om när de åkte dit och bodde på Sheraton.

Och man får ju förstå att på den tiden var resan från Norrbotten till Hawaii inte något som vem som helst gjorde. Bara att flyga var ganska märkvärdigt. Och att bo på ett fint hotell på andra sidan jorden. En sån sak man berättade om för barnbarnen i decennier framöver. Och tänkte på när man slogs med myggen på dass.

Men det är inte så troligt att vi köper med oss några souveniraffischer.

Det är en annan tid nu. Att flyga är varken fint eller särskilt spännande, bara besvärligt och dåligt för miljön. Resor är idag något vi konsumerar, om inte till vardags så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus mitt i vardagsstressen, och delar sen solnedgångsbilder och skrytstatusuppdateringar på Facebook som ett slags bevis på hur bra vi har det.

Semestern visas upp som ett par nya skor, men fönstret inom vilket den är intressant har blivit så mycket kortare. En resa är en resa bland många, och även om det kan vara nog så unikt för den som reser så är det inte det för andra. Been there, done that, liksom.

Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Frihetsgudinnan, en keps som det står Las Palmas på, kylskåpsmagneter med bilder från Phuket – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat på annan ort, men att man gjorde det som turist snarare än resenär.

Att komma hem med en affisch som visar en hotellstrand i Waikiki visar idag upp en som icke världsvan, snarare än det motsatta. Inget man sätter upp på väggen ens på utedasset i sommarstugan.

Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Waikiki, men av min farfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla, på utedasset.

…om dofter

Dofter för med sig minnen, associationer, sinnesstämningar.

En trimmad moppe som åker förbi på gångvägen får mig att tänka på skoterturer i fjällen. Solkräm med kokosolja tar mig tillbaka till resan till Saudiarabien som vi gjorde när jag gick i åttan. Och när jag känner doften av riktiga stearinljus – inte moderna av paraffin – då ser jag framför mig hur jag sitter på min farmors kökssoffa, den soffa som jag har nu, och det är jul och jag äter saffranslängd som inte är riktigt genomgräddad, och hon lägger patiens och berättar om när hon var liten.

Det är höst i Sverige, och jag saknar den. Jag saknar dofterna. Blöt yllehalsduk, förmultnande löv, och regn.

Så idag inne på stan kunde jag inte motstå voluspaljusen som stod på en hylla och viskade att de ville bli mina. Nya dofter. Lite djupare, lite mörkare. Lite mera höst. Inte en blöt, förmultnande höst, men ändå en höst.

Och kanske är det dofter som jag bär med mig, och som lite längre fram i livet kommer att komma tillbaka till mig med minnen från just den här hösten.

Jag undrar vad det kommer att vara för minnen.